Viktnedgången lagd på hyllan?
Nope, det är den inte. Jag trodde det och jag mådde så bra ätmässigt när jag skrev mitt förra inlägg. Det var bara en vecka sedan, men nu är allt förändrat. Visserligen hade det väl börjat redan då, jag såg tecknen, men ignorerade dem beslutsamt. Alltsedan jag började gå introduktionskursen, för nu cirka 2½ veckor sedan, så har mina matrutiner ruckats på. Första veckan var det inte något jag fäste så stor vikt vid, jag hann liksom bara inte äta, det gick 6-8 timmar mellan att jag stoppade något i munnen, undantaget kaffe och vatten. Men jag mådde bra och när jag väl kom på mig med att inte ha ätit på ett tag och magen gjorde sig påmind i form av ett dovt kurrande, så lagade eller värmde jag på någon mat. Så både jag och pojkvännen såg samma sak: en vanlig "stressad" student som inte hade tid att äta. Gott så!
Veckan därpå började jag så smått att inse att det här nog inte var så bra ändå, att en absolut inte friskförklarad ätstörd inte bör slarva med maten. Kanske att jag borde äta var tredje timma ändå? Men då fanns det något där, något som jag kände igen. Japp, de gamla, ätstörda tankebanorna hade påbörjat sin tillbakaetablering hos mig. Så varför skulle jag äta var tredje timma om jag inte var hungrig när tre timmar gått? Man ska inte äta om man inte är hungrig, så varför lägga pengar på mat som man ändå inte behöver? Kroppen säger ju till när den behöver näring, right? Bara det att det råkar förhålla sig som så att ju mer sällan man äter och ju mindre mängd mat man vid varje intagstillfälle stoppar i sig, desto mer sällsynta blir hungerskänslorna. De ger i princip upp relativt fort när de inte får gehör för sina missnöjesyttringar.
Och denna vecka, nu när min ordinarie kurs dragit igång, har jag förstått varför jag började kämpa mig från anorexins klor. För jag är tillbaka i helvetet som jag inte saknat. Jag äter förvisso fortfarande frukost, men sedan... Jag kanske äter något mer under dagen, men det blir isåfall efter typ 7-9 timmar. Eller i samvaro med andra. Eller bådadera. Och idag har jag inte ens ätit frukost. Ni kan ju själva gissa åt vilket håll vågen går. Och ifall det triggar mig att fortsätta...
Veckan därpå började jag så smått att inse att det här nog inte var så bra ändå, att en absolut inte friskförklarad ätstörd inte bör slarva med maten. Kanske att jag borde äta var tredje timma ändå? Men då fanns det något där, något som jag kände igen. Japp, de gamla, ätstörda tankebanorna hade påbörjat sin tillbakaetablering hos mig. Så varför skulle jag äta var tredje timma om jag inte var hungrig när tre timmar gått? Man ska inte äta om man inte är hungrig, så varför lägga pengar på mat som man ändå inte behöver? Kroppen säger ju till när den behöver näring, right? Bara det att det råkar förhålla sig som så att ju mer sällan man äter och ju mindre mängd mat man vid varje intagstillfälle stoppar i sig, desto mer sällsynta blir hungerskänslorna. De ger i princip upp relativt fort när de inte får gehör för sina missnöjesyttringar.
Och denna vecka, nu när min ordinarie kurs dragit igång, har jag förstått varför jag började kämpa mig från anorexins klor. För jag är tillbaka i helvetet som jag inte saknat. Jag äter förvisso fortfarande frukost, men sedan... Jag kanske äter något mer under dagen, men det blir isåfall efter typ 7-9 timmar. Eller i samvaro med andra. Eller bådadera. Och idag har jag inte ens ätit frukost. Ni kan ju själva gissa åt vilket håll vågen går. Och ifall det triggar mig att fortsätta...
Kommentarer
Trackback
