Äckelmåsar
Normal rubrik på det första inlägget jag skriver på över en månad. Men under en kort stund under min mycket korta promenad i det 30-gradiga solskenet kändes det som att jag var med i "Fåglarna", den där skräckfilmen av Alfred Hitchcock, ni vet.
I vanliga fall har jag inget emot måsar, eller fåglar i allmänhet heller, för den delen. Visst, måsar är väl inte de mysigaste fåglar man kan tänka sig, men de brukar inte vara läskiga iallafall. Så länge de inte är sjuka i huvudet, vill säga. För kan någon tala om för mig varför en rejält stor flock, på kanske en 50 fåglar, blandat fiskmåsar och skrattmåsar, helt plötsligt cirklar omkring på ett mycket litet område samtidigt? Och när jag säger cirklar så menar jag inte ett graciöst omkringsvävande på behaglig höjd, utan mer ett måsflaxande hitan och ditan ackompanjerat av de för måsar karakteristiska skrina. Men det otäcka i kråksången (eller okej, måssången) var att måsarna flög omkring på så låg höjd att de utan vidare hade kunnat flyga in i mig om de inte såg sig för - vilket de inte verkade göra. Och det var en sådan kvantitet av dem att det kändes läskigt att ha dem strax över huvudet på det viset. Dessutom vet man ju hur måsar är, skiter överallt och har säkert inga betänkligheter angående att skita bara för att någon råkar passera just under dem när behovet pockar på.
Hade det här måsbeteendet observerats över öppet vatten hade jag inte varit förvånad, men det här var mitt i stadsmiljön utan att jag såg någonting som skulle kunna verka attraktivt ur ett måsperspektiv. Så bevisligen hade jag ju då inte måsperspektiv.
I vanliga fall har jag inget emot måsar, eller fåglar i allmänhet heller, för den delen. Visst, måsar är väl inte de mysigaste fåglar man kan tänka sig, men de brukar inte vara läskiga iallafall. Så länge de inte är sjuka i huvudet, vill säga. För kan någon tala om för mig varför en rejält stor flock, på kanske en 50 fåglar, blandat fiskmåsar och skrattmåsar, helt plötsligt cirklar omkring på ett mycket litet område samtidigt? Och när jag säger cirklar så menar jag inte ett graciöst omkringsvävande på behaglig höjd, utan mer ett måsflaxande hitan och ditan ackompanjerat av de för måsar karakteristiska skrina. Men det otäcka i kråksången (eller okej, måssången) var att måsarna flög omkring på så låg höjd att de utan vidare hade kunnat flyga in i mig om de inte såg sig för - vilket de inte verkade göra. Och det var en sådan kvantitet av dem att det kändes läskigt att ha dem strax över huvudet på det viset. Dessutom vet man ju hur måsar är, skiter överallt och har säkert inga betänkligheter angående att skita bara för att någon råkar passera just under dem när behovet pockar på.
Hade det här måsbeteendet observerats över öppet vatten hade jag inte varit förvånad, men det här var mitt i stadsmiljön utan att jag såg någonting som skulle kunna verka attraktivt ur ett måsperspektiv. Så bevisligen hade jag ju då inte måsperspektiv.
Kommentarer
Trackback
