Hur frisk ska man vara för att kunna kalla sig frisk?
Att göra rätt är svårt när man fortfarande står och famlar efter säkerheten. Säkerheten som består i att veta hur frisk man de facto är och sedermera då kunna agera därefter. Är jag tillräckligt frisk för att kunna äta när jag känner fysisk hunger istället för på fastställda tider som ska vara gällande oavsett vad kroppen anser just då? Är jag tillräckligt frisk för att hoppa över någon måltid då och då för att den föregående var stor och jag därför inte blev hungrig alls när jag annars skulle ha blivit det? Jag är beredd att svara ja på bägge de frågorna, men jag vet ju inte om det är så. Tänk om jag bara lurar mig själv. Det är inte en omöjlighet eller sprunget ur en absurt nojig konspirationteoretikers tankar att det skulle kunna vara ätstörningen som insett mina nya planer och därmed lismar sig in även bland dem. Att den gått från att säga "du är redan tillräckligt fet och mer därtill, ät inte" till att säga "men du har ju kontroll, du är ju frisk men just för tillfället inte hungrig, därför ska du låta bli att äta just nu, det är inte friskt att äta "bara för att", det är faktiskt tillochmed ätstört". Och jag sväljer det med hull och hår. Jovisst är jag frisk, då ska jag äta som en frisk person också och en sådan gör såhär, halleluja!
Men abret är att jag inte är frisk, även om ätstörningen försöker tuta i mig det för att få en ny chans att växa sig stark. Förut visste jag dock vilka tankar som var de ätstörda och vilka som var mina egentliga. När jag var som djupast inne i ätstörningen kanske de flöt samman, men på min väg bort från ätstörningsavgrunden har jag ändå haft förmågan att se vad som kan anses vara friska tankar och vad som är ett foster av ätstörningen och dess idéer om hur jag ska leva. Om nu ätstörningen byter taktik, iklär sig skepnaden av friska tankar och därmed infiltrerar mitt sinne som den lömskaste fiende, då vet jag inte hur jag ska agera längre. Hur ska jag då ha någon som helst möjlighet att veta när den är väck, när de av mig uppfattat friska tankarna enbart är just friska? Vilka är oddsen för att jag vid rätt tillfälle ska kunna släppa de kontrollerade, planerade måltidstillfällena? Det är skittråkigt att hålla på och äta när man bör istället för när man vill och behöver, så den här fasen kan jag gissa att alla och envar som kämpar mot en ätstörning vill komma igenom så snart som möjligt för att kunna lämna militäriskt strikta måltidstider och -planeringar bakom sig, helst för all evighet. Men om man slutar för tidigt faller man tillbaka och då får man börja om från mycket längre bak än man var när kontrollen sakta släpptes på, i ett läge som man trodde var säkert. Jag vill inte vara en måltids-Hitler under hela mitt vuxna liv, men hur ska jag veta när det är säkert att kapa trossen?
Läsken går bra numera, men vikten, ja, vikten...
Hur det kunde gå så lätt att bli av med motviljan att dricka alkoholfria kalorier, det är för mig ett mysterium. Dock är det samtidigt ett faktum, och ett glädjande sådant. Julen kan ha haft ett finger med i spelet iochmed all julmust och all saftglögg som erbjuds överallt och hela tiden mellan cirkus första advent och tjugondedag Knut. Är man ett sällskap och alla andra ska dricka en specifik dryck så gör jag vanligen detsamma. Jag tänker att den eviga (okej då, 1½-månadslånga) exponeringen för och därav följande måttliga intaget av dessa drycker med en samtidigt stillastående/nedåtgående viktkurva tar udden av rädslan för att dryckerna ska generera viktuppgång. Onödiga och ickemättande kalorier i all ära, men vad är väl det mot vad jag fått i utbyte? Jag känner en sådan frihet av att inte fundera på om jag ska "offra" "en massa" kalorier på en icke kalorifri dryck eller välja vatten när jag vill ha en törstsläckare, utan istället välja utifrån vad jag just då vill ha. Vad jag oftast dricker är ändå vatten och det vill jag mena är sunt. Vi vet alla att det inte är bra att dricka mängder med läsk, både av allmänna hälsoskäl och för tandhälsans skull. Men att som ätstörd kunna dricka kalorier för att det lyfter en måltid eller för att Trocadero är så himla gott, det är en seger mot sjukdomen så stor som aldrig den.
Dock är det inte bara sol på min friskhetssträvanshimmel. Min vikt har nämligen bestämt sig för att dippa, från en vägning till en annan. Närmare bestämt har jag tappat ett kilo på kort tid, vilket kan tänkas vara ganska lite egentligen. För mig spelar det dessvärre ingen roll om det är lite eller ej, den nya vikten har hängt sig kvar ett par dagar nu och det gör att jag 1) inser att det inte bara är vattenvikt, eftersom jag inte går upp ett endaste dugg igen av att försöka fylla på eventuellt lågstående vätskedepåer, och 2) triggas att medvetet försöka minska vikten ytterligare några kilo, inte vet jag varför, utan bara att. Just tvåan i ovanstående resonemang stör mig något så oerhört, eftersom jag för ett par veckor sedan faktiskt lyckats ändra mina matvanor från frukost och ett huvudmål på kvällen när sambon kommit hem från jobbet till frukost och två huvudmål - ett på dagtid och sedan ett på kvällen med sambon. Jag kan säga att det inte var helt lätt att få in det där extra målet i min matvärld och jag vill inte förlora frukten av en så jobbig kamp bara på grund av ett enda jävla litet tappat kilo!
Glömt väga mig två dagar i rad
Vet inte vad jag ska säga om detta. Att inte väga mig igår var inte så farligt, jag råkar glömma av det eller hoppar över någon dag då och då och min mentala värld går inte under för det, jag tänker bara som så att jag vet vad jag vägde dagen innan och dagen därpå kommer jag få en ny viktuppdatering. Så långt allt gott. Men så missade jag att väga mig idag också och nu känns det inta alls lika bra längre. Okej att jag vet vad jag vägde i förrgår, men det är ju i förrgår, det är ju "jättelänge" sedan. Vikten borde inte ha diffat ett jota sedan dess, men i bakhuvudet ligger tanken på lur att den kan ju ha gjort det, den kan ju vara högre nu än vad jag vill kännas vid. Om jag ändå bara visste! Men det gör jag ju inte. Och det faktumet lämnar mig ingen ro.
Jag skulle kunna avfärda allt med att jag tar tjuren vid hornen och väger mig imorgon och får min "dom" då (om jag inte skulle gå och glömma det igen, vill säga...). Men jag vet inte om jag kommer vara hemma då. Sambon ska iallafall åka till sina föräldrar idag och jag har inte bestämt mig för om jag ska följa med dit eller inte. Om jag följer med så innebär det två nätters övernattning och lika många morgnar utan min våg. Visst har svärföräldrarna också en våg, men den är ju inte min. Den kanske visar vad jag väger, men den visar eventuellt inte den korrekta viktförändringen jag genomgått sedan min senaste vägning här hemma. Kanske att min våg inte visar helt korrekt vikt, det har jag inte stenkoll på om den gör, men den bör åtminstone visa differensen mellan två tillfällen korrekt. Att byta mellan vågar är ett gissel, man vet ju inte om de är exakt likadant inställda, om underlagen inverkar på fjädringen i dem på olika sätt, om jordskorpans sammansättning skiljer sig mellan de olika platserna (jo, tjena, som att det skulle ha något med saken att göra, men som ätstörd kan man tydilgen dra till med vad orimliga nojor som helst för att falsifiera olika vågars eventuellt skiftande resultat).
Vad jag vet är iallafall att jag inte vet vad jag väger och att jag, om jag följer med till mina svärföräldrar, kommer att ha en vågpaus från min egen våg på minst fyra dagar. Osäkert om jag kommer klara att hålla mig ifrån svärföräldrarnas våg isåfall, jag tror inte det... Dock får jag inte låta mina missade vägningar bestämma huruvida jag ska med till dem eller inte. Det är inte enbart på grund av avsaknaden av den egna vågen där (för nej, det är inte ett alternativ att ta med den, jordskorpan kan ju ändå ha en annan sammansättning där än här) som jag tvekar när det gäller att följa med. Jag har, som vanligt som inför nästan allting, en massa argument både för och emot medresande. Det som stör mig är att vågtillgången har blivit en punkt på listan. Det borde den inte ha blivit och det borde den inte få vara.
Ovanligt klarsynta ätstörningstankar
Nyss, när jag satt längst ut på divanen på soffan och sörplade i mig en kopp te med ganska imponerande hastighet, slog plötsligt en tankegång ner i mitt huvud. Det lär ha haft att göra med att jag, för varje klunk te jag tog, kände mig törstigare och törstigare och därmed började tänka på vatten. Vatten, som är så kristallklart, rent och fräscht och inte innehåller en enda kalori. Att dricka mycket vatten är viktigt, fortsatte tankarna, på så sätt gör man sig av med slaggprodukter och - viktigast av allt, ladies - man håller sig mätt och belåten! Att låta bli att äta är egentligen inte svårt, det är bara att hålla magen fylld, förslagsvis då med vatten. Då går det inte att äta rent fysiskt. Visst, man kan känna sig yr och orkeslös, men då finns koffeinet där för att stötta en, som en naturlig delmängd av den vätska man fyller magsäcken med. Fast, och här kommer det viktiga i kråksången och anledningen till min rubrik, vad är självändamålet med det? Vad är det som säger att det bästa valet är att hindra sig från att äta? Jag leddes i tanken snabbt fram till den retoriska frågan som hade innebörden att om man kan välja att äta eller att inte äta, men att viktresultatet ändå blir detsamma, varför väljer man då att inte äta? Det finns naturligtvis massor av vettiga anledningar till att låta bli, exempelvis att det är billigare att inte äta än att göra det och att man genom avstående av mat slipper ångest. Men, märk väl, man lever inte så mycket längre från dags dato räknat om man faktiskt inte äter ett jota. Människokroppen är inte gjord för att låta bli att äta, det är därför vi inte i princip kan stänga av energibehovet tillika ämnesomsättningen och gå i dvala. Vi behöver mat/energi, annars tar kroppen stryk. Därför bör vi äta, oavsett om vi vill gå ner i vikt eller ej. En viktnedgång tar rent teoretiskt sett längre tid om man väljer att göra kloka matval istället för att följa en svältdiet. Och väljer man det förstnämnda alternativet följer hälsan med på köpet! Väljer man det andra får man en kropp i kondition som ett vrak vid målsnöret. Om man ens kommer så långt.
Och till er som undrar: Nej, jag drack inte initialt teet för att det var kaloifritt och innehöll koffein, utan det handlade bara om att jag ville ha mig en kopp te. Att sedan tankekedjan gick igång under tedrickandets gång hade ingen påverkan på valet av dryck, eftersom den låg i den outgrundliga framtiden när beslutet togs.
Aldrig helt perfekt
Nu har pojkvännen åkt till jobbet, så nu kan jag låta tårarna flöda fritt. Ändå gör de inte det, trots att jag försöker och trots att jag behöver det. Ögonen borde hota med översvämning, eftersom jag känner mig så frustrerad. Men nej, det bästa jag kan åstadkomma är en något ökad tårproduktion, men inga salta droppar förmår rinna ner längs min kind. Jag klarar alltså uppenbarligen inte ens av att gråta. Hur fail är inte det? För det är inte för att jag inte är ledsen som jag inte gråter, för det är jag. Att känna att allt är halvgjort i ens liv och att man inte ens klarar av att vara en perfekt hemmafru, det tär. Jag kan diska, städa, tvätta, stryka - men blir aldrig klar, för det kommer alltid mer. Min universitetsexamen står och stampar utanför dörren, men ändock utom räckhåll, eftersom jag inte gör ditten och datten, det enda lilla som behövs för att få den.
Som jag ser det har jag två huvudval: Antingen tar jag mig i kragen och lägger ner heltid på den där jävla uppsatsen så länge det behövs (troligen typ 8 veckor eller något) eller så ser jag till att lägga den där heltiden på hemmet. Halvtid på uppsatsen och halvtid på hemmet är inget bra alternativ, seriöst. Det resulterar bara i en tankeverksamhet i stil med "Det är försvarligt att hemmet inte är perfekt, eftersom jag jobbar med uppsatsen också. Att uppsatsen står i stå är också begripligt, eftersom jag ägnar tid åt hushållsarbete också." Frågan är alltså vad som ska göras först, uppsatsen eller transformeringen från en hemmafru med brister till en perfekt dito. Att skaffa ett jobb låter som en bra idé, då slipper jag välja och kan samtidigt känan mig duktig på någonting. Men först är det dags för en cigg, min första på över en månad, för att försöka bringa lugn i mitt känslokaos på kemisk väg.
Tankar vid ett köksfönster
Jag slog mig ner på en stol vid köksbordet, tittade ut över villaförorten och lät samma tanke mala om och om igen i mitt huvud: "Vad hände med den lilla duktiga anorektikern? Vart fan tog hon vägen?" Svaret lyste dock med sin frånvaro. Ville jag ens ha ett svar? Det hade jag inte reflekterat över, eftersom jag inte förväntade mig att få något. Anledningen till tankegången var att jag just kollat igenom kyl, frys och skafferi på jakt efter något ätbart (6 timmar sedan jag åt senast), bara för att inse att det enda som lockade mig var den färdiglagade pytten från Findus. Laxfiléerna och den hackade spenaten, som skulle kunna bli lax med stuvad spenat, var väl inte heller så pjåkigt, men orka laga till det? Nej, som vanligt hade jag ignorerat hungern så länge att när jag väl bestämde mig för att äta något skulle tillredningsprocessen gå fort, fort, fort. Men jag ville inte ha pytten, inte egentligen, jag var bara sugen på den. Samma sak med chipsen, och med pizzan som jag skulle kunna traska hem med från pizzerian 100 meter bort om någon kvart. Jag är sugen på det, men vill egentligen inte ha det. Och jag vet det. Så jag låter bli att införskaffa/inmundiga det.
Problemet kvarstår dock, jag vet fortfarande inte vad jag ska äta. Tog en tugga av ett päron från fruktskålen, bara för att inse att det var övermoget. Och de två övriga frukterna som för tillfället finns i detta hushåll, äpplen, är tänkta att vara ingrediens i brödet jag tänkte baka igår - eller idag - eller imorgon. Förhoppningsvis idag. Men jag vill liksom äta något först, något som varken är pizza, pytt eller chips. Och så halvtomhalvt lovade jag pöjken att gå och handla mer frukt idag, vilket betyder att jag borde gå och handla nu, medan jag fortfarande är hungrig. Fast just nu känner jag mig för hugrig för att promenixa ända till affären. Men om jag äter nu kan kan jag troligen inte gå och handla idag, för jag blir nog inte hungrig igen i tid. Moment 22.
Det roligaste med den här ambivalensen är att under den tid som det tar att sitta och fundera på vad jag ska äta, skriva blogginlägg om detsamma, dissa alternativ som inte lockar och framför allt dissa alternativ som tar för lång tid att laga, så skulle jag hunnit laga just det där alternativet som poppade upp i början av tankekedjan, men dissades på grund av tidsåtgångsaspekten. Jag får inte bättre mat i slutändan för att jag sitter och värderar och ratar. För det jag ratar är den bra mat som jag faktiskt borde äta istället för den panikmat som det i slutändan blir till följd av den tilltagande hungerns rationalitetstänkandeminskning. Därför undrar jag var anorektikern är. Hon som tog förnuftigare måltidsbeslut än de jag tar idag; hon som inte brydde sig om hungern utan lagade det hon ville laga när hon ville laga det; hon som gav blanka fasen i om hennes fasta fortskred en timma extra, den hade ju redan pågått i 30 timmar, så varför inte en timme till och få bra mat istället för något av hunger förblindat hopkomponerat bös? Jag säger inte att jag vill ha tillbaka det anorektiska, men jag vill ha tillbaka den rationella kontrollen jag hade då. Kanske att det inte var hundraprocentigt rationellt, men det var iallafall kontroll. Det är väl ungefär det jag behöver nu. Tror jag.
Sugen som fan!
Klart man blir lite ledsen och besviken när en kimono som var fin när man köpte den helt plötsligt ändrar färg i första tvätten. Från att ha varit röd med vita bårder (heter det så även på kläder?) så har den nu blivit röd med rätt kraftigt rosa bårder. Iochmed det känner jag att jag inte riktigt vill ha den längre, eftersom den numera är "fel i färgen". Ska se om någon av mina väninnor vill ha den, trots att jag inte kan garantera huruvida den kommer att färga i nästa tvätt också eller ej. Är dock glad att jag valde att enbart stoppa in röda textilier i samma maskin. Och nej, det var inte de andra tygerna som färgade av sig, för dem har jag tvättat med blå kläder tidigare utan att det resulterat i en dragning mot lila hos de kläderna.
Men som vanligt när något går mig emot så blir jag så sugen på att äta/hetsa. Jag vet att det är en dum reaktion och att jag inte bör, men jag vill. Eller, i ärlighetens namn så vill jag väl inte heller, men ja, ni fattar. Dock är jag väldigt fokuserad på att jag inte ska hetsa ändå, trots "viljan" att göra det. Har som en första nödåtgärd blandat ett glas med den där mindre goda lightpäronsaften som jag berättade om i ett tidigare inlägg - eftersom ingen av er kunde/ville/iddes ge mig ett tips på någon godare. Så nu sitter jag och dricker den och hoppas på suglindring i takt med bukfyllnaden. Jag som hade ätit för bara en timma sedan! Hur ska jag få plats med det här stora glasets innehåll i min mage på det? Jaja, det är bara att kämpa på. Alla sätt är bra utom de dåliga och att göra det fysiskt omöjligt att hetsa, genom att fylla magen, känns som ett ganska harmlöst ett.
Funkar inte det så finns sockerfria tuggummin att ta till. Vill käkarna mala så ska de få, jag är förberedd! Men oavsett vad så är jag fortfarande purken över min omfärgade kimono. Jag var ju så fin i den när jag provade den och nu får jag inte visa mig i den fina kimonon för någon - för den finns inte mer.
"Livet är för kort för äcklig saft"
Det var en av tankarna som dröjde sig kvar i min hjärna när jag stod med skafferidörren öppen och tittade på saftflaskorna. Jag vet att flädersaften är riktigt god och jag har en känsla av att svart vinbärssaften inte är så pjåkig den heller, eftersom den är från Önos. Det brukar komma vettiga produkter från det företaget, så jag förutsätter att den är bra. Men de två nämnda safterna innehåller socker, så min blick gled till lightpäronsaften. Den är dock inte speciellt god och dessutom utgången sedan typ 2 år tillbaka. Men ofta saft blir för gammalt, liksom! Fast det säger något om hur ofta jag dricker saft... I vilket fall som helst så tittade jag vidare bland saftflaskorna och det fanns ju faktiskt en sockersötad päronsaft också. Den är godare än lightvarianten vad jag minns, även om det var ett tag sedan jag drack den senast. Men då kunde jag ju lika gärna kunna dricka flädersaften, eftersom den är godare. I rimlighetens namn borde jag ju också dricka flädersaften i vilket fall som helst, eftersom man inte ska slösa bort sina saftdrickartillfällen på att inmundiga äcklig saft. Valde jag en inte god saft kunde jag likväl dricka vatten, men jag var trött på vattensmak. Ambivalensen blev frustrerande och jag sneglade på påsen med NøttiFrutti som stod på bordet. Jävla saft, fuck it, jag käkar nötmix istället! kändes det som. I själva verkat gör man ju inte det, utan tar med en mental suck ut lightsaftflaskan ur skafferiet, häller upp ett glas och sätter sig vid datorn med det.
Och nu undrar jag, vad är kontentan? Är det att jag är stark som valde det nästan kalorifria saftalternativet eller är jag svag som lät ätstörningen bestämma att jag inte fick dricka den godare saften? Jag vet inte, men jag vill gärna ha ett svar. Att jag undvek NøttiFruttin är såklart bra, men att jag inte kan få dricka en saft med 50-100 kcal per glas... Det var ju bara ett glas jag hade tänkt dricka, inte en kanna. Ibland finns det verkligen anledning att undra hur jag funkar. Och att undra ifall det finns någon god lightsaft, alltså en som verkligen är god på riktigt. Den finns väl en eller två Fun Light-smaker som jag tyckt varit goda, men de har varit "säsongssmaker" och därmed studsat bort från hyllorna innan jag lyckats tänka så långt som att köpa på mig några flaskor. Ska man kanske helt och håller sluta med (light)saft när den här flaskan är slut? Hm, svårt val. Kan inte ni tipsa mig om lightsafter som ni tycker är absolut jättegoda - inte några som bara "funkar" eller "smakar okej" utan verkligen är goda - så jag kan få något gott att dricka nästa gång jag blir saftsugen?
Hetsrisk
Förvisso förekommer väl alltid en hetsrisk i ett liv där ett icke-normativt ätbeteende är en del av vardagen. Idag är det dock värre än vanligt. Jag känner att idag står hetsen för dörren. Så jag kanske bara ska låta bli att öppna lägenhetsdörren idag, så löser sig allt den vägen... Nej, men skämt åsido så känner jag att jag vill hetsa, jag kan hetsa och jag bör hetsa. De realistiska tankarna lyser med sin frånvaro, som alltid när det handlar om hets, för vem tusan bör hetsa? Vad är det för en inställning? Att vilja och kunna är en en sak, men att anse att man bör agera destruktivt är... konstigt. Men ändå känns det som att det är lika bra att sätta sig med handen i chipspåsen och göra det som kroppen försökt övertala mig till ända sedan jag vaknat - och som jag kämpat emot. Just nu har jag fyllt magen med vatten och te så att det står mig upp i halsen, så jag kan inte fysiskt hetsa just precis nu. Men det lär väl sjunka undan tids nog, vilket ju inte hetssuget verkar...
En tanke jag har är att kroppen tror att den vill hetsa för att den egentligen desperat försöker få i sig vätska. Jag tänker på det där med att törst ofta misstas för att vara hunger, så varför skulle inte hetslust kunna vara ett uttryck för uttorkning? Men som sagt så går det inte ner mer i magen för tillfället. Anledningen till att jag försöker hitta alternativa förklaringar till mitt sug är att jag inte brukar vilja hetsa längre. Senast jag hetsade var så länge sedan att jag faktiskt inte minns det på rak arm. Visst har jag fallit för sötsug och ätit ett par hundra gram godis å det senaste, men då har det ofta även varit hunger eller myskväll inblandat (eller både och) och det har skett på ett kontrollerat vis. Det jag nu känner för är att ohämmat trycka i mig en massa bös, bara för att. För att det går, för att jag vill, för att jag kan. Eller så fortsätter jag mitt intag av vatten och koffeinfritt (och därmed icke vätskedrivande) te så fort som magsäcken tillåter. Då kanske hetssuget försvinner av kroppshydrerande effekter. Man kan ju alltid hoppas, för annars kommer jag att hetsa.
Äter och äter och äter och - äter
Hur kan man ha en sådan glupande aptit? Det känns som att i princip det enda jag gjort sedan mitt senaste inlägg är att äta. Och så att äta, då. Och att äta lite till, naturligtvis. Känns som att jag äter för två - eller möjligen tre - trots att jag inte är gravid. Varför jag äter då? Tja, inte är det för att någon halvt om halvt tvingat i mig en massa mat, inte har det varit för att undanröja någon typ av misstankar eller för att vara snäll mot någon som lagat någonting till just mig eller vad som helst som hade varit en förmildrande omständighet i sammanhanget. Jag har bara helt omdömeslöst och av fri vilja stoppat i mig godis, chips och vanlig mat i portionsstorleken medium/large. Varför? Varför, varför, varför? Att jag, som sagt, bara har mig själv att skylla gör ju inte saken lättare att bära. Jag vågade inte ens ställa mig på vågen imorse av rädsla för vad den skulle kunna komma att visa, och jag kommer inte våga göra det imorgon bitti heller. Även om jag borde. Jag borde tvinga mig själv att se vad det här överdimensionerande matintaget har haft för fysisk effekt på min kropp, ta de psykiska konsekvenserna av vågens siffror och återigen kliva upp på rälsen som jag, om jag vore ett tåg, spårat ut från det senaste dryga dygnet. Skärpning nu, med andra ord!
Den här kvällen har ändå sett någorlunda bra ut i jämförelse. Sallad till middag, om än en stor portion, men hemmagjord sallad är bra såtillvida att man kan göra den nyttig utan att få övriga som ska äta den att knorra. En sallad ska ju vara fräsch, right? Så en sallad kan man äta mycket av utan att det blir samma katastrof som om man skulle ha ätit mycket av säg en hämtpizza - även om det inte är optimalt. Men jag tänkte att jag kan skjuta det nya startskottet nu. Tåget är i spår igen, med förnyade avåkningsskydd, och nu ska här kämpas!
All denna matproblematik
Ena dagen äter jag alltså chips utan ångest, ett gäng dagar senare blir jag förbannad på att pojkvännen har på olja på pastan som jag ska äta. Han får väl förvisso ha på hur mycket olja han vill på sin pasta, inom rimliga gränser, men om jag uttryckligen säger att jag inte vill ha någon olja på min pasta, så kan han väl låta bli att hälla på den tills jag har tagit mitt? Nu fick jag istället stå där med sleven och liksom trycka pastaskruvarna mot kanten på grytan, för att få oljan att rinna av. Sedan fick de ligga orörda på tallriken för att rinna av ytterligare, och naturligtvis hinna kallna under den proceduren. Hade jag bara fått min pasta som jag ville ha den skulle jag ha kunnat äta den varm och dessutom kunnat ta ett par skruvar till, så pojken min inte hade blivit fundersam över den ringa mängd pasta som till följd av oljan låg på min tallrik. Jag är inte dum, jag fattar att man blandar fett i pastan för att slippa att densamma klibbar, men när den är alldeles nykokt kan man ta det man vill ha innan den klibbar ihop och sedan hälla olja på resten. Ja, det är ett jäkla tjatande om den där oljan, men jag är irriterad! Olja är kaloririkt och jag hade därmed kunnat spara in ett helt gäng kalorier på att slippa oljeförsedda pastaskruvar!
På grund av det där känner jag också att jag inte vill äta mer idag, vilket kommer att göra mig hungrig, tjurig och snarstucken redan långt innan pojkvännen kommer hem från jobbet. Vad ska jag göra? Varför kan jag inte själv få bestämma precis vad min mat ska innehålla och på så sätt kunna kaloriberäkna den helt? Och varför måste jag ha hungerskänslor, kan de inte försvinna igen som de gjort tidigare? Kan inte jag få vara en duktig, glad, snygg tjej som dansar bekymmersfritt genom livet? Ett liv där maten inte är ett problem eftersom det som omväxling är jag som kontrollerar den.
Lugnet av att se regnet falla
Det är något avkopplande med ett lätt sommarregn. Om det består av små, lätta droppar som faller tätare eller stora, tunga droppar som når marken med stora mellanrum spelar mindre roll. Huvudsaken är att det är ett lätt regn, en i meteorologisk jämförelse liten vattenmängd. Att se dessa droppar nå balkonggolvet och göra den ljusbrungrå betongytan mörkbrun där de träffar för att sedan i en blandning av absorbtion och avdunstning försvinna och låta betongen återfå sin ljusa färg, det är avkopplande. Även att vid ett tilltagande regn se hela balkonggolvet sakta anta en mörkare nyans är som balsam för själen. För när jag betraktar dessa av naturen uppkomna fenomen så vet jag att just nu, i denna sekund, kan jag inte själv göra något som kan påverka regnets fallande. En känsla av okontrollerbarhet, men en kontrollfrihet som jag gillar. Att bara se regnet falla. Vad jag gör och inte bryr det sig inte om. Det ska falla oavsett om jag inte alls lägger märke till det eller står fascinerad. Det bryr sig inte om mig. Det gör det det ska. Det enda det kan. Faller. Och jag kan välja att bry mig, att göra detsamma eller att vända regnet ryggen.
Hur kan jag vara så icke ätstörd?
Att äta chips är inget en ätstörd person gör bara sådär. Hon tänker efter först, funderar på om det är värt det, väger argument fram och tillbaka, avslutar oftast resonemanget med ett "inte idag iallafall" och låter påsen åka tillbaka in i skåpet. Om hon sitter och tittar på film med någon eller några kan hon efter nogsamt övervägande ta ett par chips då och då, för att undvika eventuella undringar från andra om varför hon inte snacksar. Det beteendet efterföljs troligen av borttränande av dessa få extrakalorier nästa dag. Sedan finns det gånger då en ätstörd kan faila. Hon tar hela påsen, häller eventuellt upp den och moffar sedan i sig så mycket hon kan. Att göra så resulterar för henne i ångest och troligen kompensation i någon form. Enligt mig är det de varianter som finns på en ätstörds möte med chips. Vad en ätstörd person däremot inte gör är att sätta sig med lite chips när varken hon eller hennes pojkvän för tillfället har planer på att laga mat, trots att hon är hungrig. Då väntar en normal ätstörd (det var ju också ett uttryck...) tills pöjken hennes lagar något. Eller så lagar hon eventuellt själv något som är mindre kaloritätt än chips. Så hur kan jag kalla mig ätstörd när jag igår kväll ersatte min middag med chips? Inte var det mycket, men chips var det och det var ingen som hade blivit förvånad om jag undvarat dem och dessutom fick jag ingen ångest eller kompensationsbesatthet efter intaget heller.
En ätstörd person tycker inte heller att hon är smal. Jag har varit inne på det här tidigare, jag vet, men idag hände det igen. Att välja tröja tar alltid sådan jäkla tid för mig, så idag grabbade jag bara tag i första bästa tröja och drog den på mig. Det visade sig vara en magtröja med "KAXIG" tryckt på bröstet, inköpt för typ 10 år sedan. Pinsam tröja att bära vid den här åldern, alltså, men det är inte där poängen ligger. Den är istället att när jag stod där framför spegeln i klädkammaren med denna magtröja så såg jag inga monstervalkar hänga över byxkanten. När jag ställde mig i profil såg jag heller inte någon gigantiskt svällande och utputande mage. Jag såg en platt mage, och en bål utan kärlekshandtag. Men jag fattar inte, jag vet ju att jag väger mycket. Eller i vilket fall så väger jag inte lite. Eller? Jag är rädd. Vad händer med min hjärna?
Platt mage utan ansträngning
Just nu har jag svårt att förstå vad som händer i mitt huvud. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg ligger jag en bit över min lägstavikt, men nog tusan anser jag mig ändå vara typ så smal som när jag var som smalast, eller kanske tillochmed något smalare. Hur sjutton går det ihop? Så mycket annorlundare muskel- och fettfördelning jämfört med då kan jag inte ha på kroppen. Jag börjar bli förvirrad och osäker på min egen kroppsuppfattning. Kan det vara så som det sägs, att man som ätstörd inte ser sin riktiga kropp, utan istället ett gäng imaginära valkar? Men... det känns så sjukt... så konstigt... Hur kan man se så fel? Jag kan inte ha sett så fel.
Att inte veta vad som händer i hjärnan är det mest frustrerande. Men det är klart jag börjar oroa mig åt andra hållet när det är såhär. Jag "vet" ju precis hur pass tjock jag är vid den vikt jag har nu, så varför ser jag dag efter dag en tunnare tjej i spegeln? Dock en tjej med samma vikt som tidigare, enligt den pålitliga vågen med välfungerande batterier. Det resulterar ju i att jag tror att det är min hjärna som spelar mig ett spratt på någon konstig vänster, att den visar mig en smalare tjej än vad som egentligen är fallet. Så att jag ska "inse" att jag är smal, så jag ska släppa på vägningsrutinen och matkontrollen, så att jag understundom ska tänka att det kanske inte är så farligt att gå upp ett eller två kilon om det skulle råka ske till följd av slappare mat- och träningsrutiner. Med resultatet att jag skulle bli tjock på riktigt. Och då skulle hjärnan återigen visa den egentliga verkligheten för mig i spegeln.
Vrickad tankegång? Troligen, det känns inte helt hundra när jag skriver ner det, men... det är så jag tänker... för jag kan ju inte helt plötsligt vara smal utan anledning. Ett stort frågetecken i kråksången är nämligen varför den ätstörda hjärnan helt plötsligt skulle åsidolägga den tjocka nidbilden för den sanningsenliga versionen just nu. Jag känner mig inte friskare nu än jag gjorde för en månad sedan, eller ens två månader sedan, vad jag kan minnas. Eller är det en långsam medvetandegörandeprocess som mognar inom mig? Handlar det om att det tar tid för hjärnan att ställa om sig och därför förändras inte hjärnans översättning av ögats signaler över en natt? Har jag varit på väg mot friskhet en längre tid är jag vetat och trott, utan att själv begripa det? Vad tror ni? Jag behöver verkligen någon annans syn på det här dilemmat!
Ovanligt nöjd
På någon konstig vänster är jag idag rätt så tillfreds med min kropp och hur den ser ut. Imorse när jag stod framför den lilla badrumsspegeln fick jag för mig att höftbenen stack ut mer än de brukade och att magen var plattare än den varit tidigare. Frågade vågen om det möjligtvis kunde stämma, men det sa den bestämt att det inte kunde. Gick då ut till den stora spegeln i hallen för att kolla om det kanske var ljuset eller något annat i badrummet som föll på ett underligt sätt och lurade mig. Men nej. Vågen fick se sig besegrad i denna kroppsuppfattningstävling. Jag såg smal ut idag! Och mina höftben, som jag så länge har suktat efter att få relativt tydliga, avtecknade sig mot magens framsida. Visst, det är klart att jag vill få dem än mer väldefinierade, men det är ju en början i vilket fall.
Dock slutar inte glädjen där. När jag tog hissen ner från lägenheten råkade jag slänga en blick i den spegeln och den landade på mina nyckelben. Och jösses vad de stack ut! Nog för att jag vet att mina nyckelben synts väl även tidigare, men såhär utstickande har de absolut inte varit!
Så trots att jag ligger ett par kilo över den vikt jag annars haft det senaste halvåret-året, så ser jag tunnare ut. Kanske är det att jag börjat röra mig mer som gjort att fettvikt fått ge vika för muskelvikt. En annan förklaring kan vara att min mer näringsämnesbalanserade kosthållning bidragit till en "avsvullnande" effekt på kroppen och därmed fått fram min verkliga figur i ljuset. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag är glad över hur jag ser ut idag - och det är minsann inte varje dag det händer! Nu är det bara till att slipa på formen ytterligare, så att man kan fortsätta på den inslgna vägen mot drömkroppen.
Och för övrigt ser mina ben också kalas ut, speciellt i mina korta shorts. Verkligen en kroppssjälvförtroendehöjande dag, det här!
Viktnedgången lagd på hyllan?
Nope, det är den inte. Jag trodde det och jag mådde så bra ätmässigt när jag skrev mitt förra inlägg. Det var bara en vecka sedan, men nu är allt förändrat. Visserligen hade det väl börjat redan då, jag såg tecknen, men ignorerade dem beslutsamt. Alltsedan jag började gå introduktionskursen, för nu cirka 2½ veckor sedan, så har mina matrutiner ruckats på. Första veckan var det inte något jag fäste så stor vikt vid, jag hann liksom bara inte äta, det gick 6-8 timmar mellan att jag stoppade något i munnen, undantaget kaffe och vatten. Men jag mådde bra och när jag väl kom på mig med att inte ha ätit på ett tag och magen gjorde sig påmind i form av ett dovt kurrande, så lagade eller värmde jag på någon mat. Så både jag och pojkvännen såg samma sak: en vanlig "stressad" student som inte hade tid att äta. Gott så!
Veckan därpå började jag så smått att inse att det här nog inte var så bra ändå, att en absolut inte friskförklarad ätstörd inte bör slarva med maten. Kanske att jag borde äta var tredje timma ändå? Men då fanns det något där, något som jag kände igen. Japp, de gamla, ätstörda tankebanorna hade påbörjat sin tillbakaetablering hos mig. Så varför skulle jag äta var tredje timma om jag inte var hungrig när tre timmar gått? Man ska inte äta om man inte är hungrig, så varför lägga pengar på mat som man ändå inte behöver? Kroppen säger ju till när den behöver näring, right? Bara det att det råkar förhålla sig som så att ju mer sällan man äter och ju mindre mängd mat man vid varje intagstillfälle stoppar i sig, desto mer sällsynta blir hungerskänslorna. De ger i princip upp relativt fort när de inte får gehör för sina missnöjesyttringar.
Och denna vecka, nu när min ordinarie kurs dragit igång, har jag förstått varför jag började kämpa mig från anorexins klor. För jag är tillbaka i helvetet som jag inte saknat. Jag äter förvisso fortfarande frukost, men sedan... Jag kanske äter något mer under dagen, men det blir isåfall efter typ 7-9 timmar. Eller i samvaro med andra. Eller bådadera. Och idag har jag inte ens ätit frukost. Ni kan ju själva gissa åt vilket håll vågen går. Och ifall det triggar mig att fortsätta...
Veckan därpå började jag så smått att inse att det här nog inte var så bra ändå, att en absolut inte friskförklarad ätstörd inte bör slarva med maten. Kanske att jag borde äta var tredje timma ändå? Men då fanns det något där, något som jag kände igen. Japp, de gamla, ätstörda tankebanorna hade påbörjat sin tillbakaetablering hos mig. Så varför skulle jag äta var tredje timma om jag inte var hungrig när tre timmar gått? Man ska inte äta om man inte är hungrig, så varför lägga pengar på mat som man ändå inte behöver? Kroppen säger ju till när den behöver näring, right? Bara det att det råkar förhålla sig som så att ju mer sällan man äter och ju mindre mängd mat man vid varje intagstillfälle stoppar i sig, desto mer sällsynta blir hungerskänslorna. De ger i princip upp relativt fort när de inte får gehör för sina missnöjesyttringar.
Och denna vecka, nu när min ordinarie kurs dragit igång, har jag förstått varför jag började kämpa mig från anorexins klor. För jag är tillbaka i helvetet som jag inte saknat. Jag äter förvisso fortfarande frukost, men sedan... Jag kanske äter något mer under dagen, men det blir isåfall efter typ 7-9 timmar. Eller i samvaro med andra. Eller bådadera. Och idag har jag inte ens ätit frukost. Ni kan ju själva gissa åt vilket håll vågen går. Och ifall det triggar mig att fortsätta...
Det ska gå lagom snabbt, då mår jag bra
Nu pratar jag inte om viktnedgång, det projektet har jag lagt på hyllan för tillfället. Förhoppningsvis för en lång tid framöver, för övrigt. Visst, jag kollar fortfarande min vikt, det ska jag inte hymla med, men det är faktiskt inte kaos, panik och katastrof om jag inte hinner väga mig på fyra-fem dagar. Och ej heller om jag prioriterar annat och inte hinner träna på en vecka.
Men det jag insett är att hastigheten som mitt liv snurrar på i är viktig. Tidigare denna sommar gick jag på lågvarv. Att vara hemma och ha tid och städa och dona - och vila - kan i och för sig ha fördelar, oavsett om man har ett moln i form av en oskriven C-uppsats som man vid det laget borde ha gått upp med hängandes över huvudet eller ej. Man kan stressa ner, fixa sitt hem in till perfektion fint och man kanske även kan leta uppslag till nämnda uppsats när man tar en paus i fejandet. Men nej. När mitt liv hamnar i en lunk och kalendern gapar tom sånär som på "Ta nya linser" uppskrivet med cirka en månads mellanrum, då tappar jag sugen. För vad lever jag för då? Nej, det är inte kul att gå omkring hemma en hel sommar, det är det faktiskt inte. För oavsett vad mina vänner och bekanta pysslar med under sommarmånaderna, så kan de inte fylla hela mina dagar med aktiviteter och jag sitter och deppar och lever sedan upp de gånger som jag ska träffa någon. För det går för långsamt, det är bara när det är fest, fika eller film (eller vad som helst som alla inblandade tycker om att göra, för övrigt), som det känns som att allt "stämmer" igen och jag är glad. För det är ju så det ska vara, det är så mitt liv ska se ut, fyllt med umgänge, skratt och glädje. Sedan när, företrädesvis kvällen, är slut så stannar det av, jag kollar besviket i min kalender och inser att jag kan sova bort de kommande tre dagarna utan att någon skulle märka det om jag nu skulle komma att ha lust med det. Kanske är det en känsla av att inte vara behövd som gör sig påmind? För alla människor blir ju glada när de känner sig behövda och vice versa.
Dock kan det kännas dubbelt, ja, nästan falskt, att ena sekunden gnälla för att man blir sönderstressad av att studera på 200% och i nästa sekund gnälla över att man inte har något att göra. Men som jag nämnde tidigare i inlägget, takten är viktig. Och att plugga på 200% är över min förmåga och därför också över min välmåendetröskel. Att studera på 100% ger mig tid att även umgås med folk jag tycker om eller kanske kan komma att tycka om istället för att sitta med näsan i böckerna eller framför en datorskärm vareviga kväll. Men att inte varken studera eller jobba ger mig alldeles för mycket fritid och jag tycker att livet är mest tråkigt i största allmänhet, sådär.
Och, ja det finns ett bevis för att det är så jag funkar. Förra måndagen började jag nämligen läsa en introduktionskurs här på universitetet, en sådan där kurs som ska förbereda en för den kommande terminens studier. Nu hade den här kursen till uppgift att fräscha upp deltagarnas mattekunskaper och jag ska inte gå matte längre, men eftersom jag var så uttråkad så bestämde jag mig för att gå kursen ändå. Bättre att ha något att göra än att inte ha det, resonerade jag. Och tänka sig, det funkade! Nu när jag har haft något att gå till måndag-fredag förra veckan och måndag-tisdag denna vecka, så känns det helt rätt att vara hemma och "ledig" idag. Jag ska visserligen träffa min bönegrupp ikväll, så helt hemmasittande blir jag inte, men oavsett vilket så hade jag idag uppskattat båda alternativen. Hade jag inte gått den här kursen nu, så hade jag antagligen gått och längtat som fasen efter bönegruppsträffen nu och antagligen så gjort de föregåande två dagarna också. Men nu är jag nöjd, takten i mitt liv är den rätta igen. Plus att det verkar ordna upp sig på de flesta övriga frotner också nu. Så vad säger man? Fortsättning följer, eller?
Men det jag insett är att hastigheten som mitt liv snurrar på i är viktig. Tidigare denna sommar gick jag på lågvarv. Att vara hemma och ha tid och städa och dona - och vila - kan i och för sig ha fördelar, oavsett om man har ett moln i form av en oskriven C-uppsats som man vid det laget borde ha gått upp med hängandes över huvudet eller ej. Man kan stressa ner, fixa sitt hem in till perfektion fint och man kanske även kan leta uppslag till nämnda uppsats när man tar en paus i fejandet. Men nej. När mitt liv hamnar i en lunk och kalendern gapar tom sånär som på "Ta nya linser" uppskrivet med cirka en månads mellanrum, då tappar jag sugen. För vad lever jag för då? Nej, det är inte kul att gå omkring hemma en hel sommar, det är det faktiskt inte. För oavsett vad mina vänner och bekanta pysslar med under sommarmånaderna, så kan de inte fylla hela mina dagar med aktiviteter och jag sitter och deppar och lever sedan upp de gånger som jag ska träffa någon. För det går för långsamt, det är bara när det är fest, fika eller film (eller vad som helst som alla inblandade tycker om att göra, för övrigt), som det känns som att allt "stämmer" igen och jag är glad. För det är ju så det ska vara, det är så mitt liv ska se ut, fyllt med umgänge, skratt och glädje. Sedan när, företrädesvis kvällen, är slut så stannar det av, jag kollar besviket i min kalender och inser att jag kan sova bort de kommande tre dagarna utan att någon skulle märka det om jag nu skulle komma att ha lust med det. Kanske är det en känsla av att inte vara behövd som gör sig påmind? För alla människor blir ju glada när de känner sig behövda och vice versa.
Dock kan det kännas dubbelt, ja, nästan falskt, att ena sekunden gnälla för att man blir sönderstressad av att studera på 200% och i nästa sekund gnälla över att man inte har något att göra. Men som jag nämnde tidigare i inlägget, takten är viktig. Och att plugga på 200% är över min förmåga och därför också över min välmåendetröskel. Att studera på 100% ger mig tid att även umgås med folk jag tycker om eller kanske kan komma att tycka om istället för att sitta med näsan i böckerna eller framför en datorskärm vareviga kväll. Men att inte varken studera eller jobba ger mig alldeles för mycket fritid och jag tycker att livet är mest tråkigt i största allmänhet, sådär.
Och, ja det finns ett bevis för att det är så jag funkar. Förra måndagen började jag nämligen läsa en introduktionskurs här på universitetet, en sådan där kurs som ska förbereda en för den kommande terminens studier. Nu hade den här kursen till uppgift att fräscha upp deltagarnas mattekunskaper och jag ska inte gå matte längre, men eftersom jag var så uttråkad så bestämde jag mig för att gå kursen ändå. Bättre att ha något att göra än att inte ha det, resonerade jag. Och tänka sig, det funkade! Nu när jag har haft något att gå till måndag-fredag förra veckan och måndag-tisdag denna vecka, så känns det helt rätt att vara hemma och "ledig" idag. Jag ska visserligen träffa min bönegrupp ikväll, så helt hemmasittande blir jag inte, men oavsett vilket så hade jag idag uppskattat båda alternativen. Hade jag inte gått den här kursen nu, så hade jag antagligen gått och längtat som fasen efter bönegruppsträffen nu och antagligen så gjort de föregåande två dagarna också. Men nu är jag nöjd, takten i mitt liv är den rätta igen. Plus att det verkar ordna upp sig på de flesta övriga frotner också nu. Så vad säger man? Fortsättning följer, eller?
Fokuserar fel
Nu skulle jag kunna göra en lista över allt som är fel, jobbigt och bara allmänt irriterande för tillfället. Och sanningen att säga så är jag väl lite frestad att göra det också. Det känns så frustrerande, och kanske en smula ledsamt också, att merparten av kläderna jag beställde häromdagen inte passade - de var inte för små eller för stora, bara utformade för en annan kroppsbyggnad än min - och det känns även stört irriterande att min bläckpatron tog slut när den inte borde. Fast oavsett när den tar slut så lär det ju vara när den inte bör. Man inser ju att den är slut när man ska skriva ut något som då följdaktligen inte blir utskrivet. Fast en del av arket kom ut, vid både första och andra försöket, så det kanske är min skrivare det är fel på. Inte helt omöjligt, den är konstig anyways. Gammal dessutom, mina föräldrar hade den i åratal inna jag fick den. Men den är assnygg, så som inredningsdetalj är den awesome! Så jag vill ju att den ska fortsätta funka så jag slipper skaffa en fulare skrivare.
Som rubriken dock antyder så har jag insett att jag lägger fokuset fel om jag ser till nackdelarna i livet. Jag tror på att om jag ser fördelarna och förminskar nackdelarna har jag vunnit något stort, nämligen en postiv grundsyn. Och med tanke på att grundsynen är en enkelsidig historia så undanskuffas den nu rådande negativa grundsynen om jag tillåter en ny, optimistisk en att ta plats i mitt huvud. Dock är jag inte den som minskar ner nackdelarna och sorgerna mer än vad som tillämpligt är. Man måste se dem och försöka hitta ett vettigt sätt att lösa dem på. Blunda för problem har aldrig varit min melodi, men att låta dem ta oproportionerligt stor plats genom ett uppförstorande av desamma, det känns onödigt. Därför ska jag försöka att i fortsättningen låta dem ha sin normala storlek och med hjälp av min nya grundsyn på livet försöka vaska fram den bästa lösningen och därefter tillämpa den på problemet. Och där var problemet löst, end of the story, och fröken Perfekt kan dra iväg och festa igen.
Att rätt fokus betalar sig har jag redan fått bevis för. Idag har jag äntligen orkat återuppta matematikstudierna igen och det känns bra, det är ett steg i rätt riktning, bort från begränsningarnas och negativitetens träsk. Vart vägen leder nu, då? Tja, helt säker är man aldrig, men ska vi hoppas och tro på att jag är på väg mot ljusets och glädjens äng? Det vore ju trevligt som omväxling.
Som rubriken dock antyder så har jag insett att jag lägger fokuset fel om jag ser till nackdelarna i livet. Jag tror på att om jag ser fördelarna och förminskar nackdelarna har jag vunnit något stort, nämligen en postiv grundsyn. Och med tanke på att grundsynen är en enkelsidig historia så undanskuffas den nu rådande negativa grundsynen om jag tillåter en ny, optimistisk en att ta plats i mitt huvud. Dock är jag inte den som minskar ner nackdelarna och sorgerna mer än vad som tillämpligt är. Man måste se dem och försöka hitta ett vettigt sätt att lösa dem på. Blunda för problem har aldrig varit min melodi, men att låta dem ta oproportionerligt stor plats genom ett uppförstorande av desamma, det känns onödigt. Därför ska jag försöka att i fortsättningen låta dem ha sin normala storlek och med hjälp av min nya grundsyn på livet försöka vaska fram den bästa lösningen och därefter tillämpa den på problemet. Och där var problemet löst, end of the story, och fröken Perfekt kan dra iväg och festa igen.
Att rätt fokus betalar sig har jag redan fått bevis för. Idag har jag äntligen orkat återuppta matematikstudierna igen och det känns bra, det är ett steg i rätt riktning, bort från begränsningarnas och negativitetens träsk. Vart vägen leder nu, då? Tja, helt säker är man aldrig, men ska vi hoppas och tro på att jag är på väg mot ljusets och glädjens äng? Det vore ju trevligt som omväxling.
Jobbigt är det, men jag kämpar på
Något som inte alls är jobbigt för andra, något vardagligt som andra kanske utan att tänka gör varje dag, kan te sig som ett svåröverstigligt berg för någon som kraschat in i väggen. Vederbörande kapitulerar inför utamingens svårighetsgrad och vänder. Men om man bestämmer sig för att blåneka till det uppenbara och fortsätta framåt fast det tog stopp, harva längre och längre fram, trycka sig mot väggen tills den får en fördjupning av det envetna tryckandet och förhoppningsvis till slut krackelerar inför kraftmätningen, vad händer då? Jag vet inte, men jag gissar: man står där, på andra sidan, i det närmaste pånyttfödd, och tänker att det där med att gå in i väggen och sedan slå ner på tempot, det var ju bara bullshit. Det var snarare att slå sig vidare som gällde.
Dock tror jag inte att det presenterade är en allmängiltig lösning, inte ens ett rekommendabelt tillvägagångssätt för merparten som touchat väggen, men det verkar som att det är den metoden som gäller för mig. För nu har jag vilat och tagit det lugnt i vad som känns som en evighet och inte blir jag orkesfylldare för det. Snarare står jag på randen till en depression och det var väl för tusan inte meningen! När man distansierar sig från en sönderstressad tillvaro för att försöka ladda batterierna i ett lugnare nu och det resulterar i att man istället deppar loss, då var nog inte det rätt medicin. Då tror jag man får försöka med motsatsen. Så vad göra? Jo, enligt mig så beställer man lite nya fina kläder, skaffar lite nya och förhoppningsvis uppfräschande skönhetsprodukter, börjar kika lite på matematiken man har åtagit sig själv att göra igen och bestämmer sig för att i mataffären handla efter inköpslista i fortsättningen - just inköpslista, bara inköpslista och inget annat än inköpslista (det som inte står på inköpslistan får inte följa med hem från affären, oavsett om det var nödvändigt eller ej, det får införas på inköpslistan när man kommer hem och införskaffas nästa gång som matinköp sker om införskaffandet är en nödvändighet). Detta för att få en nystart och struktur i tillvaron igen. För att nå målet. Och för er som inte hängde med så är målet att trycka sig igenom väggen lagom till terminsstart och glatt stolpa in på första föreläsningen iklädd en elegant klänning, höga klackar och en knallröd mun mitt i ett välmejkat ansikte. Naturligtvis utrustad med block, räknare och pennor och alla nödvändigheter i bokväg. Kort sagt - vara fröken Perfekt igen.
Dock tror jag inte att det presenterade är en allmängiltig lösning, inte ens ett rekommendabelt tillvägagångssätt för merparten som touchat väggen, men det verkar som att det är den metoden som gäller för mig. För nu har jag vilat och tagit det lugnt i vad som känns som en evighet och inte blir jag orkesfylldare för det. Snarare står jag på randen till en depression och det var väl för tusan inte meningen! När man distansierar sig från en sönderstressad tillvaro för att försöka ladda batterierna i ett lugnare nu och det resulterar i att man istället deppar loss, då var nog inte det rätt medicin. Då tror jag man får försöka med motsatsen. Så vad göra? Jo, enligt mig så beställer man lite nya fina kläder, skaffar lite nya och förhoppningsvis uppfräschande skönhetsprodukter, börjar kika lite på matematiken man har åtagit sig själv att göra igen och bestämmer sig för att i mataffären handla efter inköpslista i fortsättningen - just inköpslista, bara inköpslista och inget annat än inköpslista (det som inte står på inköpslistan får inte följa med hem från affären, oavsett om det var nödvändigt eller ej, det får införas på inköpslistan när man kommer hem och införskaffas nästa gång som matinköp sker om införskaffandet är en nödvändighet). Detta för att få en nystart och struktur i tillvaron igen. För att nå målet. Och för er som inte hängde med så är målet att trycka sig igenom väggen lagom till terminsstart och glatt stolpa in på första föreläsningen iklädd en elegant klänning, höga klackar och en knallröd mun mitt i ett välmejkat ansikte. Naturligtvis utrustad med block, räknare och pennor och alla nödvändigheter i bokväg. Kort sagt - vara fröken Perfekt igen.
Ledsen, bara ledsen
Det känns inte alls kul, det här. Känns som att jag bara wastear mina dagar och min tid. Som att jag inte bryr mig om vad som händer, bara sitter vid den här skärmen timme ut och timme in och gör ovärda saker. Istället skulle jag kunna gå på promenader, räkna matte, påbörja min nya C-uppsats, städa här hemma eller göra något allmänt ovettigt som ger mitt liv mening. För att sitta framför datorn och bara låta tiden gå, lämna den för att äta enklast möjliga tillagningsmässigt sett och sedan komma tillbaka till datormaskinen, det är inte ett helt värdigt liv.
Igår började jag dock träna igen, efter en hel månads uppehåll. Och igår och idag har jag genomfört min "skönhetsvård" till fullo. Ni vet, den där som innebär rengöring, ansiktsvatten, insmörjning och allt vad det innebär med krämer och serum för alla möjliga och omöjliga hudtyper och resultatsönskemål. Den har jag hoppat över/struntat i alltför många gånger under de senaste veckorna. Att två vanor iallafall har försökt att tillbakaetablera sig i min tillvaro kan vara ett tecken på att det håller på att släppa nu. Att jag börjar bli den brud jag brukar vara igen. Hoppas det. För jag är trött på att sitta framför datorn som ett annat ingenting orkande mähä som bara flyttar sig mellan vardagsrum, sovrum och kök som en osalig ande.
Igår började jag dock träna igen, efter en hel månads uppehåll. Och igår och idag har jag genomfört min "skönhetsvård" till fullo. Ni vet, den där som innebär rengöring, ansiktsvatten, insmörjning och allt vad det innebär med krämer och serum för alla möjliga och omöjliga hudtyper och resultatsönskemål. Den har jag hoppat över/struntat i alltför många gånger under de senaste veckorna. Att två vanor iallafall har försökt att tillbakaetablera sig i min tillvaro kan vara ett tecken på att det håller på att släppa nu. Att jag börjar bli den brud jag brukar vara igen. Hoppas det. För jag är trött på att sitta framför datorn som ett annat ingenting orkande mähä som bara flyttar sig mellan vardagsrum, sovrum och kök som en osalig ande.
