Trött på det här nu!

Okej, gårdagens underliga bakfylla var ingen bakfylla. Det var istället en början på - tadaaa - en ny sjukdomsperiod. En kort en, hoppas jag, men det vet man ju aldrig. Fast jag mår ju bra mycket bättre idag, och jag mår bättre nu än när jag vaknade, så jag tror att jag är på bättringsvägen redan. Anledningen till att jag frös så igår var troligen feber. Har ingen febertermometer, så kan ju inte veta det säkert, men när pojkvännen övertalat mig att ta en Treo mot huvudvärken så blev jag plötsligt väldigt varm - så som man brukar bli när febern går ner. Och Treo är ju både smärtstillande och febernedsättande, så jag lägger bara ihop ett och ett och tror att jag lyckats få det till två.

Pojkvännen, ja... Han kom över igår och vi hade mysigt och kollade på "Familjen Macahan" och sedan sov han över här. Jag försökte visserligen få honom att åka hem, för jag ville sova själv, sjuk och eländig som jag var, men vad gör man när en person anser sig vara alldeles för trött för att köra hem? Jag är inte den som tvingar någon att sätta sig bakom ratten då, även om det bara är en fem minuters resa det handlar om. Hoppas jag kan få en mer sammanhängande sömn inatt istället. Visserligen är det bland det mysigaste som finns att vakna upp bredvid honom, men jag vaknar massor av gånger under natten när vi sover tillsammans. Det är inte lika roligt.

Och så är jag så förbannat trött på studierna just nu! Ska läsa en 17-sidors promemoria tills imorgon och då även vara redo att opponera på den. Dessutom ska vetenskapliga artiklar på 60 sidor - naturligtvis på engelska - vara lästa tills på onsdag och jag ska för övrigt vara beredd att diskutera dem då också. Samtidigt ska jag och min promemoriapartner fortsätta med vår promemoria och jag måste verkligen börja läsa kurslitteraturen. När fan ska jag hinna det? Och när ska jag orka? Jag är ju sjuk, jag orkar knappt diska, hur tusan ska jag då fatta vad jag läser? Fattar nästan inte promemorian jag håller på att genomläsa för tillfället.

Träna kan jag ju inte heller göra nu när jag blivit sjuk och det är träningen som ger mig lugn, hopp och själsfrid. Det är den som får mig att känna att jag iallafall eventuellt kan klara mig igenom detta omöjliga trassel. Låt mig vara frisk, låt mig träna. Annars kan någon ta fram den där berömda väggen och ställa precis framför mig, för jag är just nu redo att gå in i den.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0