Tjejen med styrkan

Det är lustigt hur humöret kan svänga från glad till ledsen på kort tid och utan vettig anledning. Jag vet att när jag betedde mig anorektiskt var mitt känsloliv en total bergochdalbana där jag kunde skifta från ganska okej mående till stortjutande på i princip en halv minut. Utan att egentligen något hade hänt. Bara en tanke som flög genom mitt huvud och fuckade med allt vad jag kände.

Sedan jag fått någon typ av ordning på den värsta extremismen i mitt ätande så har humöret också blivit stabilare. Så jag har noll förståelse för att jag nästan sitter och bölar för att min pojkvän inte svarade i telefonen när jag ringde honom för några minuter sedan. Kan någon förklara vad som händer med mig? Och kan någon se till att han ringer tillbaka? För jag behöver prata med honom nu. Jag vet inte varför, men jag känner stressen krypa genom kroppen på mig, känner behovet av nikotin som jag inte har. Blåste såpbubblor från balkongen i reklampausen på "Desperate housewives", men jag tror jag behöver göra det igen. Fattar inte varför jag gör det, för det hjälper föga... Blåsa såpbubblor, hur gammal är jag egentligen?

Antagligen är det väl viljan att kunna blåsa iväg mina problem, se dem flyga iväg över taken och parkeringen som gör att jag tror, eller kanske snarare hoppas, att det lindrar. Och jag ska väl inte förneka att jag får en viss tillfredsställelse av att se bubblorna dansa omkring över halva området, men drar det ner min stressnivå? Tja, ja, kanske just när jag blåser bubblorna och kort därefter när jag tittar på dem. Nikotinet hjälper istället i många timmar. Jag vill ha nikotin - nu! Men jag får inte röka. Säger han som inte svarar i telefonen.