Tjejen med styrkan

Japp, så blev det, tyvärr. Jag vet vad man ska och bör och vad man som motsats inte ska och inte bör. Om jag precis pallar att läsa på helfart (100%) så ska jag inte läsa på 200%. Om jag behöver ta igen förlorad sömn så ska jag inte gå ut och festa bara för att det råkar vara fredag. Om jag känner för att vara ensam och varva ner lite en kväll så ska jag inte ändra de planerna för att någon annan känner för att vara social med just mig just den kvällen.

Ändå gör jag det. I vissa fall för att jag måste, för att jag försatt mig i den situationen, i andra fall för att jag inte vill göra någon besviken, varken vänner, familj eller pojkvän. För att jag vill vara perfekt. Men fröken Perfekt existerar inte, hon är bara en imagination som jag försöker framvisa. Dock kraschade hon nyligen totalt, satt tillintetgjord i soffan och grinade, grinade, snöt sig, fortsatte grina och fanns därmed inte längre. För det är inte perfektion att gråta för att man inte orkar mer. Det är att vara människa och som vi redan vet så är ingen människa perfekt. Så den enda som satt där i soffan och grät var jag, saknandes min starkare fasad. Mår dock lite bättre nu, men det mesta tar emot, iallafall av det som måste göras. Och det som måste göras det måste göras, även om jag magplaskat såpass att jag inte kan det. The show must go on even though de actress is dead. Eller kanske until the actress is dead? För just nu är hon ju inte död, hon har bara krockat med en vägg.

Så vad ska jag alltså göra ikväll? Gå ut och och festa, såklart! Men jag vet inte om jag kan, bara den lilla tanken stressar mig som fan. Och jag vet att jag verkligen måste gå på en fest på slottet imorgon så det kanske är bättre att samla kraft inför den. Tacka sedan fan för att jag kommer stå på favoritsektionspuben om en timma med ett knallrött läppstiftsleende, pimplandes öl och skrattandes snacka skit om allt och inget med allt och alla, samtidigt som mitt reella medvetande är någon helt annanstans. Vi, eller iallafall jag, får se hur det blir.