Viktnedgången lagd på hyllan?
Nope, det är den inte. Jag trodde det och jag mådde så bra ätmässigt när jag skrev mitt förra inlägg. Det var bara en vecka sedan, men nu är allt förändrat. Visserligen hade det väl börjat redan då, jag såg tecknen, men ignorerade dem beslutsamt. Alltsedan jag började gå introduktionskursen, för nu cirka 2½ veckor sedan, så har mina matrutiner ruckats på. Första veckan var det inte något jag fäste så stor vikt vid, jag hann liksom bara inte äta, det gick 6-8 timmar mellan att jag stoppade något i munnen, undantaget kaffe och vatten. Men jag mådde bra och när jag väl kom på mig med att inte ha ätit på ett tag och magen gjorde sig påmind i form av ett dovt kurrande, så lagade eller värmde jag på någon mat. Så både jag och pojkvännen såg samma sak: en vanlig "stressad" student som inte hade tid att äta. Gott så!
Veckan därpå började jag så smått att inse att det här nog inte var så bra ändå, att en absolut inte friskförklarad ätstörd inte bör slarva med maten. Kanske att jag borde äta var tredje timma ändå? Men då fanns det något där, något som jag kände igen. Japp, de gamla, ätstörda tankebanorna hade påbörjat sin tillbakaetablering hos mig. Så varför skulle jag äta var tredje timma om jag inte var hungrig när tre timmar gått? Man ska inte äta om man inte är hungrig, så varför lägga pengar på mat som man ändå inte behöver? Kroppen säger ju till när den behöver näring, right? Bara det att det råkar förhålla sig som så att ju mer sällan man äter och ju mindre mängd mat man vid varje intagstillfälle stoppar i sig, desto mer sällsynta blir hungerskänslorna. De ger i princip upp relativt fort när de inte får gehör för sina missnöjesyttringar.
Och denna vecka, nu när min ordinarie kurs dragit igång, har jag förstått varför jag började kämpa mig från anorexins klor. För jag är tillbaka i helvetet som jag inte saknat. Jag äter förvisso fortfarande frukost, men sedan... Jag kanske äter något mer under dagen, men det blir isåfall efter typ 7-9 timmar. Eller i samvaro med andra. Eller bådadera. Och idag har jag inte ens ätit frukost. Ni kan ju själva gissa åt vilket håll vågen går. Och ifall det triggar mig att fortsätta...
Veckan därpå började jag så smått att inse att det här nog inte var så bra ändå, att en absolut inte friskförklarad ätstörd inte bör slarva med maten. Kanske att jag borde äta var tredje timma ändå? Men då fanns det något där, något som jag kände igen. Japp, de gamla, ätstörda tankebanorna hade påbörjat sin tillbakaetablering hos mig. Så varför skulle jag äta var tredje timma om jag inte var hungrig när tre timmar gått? Man ska inte äta om man inte är hungrig, så varför lägga pengar på mat som man ändå inte behöver? Kroppen säger ju till när den behöver näring, right? Bara det att det råkar förhålla sig som så att ju mer sällan man äter och ju mindre mängd mat man vid varje intagstillfälle stoppar i sig, desto mer sällsynta blir hungerskänslorna. De ger i princip upp relativt fort när de inte får gehör för sina missnöjesyttringar.
Och denna vecka, nu när min ordinarie kurs dragit igång, har jag förstått varför jag började kämpa mig från anorexins klor. För jag är tillbaka i helvetet som jag inte saknat. Jag äter förvisso fortfarande frukost, men sedan... Jag kanske äter något mer under dagen, men det blir isåfall efter typ 7-9 timmar. Eller i samvaro med andra. Eller bådadera. Och idag har jag inte ens ätit frukost. Ni kan ju själva gissa åt vilket håll vågen går. Och ifall det triggar mig att fortsätta...
Det ska gå lagom snabbt, då mår jag bra
Nu pratar jag inte om viktnedgång, det projektet har jag lagt på hyllan för tillfället. Förhoppningsvis för en lång tid framöver, för övrigt. Visst, jag kollar fortfarande min vikt, det ska jag inte hymla med, men det är faktiskt inte kaos, panik och katastrof om jag inte hinner väga mig på fyra-fem dagar. Och ej heller om jag prioriterar annat och inte hinner träna på en vecka.
Men det jag insett är att hastigheten som mitt liv snurrar på i är viktig. Tidigare denna sommar gick jag på lågvarv. Att vara hemma och ha tid och städa och dona - och vila - kan i och för sig ha fördelar, oavsett om man har ett moln i form av en oskriven C-uppsats som man vid det laget borde ha gått upp med hängandes över huvudet eller ej. Man kan stressa ner, fixa sitt hem in till perfektion fint och man kanske även kan leta uppslag till nämnda uppsats när man tar en paus i fejandet. Men nej. När mitt liv hamnar i en lunk och kalendern gapar tom sånär som på "Ta nya linser" uppskrivet med cirka en månads mellanrum, då tappar jag sugen. För vad lever jag för då? Nej, det är inte kul att gå omkring hemma en hel sommar, det är det faktiskt inte. För oavsett vad mina vänner och bekanta pysslar med under sommarmånaderna, så kan de inte fylla hela mina dagar med aktiviteter och jag sitter och deppar och lever sedan upp de gånger som jag ska träffa någon. För det går för långsamt, det är bara när det är fest, fika eller film (eller vad som helst som alla inblandade tycker om att göra, för övrigt), som det känns som att allt "stämmer" igen och jag är glad. För det är ju så det ska vara, det är så mitt liv ska se ut, fyllt med umgänge, skratt och glädje. Sedan när, företrädesvis kvällen, är slut så stannar det av, jag kollar besviket i min kalender och inser att jag kan sova bort de kommande tre dagarna utan att någon skulle märka det om jag nu skulle komma att ha lust med det. Kanske är det en känsla av att inte vara behövd som gör sig påmind? För alla människor blir ju glada när de känner sig behövda och vice versa.
Dock kan det kännas dubbelt, ja, nästan falskt, att ena sekunden gnälla för att man blir sönderstressad av att studera på 200% och i nästa sekund gnälla över att man inte har något att göra. Men som jag nämnde tidigare i inlägget, takten är viktig. Och att plugga på 200% är över min förmåga och därför också över min välmåendetröskel. Att studera på 100% ger mig tid att även umgås med folk jag tycker om eller kanske kan komma att tycka om istället för att sitta med näsan i böckerna eller framför en datorskärm vareviga kväll. Men att inte varken studera eller jobba ger mig alldeles för mycket fritid och jag tycker att livet är mest tråkigt i största allmänhet, sådär.
Och, ja det finns ett bevis för att det är så jag funkar. Förra måndagen började jag nämligen läsa en introduktionskurs här på universitetet, en sådan där kurs som ska förbereda en för den kommande terminens studier. Nu hade den här kursen till uppgift att fräscha upp deltagarnas mattekunskaper och jag ska inte gå matte längre, men eftersom jag var så uttråkad så bestämde jag mig för att gå kursen ändå. Bättre att ha något att göra än att inte ha det, resonerade jag. Och tänka sig, det funkade! Nu när jag har haft något att gå till måndag-fredag förra veckan och måndag-tisdag denna vecka, så känns det helt rätt att vara hemma och "ledig" idag. Jag ska visserligen träffa min bönegrupp ikväll, så helt hemmasittande blir jag inte, men oavsett vilket så hade jag idag uppskattat båda alternativen. Hade jag inte gått den här kursen nu, så hade jag antagligen gått och längtat som fasen efter bönegruppsträffen nu och antagligen så gjort de föregåande två dagarna också. Men nu är jag nöjd, takten i mitt liv är den rätta igen. Plus att det verkar ordna upp sig på de flesta övriga frotner också nu. Så vad säger man? Fortsättning följer, eller?
Men det jag insett är att hastigheten som mitt liv snurrar på i är viktig. Tidigare denna sommar gick jag på lågvarv. Att vara hemma och ha tid och städa och dona - och vila - kan i och för sig ha fördelar, oavsett om man har ett moln i form av en oskriven C-uppsats som man vid det laget borde ha gått upp med hängandes över huvudet eller ej. Man kan stressa ner, fixa sitt hem in till perfektion fint och man kanske även kan leta uppslag till nämnda uppsats när man tar en paus i fejandet. Men nej. När mitt liv hamnar i en lunk och kalendern gapar tom sånär som på "Ta nya linser" uppskrivet med cirka en månads mellanrum, då tappar jag sugen. För vad lever jag för då? Nej, det är inte kul att gå omkring hemma en hel sommar, det är det faktiskt inte. För oavsett vad mina vänner och bekanta pysslar med under sommarmånaderna, så kan de inte fylla hela mina dagar med aktiviteter och jag sitter och deppar och lever sedan upp de gånger som jag ska träffa någon. För det går för långsamt, det är bara när det är fest, fika eller film (eller vad som helst som alla inblandade tycker om att göra, för övrigt), som det känns som att allt "stämmer" igen och jag är glad. För det är ju så det ska vara, det är så mitt liv ska se ut, fyllt med umgänge, skratt och glädje. Sedan när, företrädesvis kvällen, är slut så stannar det av, jag kollar besviket i min kalender och inser att jag kan sova bort de kommande tre dagarna utan att någon skulle märka det om jag nu skulle komma att ha lust med det. Kanske är det en känsla av att inte vara behövd som gör sig påmind? För alla människor blir ju glada när de känner sig behövda och vice versa.
Dock kan det kännas dubbelt, ja, nästan falskt, att ena sekunden gnälla för att man blir sönderstressad av att studera på 200% och i nästa sekund gnälla över att man inte har något att göra. Men som jag nämnde tidigare i inlägget, takten är viktig. Och att plugga på 200% är över min förmåga och därför också över min välmåendetröskel. Att studera på 100% ger mig tid att även umgås med folk jag tycker om eller kanske kan komma att tycka om istället för att sitta med näsan i böckerna eller framför en datorskärm vareviga kväll. Men att inte varken studera eller jobba ger mig alldeles för mycket fritid och jag tycker att livet är mest tråkigt i största allmänhet, sådär.
Och, ja det finns ett bevis för att det är så jag funkar. Förra måndagen började jag nämligen läsa en introduktionskurs här på universitetet, en sådan där kurs som ska förbereda en för den kommande terminens studier. Nu hade den här kursen till uppgift att fräscha upp deltagarnas mattekunskaper och jag ska inte gå matte längre, men eftersom jag var så uttråkad så bestämde jag mig för att gå kursen ändå. Bättre att ha något att göra än att inte ha det, resonerade jag. Och tänka sig, det funkade! Nu när jag har haft något att gå till måndag-fredag förra veckan och måndag-tisdag denna vecka, så känns det helt rätt att vara hemma och "ledig" idag. Jag ska visserligen träffa min bönegrupp ikväll, så helt hemmasittande blir jag inte, men oavsett vilket så hade jag idag uppskattat båda alternativen. Hade jag inte gått den här kursen nu, så hade jag antagligen gått och längtat som fasen efter bönegruppsträffen nu och antagligen så gjort de föregåande två dagarna också. Men nu är jag nöjd, takten i mitt liv är den rätta igen. Plus att det verkar ordna upp sig på de flesta övriga frotner också nu. Så vad säger man? Fortsättning följer, eller?
