Tjejen med styrkan

Utan att avslöja för mycket - eller i realiteten nästan ingenting - så kan jag säga att jag de senaste veckorna har haft fullt upp. Så fullt upp att mitt datoranvändande, med undantag för några få gånger, inskränkt sig till att kolla huruvida jag fått några nya intressanta mail (för nya mail har man ju alltid, av någon anledning, fått en hel drös av) och, om tidens makter så tillåtit, hunnit kika in på några av de bloggar jag följer. Det kanske kan tyckas att jag borde förvarnat er om att min blogg skulle gapa tom på nya inlägg en tid framöver innan det hela drog igång, men jag visste faktiskt inte om det. Från en dag till en annan blev jag indragen i ett jätteprojekt som spände över en betydande tidsrymd, iallafall sett ur ett bloggare-som-uppdaterar-varje-dag-perspektiv. Nu försöker jag alltså inte göra anspråk på att vara en bloggare som vanligen uppdaterat varje dag en innan det här uppehållet, men de av mina läsare som kommenterar min blogg brukar uppdatera varje dag och då blir det ur deras perspektiv sett inte en dålig uppdateringsfrekvens i den här bloggen, utan de lär numera se den som i stort sett död.

 

I realiteten är den ju dock inte det, eftersom jag, när tid finnes, gärna tar och skriver ner lite vad som händer i mitt liv och vad jag tänker och känner. Om inte annat så för att själv kunna gå tillbaka och titta, minnas och förstå hur jag tänkte när jag har lite distans till ett visst skeende. Naturligtvis vill jag även gärna ha läsare, kommenterande eller ej, annars hade jag ju lika gärna kunnat ha ett Word-dokument, eller varför inte en gammal, hederlig dagbok, för nedtecknade av dylikt istället för en blogg.

 

Kanske kan det vara intressant att också få en statusuppdatering angående mitt förhållande till mat. Det skiftar ju som bekant över tid. Vad skönt det skulle vara om det inte gjorde det, om man alltid skulle ha ett stabilt förhållande till mat som ett (förhoppningsvis) välsmakande bränsle för kroppen. Jag har fått för mig att det är de som ser mat på det viset som har lättast att hålla en hälsosam vikt dessutom. Personligen står jag också relativt still på en hälsosam vikt, men mina matvanor ser ut som skrutt. Inte så att jag skurit ner på näringsintaget i hopp om att tappa kilon, utan man skulle kunna kalla det för att jag, eh, omstrukturerat det, ifall man vill få det att låta fint. Om man inte har den intentionen så heter det dock att jag ersatt alldeles för många måltider med godis eller chips och att om jag faktiskt dristat mig till att äta mat så har det blivit "något gott" efteråt allt som oftast. Det är inget som jag är nöjd med och jag vill absolut förändra det. Att äta måltider bestående av vad en måltid bör bestå av borde vara det enda alternativet förutom i undantagsfall. Och om jag är sugen på något efter maten så är både kaffe och te goda drycker som många intar vid just jämförbara tillfällen. Tillbehör som kaka ej nödvändigt. Dock hellre en kaka än en halv påse godis.

 

Det stora problemet i mitt fall är nog ändå suget. Den där i skuggorna smygande, diffusa känslan av att något är fel, att man inte har gett sin kropp allt den behöver (läs: allt den är van vid att få). Sedan inser man att det är godiset det det felar på och iochmed den insikten blir man så ohjälpligt sugen att man letar upp en påse i skafferiet, alternativt åker iväg till affären om det inte finns någon hemma, och sedan sitter man där och stoppar i sig ett gäng godisbitar väl medveten om att man inte lyckades bryta den dåliga vanan den dagen heller. Men imorgon... suget blev ju så starkt just idag... det blir det inte imorgon... Yeah, right! Så trots att jag luskat fram vilket grundproblemet är och vet att det är där krutet ska läggas, så vet jag faktiskt inte hur jag ska göra mer konkret för att få till en förändring. Någon som vet? Här behövs hjälpande tips.

Jag vet att julen är många ätstördas stora skräck; ett till brädden sprängfyllt matbord med allehanda rätter där man blir påtrugad att ta om det som man inte redan tagit av både en och tre gånger. Fast man inte vill. Fast man inombords dör av att stoppa i sig en tredje prinskorv under sin ömma moders överinseende. Men som vanligt funkar inte jag som alla andra. Jag har ingenting emot julen, den är mysig, familjeumgängescentrerad och allmänt trevlig. Dock skulle jag och sambon för första gången fira jul tillsammans, vilket innebar en del bilande, eftersom vi ena dgen skulle till min familj och nästa dag till hans. Och våra respektive familjer bor inte nästgårds i förhållande till varandra, om man säger så. Men om man bortser från bilresor i snömodd så har jag haft en sådär där jultrevlig jul.

 

Något som jag inte begriper är även det där med att människor, både ätstörda och icke ätstörda, går upp i vikt över julen. De gör det ju bevisligen, med tanke på att nyårsnatten fylls av löften om att "jobba bort den där julskinkan som satt sig på plats x på kroppen". Att vissa går upp under december som helhet är väl begripligt med adventsfikor hit och glöggkvällar dit och allt vad det må heta, men under julen? Jag går ner. Alltid. I år har inte varit något undantag. Kanske är det för att jag har en inställning som säger mig att om det står 12 rätter på bordet så kan jag inte äta 12 portioner mat. Jag kan äta en eller kanske två tallrikar, sedan är jag mätt respektive proppmätt. Det är inte vettigt att äta tills magen står i femtioelva hörn, bara för att det finns möjlighet till det med ett dignande julbord framför ögonen. Då blir man bara däst och får halsbränna + ont i magen och det låter inte som den trevligaste jul man kan ha i mina öron. Så jag fortsätter att vägra fatta varför folk överkonsumerar julbordets alla läckerheter och husmanskostvarianter. För ärligt talat, om man gillar köttbullar så kan man äta mycket av den varan som huvudsaklig rätt vid en annan måltid en annan dag. Rödbetssallad kan man röra ihop alternativt köpa i affären vilken dag som helst på året. Revbensspjäll är absolut inte en rätt som juletiden tagit patent på. Och du, det är faktiskt tillåtet att laga en Jansson precis vid den tidpunkt som du råkar bli sugen på den.

 

Gör ett tankeexperiment nu. Kom på en enda rätt som bara går att tillaga just vid jul och tala om för mig vilken det är. Jag kommer bli mäkta förvånad om du kommer på någon.

Insikten att jag får göra det och inte minst att jag kan göra det, den är så skön att ha. Det började i fredags när jag tänkte att det skulle vara gott med julmust till middagen med pöjken, så det unnade jag mig. Någon lightmust hade vi inte, så det var den vanliga eller ingen alls som gällde. På lördagskvällen kände jag också för julmust, kanske för att maten vi skulle äta då var ganska lik den vi hade ätit kvällen före. Efter ett snabbt, tyst resonemang med mig själv kom jag fram till att det var okej, att man faktiskt får dricka läsk två dagar i rad även om epitetet "light" råkar vara frånvarande på den aktuella flaskan. Berättade för min sambo senare på kvällen, när vi var på väg till en fest, hur stolt jag var över att jag faktiskt bestämt mig för att jag fick dricka av läsken även den dagen, bara för att jag ville. Han verkade rätt glad över det faktumet, han blir alltid glad när han märker att att mitt leverne ändras mot det friskare. Kvällen fortsatte sedan med vin och drinkar, men det räknar jag till en annan kategori av drycker, även om drinkar i allra högsta grad brukar innehålla helt ordinär läsk.

 

Vad äter man på söndagen, då? Tja, man kan äta lite vad som helst, men ibland äter man söndagsstek. Ej svåruträkneligt efter den kommentaren är att vi åt just det i söndags. Pöjken min skulle använda lite enebärsdricka till såsen och tyckte därför att det var en bra idé att dricka upp resten av flaskan (den var bara på 65 cl) till maten. Jag tvekade och bestämde mig sedan för att nej, han fick dricka av den om han ville, men det som blev över kunde vi ställa tillabaka i kylen. Jag hade redan druckit sockersötad läsk två dagar i rad, det fick räcka så, jag skulle dricka vatten till maten. Här passar jag på att skjuta in en kort presentation av enebärsdricka för er som inte känner till den: det är en dryck som är gjord på vatten, socker och enbär + lite annat smått och gott. Smaken påminner lite om julmust, den är kolsyrad och kalorimässigt väldigt nära vanlig läsk. Så det är typ en läsk, bara att den har en lite vettigare innehållsförteckning. Men nu återgår vi till söndagskvällen med enebärsdrickan och mineralvattnet stående på bordet tillsammans med maten. Då sträckte sig min arm oväntat mot flaskan med enebärsdricka och jag hörde mig själv säga något om att det var jag som bestämde om jag skulle dricka enebärsdricka eller inte. Så det blev enebärsdricka även i mitt glas den kvällen. Behöver jag säga att jag är sjukt nöjd med mig själv?

 

 

Efter ett antal om och men bestämde jag mig för att ändå följa med till svärföräldrarna. På något sätt kändes det som att vågperspektivet fick alltför stora proportioner i sammanhanget och i mitt huvud var det nästan självklart att jag skulle stanna hemma så att jag kunde väga mig. Att vara utan en tillförlitlig viktförändringsuppdatering på över en halv vecka går ju verkligen inte för sig! Men just för att vågen tog sådan jävla stor plats i den inre debatten var jag tvungen att slå den på fingrarna. Så trots att jag hade flera andra, vettiga argument till att stanna hemma så satt jag några timmar senare i bilen på väg till pöjken mins föräldrahem.

 

Kunde jag hålla mig ifrån vågen under detta veckoslut, då? Nej, så duktig skulle jag bevisligen inte komma att vara. Även om jag inte vet hur samstämmiga min och svärföräldrarnas vågar är, så visade den de har ett resultat som skulle kunna stämma och som gjorde mig lugnare i min viktoro och -ovisshet. Dock vågar jag inte glädja mig på riktigt åt viktnedgången förrän jag stämt av med den egna vågen vad jag faktiskt verkligen väger imorgon. Dessutom lär det ju vara diffande i vattenvikt om något faktiskt har skett. Man rusar inte i vikt åt något håll på en halv vecka bara för att man inte väger sig och jag vet det. Ändå vägrar jag släppa greppet. Visst, det är inte längre som det var när jag var som allra värst vågberoende. Då var det vägning morgon och kväll varje dag - om jag var hemma, alltså - och missade jag någon gång var det naturligtvis inte alls bra. Numera har kontrollen sakta minskat till att omfatta i snitt kanske fem morgonvägningar i veckan. Kvällskonferenser med vågen förekommer så knapphändigt att jag tycker mig kunna säga att de inte sker. Tror inte jag har genomfört en enda kvällstida vägning innevarande år, vilket är en framgång.

 

Jag funderar på att ta ytterligare ett steg och försöka att bara väga mig varannan dag. Att fasa ut vågen långsamt ur sitt liv låter sig nog lättare göras än att helt plötsligt lägga om till vägning en gång i veckan, det skulle generera för mycket ångest. Nej, myrsteg är vägen att gå för mig och jag hoppas att jag någon gång under 2013 kommer kunna vara nöjd och trygg med att väga mig bara en gång i veckan. Men är det bra? Hur ofta ska man väga sig? Hur ofta ställer sig en frisk person på vågen?

Avslutade mitt förra inlägg så käckt med att jag hade planer på att öka frekvensen på mitt bloggande. Det hade väl också varit uppnåbart, om inte den här bloggportalen fått för sig att det var en herrans rolig idé att motarbeta den ambitionen hos mig. Varenda gång jag har kommit på ett uppslag till ett inlägg och loggat in så har sidan helt abrupt loggat ut mig igen så fort jag försökt byta flik i menyraden. Inte så uppmuntrande. Samtidigt har jag kunnat följa hur ni andra bloggat på precis som att inte den där dumma kon (ni vet vilken) poppade upp på någon annans skärm än just min!

 

Idag kom jag dock in på inläggsvyn, men jag är ganska tom på uppslag. Anledningen till att jag loggade in just i detta nu var bara för att få konfirmerat att det inte funkade idag heller, men då gör det såklart det. What to do? Tja, jag skulle ju kunna dela med mig av min oerhört intressanta dag hittills som innefattat påtvingad, oplanerad extrapromenad (kommer ändå få min promenadkvot fylld ikväll när vi ska ut och därmed kommer gå till city, så den var inte helt nödvändig), en uppvisning i vad som kan hända vid för snabba svängningar i kroppens koffeinhalt och en glad överraskning vid konferensen med vågen imorse. Dock misstänker jag att ni kanske inte är så intresserade av en mer ingående beskrivning av de händelseförloppen, så jag lämnar det därhän. Däremot kan jag i mitt stilla sinne notera inför framtiden: om man är trött som tusan och tänker på kaffe så fort man vacklande närmar sig en hägrande Pressbyrån-skylt, då bör man inte lämna den affären utan en rykande kopp i handen. Oavsett i vilket ärende man kom dit. För man ångrar sig alldeles för mycket efteråt.

I förrgår, tror jag det var, satt jag och började knåpa ihop en lista till er över vad jag hade ätit dagen innan. Att minnas var inte svårt, men medan jag satt där och plockade fram alla intagna livsmedel ur minnet, så började jag fundera. Det slutade med att jag raderade det ofärdiga inlägget och loggade ut. Tankarna som började susa handlade nämligen om varför jag skriver matlistorna. Vad är det jag vill bevisa och för vem? Vill jag vara duktig inför någon och isåfall, återigen, inför vem? Vill jag peppa mig själv till att äta mindre dagen efter, för att jag ska känna att det går åt rätt håll, vilket jag väl är väl medveten om att det då inte gör? Att glatt konstatera att man åt mindre än 2000 kcal när man har en grundförbränning som är högre än så, och sedan planera att äta än mindre dagen därpå, det är inte att vara på väg åt rätt håll. Det är snarare att vara på väg käpprätt åt helvete, och att så är fallet märker man inte förrän man är där - igen. För "den här gången klarar jag att se när det börjar bli överdrivet och kan sluta i tid". Jo, för det kunde jag ju senast. Och gångerna dessförrinnan också. "Men den här gången är jag starkare, nu vet jag vad som gjorde att tankarna slant tidigare." Ja, det stämmer, jag vet precis varför tankarna gick in i de sjukare, välkända banorna senast. Det är för att svält fuckar med kroppens funktioner, inkluderande hjärnans! Att tänka så klart och rationellt och vara bombsäker på att man inte kommer att hamna i anorexins klor igen när man återigen påbörjat svält, är så självklart vid starten. Men om man vet vilka av kroppens hormoner som omsätts vid svält så vet man också varför det kommer gå åt helvete ytterligare en gång. Att det inte är någon mening med det. För man förlorar alltid.

 

Jag vet iallafall inte om det är funderingarna som startade den tankeharangen som är orsaken till att jag skriver mina matlistor. Och så länge jag inte vet anledningen till varför jag skriver dem, så låter jag bli, eftersom jag insett att en på ytan så betydelselös sak kan skada mig. Blogga kommer jag dock fortsätta göra, troligen i lite större omfattning än idag, så ni får gärna fortsätta följa mig. Men några matlistor kommer ni inte se röken av på ett tag framöver.

 

Nu är det ganska många dagar sedan jag fick en kommentar från TicTacToe där hon bland annat undrade hur jag såg på kaloriinnehållande dryck. Vanligen svarar jag på kommentarer jag fått i kommentarslämnarens blogg, men i det här fallet tog det så lång tid innan jag fick tummen ur att jag filosoferar över frågan här istället.

 

Egentligen klarar jag av att dricka kalorier, det är inte så att jag har stora problem med det. Däremot känns det så sjukt onödigt. Om jag äter en måltid och dricker juice eller vin till den så är tanken genast där, att nu fick jag i mig x antal extra kalorier som jag hade kunnat unvika om jag istället druckit vatten till maten. Får jag för mig att blanda till en varm choklad innan jag myser ner mig i soffan föregås det av en mental kamp där jag framlyfter te och kaffe som fullvärdiga alternativ - även fast det är varm choklad jag vill ha. Men te och kaffe är ju snudd på kalorifria... Ett mycket bättre val, med andra ord. Står jag i valet och kvalet mellan vanlig saft och lightsaft så vet ni ju redan vad utslaget blir.

 

Däremot finns det ett fall där kalorierna i dryck inte besvärar mig. Det är till fest. Då kan jag dricka alkohol till eventuell mat och sedan sippa på drinkar, öppna nya cider och öl och shotta kvällen igenom utan att fästa alltför stor vikt vid att den dryck jag får i mig innehåller kalorier. Alkoholen gör väl sitt till för att det ska kännas i det närmaste ångestfritt att dricka mer av den varan, men jag får inte ångest av den första drinken heller. Det är något med festandet i sig som gör att det går lättare. Varför vet jag inte, men jag är tacksam för det. Visst kalkylerar jag alkoholintagets kalorisumma nästa dag, men det är mer ett kallt konstaterande än en källa till dagen-efter-ångest.

Ibland förstår jag mig på min mage. Oftast inte. Idag är en vanlig magdag, det vill säga att jag inte begriper mig på magen min och dess reaktioner. Utan att gå in på detaljer som ni ändå inte vill ha, och jag för min del ej heller vill delge er, kan jag lämna det vid ett konstaterande om att den just idag inte mår bra och att jag inte begriper varför. Visserligen har jag vid det här laget vant mig vid att man, när man har IBS, inte vet på förhand hur magen ska reagera på någonting i matväg och att problemets lösning är att leva på vatten. Grejen är bara att man vid totalt anammande av den lösningen inte lever särskilt mycket längre. Ett par månader på sin höjd, men sedan får man nog se sig som trillad av pinn. Därför äter jag ändå, och jag dricker utöver vatten även kaffe och te, ibland lightläsk eller lightsaft och än mer sällan lite juice, sockersötad saft eller sockersötad läsk. Allt nämnt påverkar min stackars mage på något vis och jag har bara att acceptera. Det suger!

 

För vad kan man göra när magen inte vill vara med på noterna? Kan man gå på promenad? Vi skippar den rent teoretiska delen och säger att nej, det kan man inte, ifall magen helt plötsligt skulle yrka på en dejt med en toalett - pronto! Kan man åka till city för att uträtta ärenden, kan man åka hem till en kompis för lite trevligt umgänge, kan man åka till vårdcentralen för att träffa en läkare på grund av en jävla förkylning som vägrar släppa? Ja, det kan man uppenbarligen, eftersom jag gjort det med konstrande mage under de senaste dagarna, men inte utan oro för magreaktioner. Jag är bara så less! Varför kan inte magen bete sig normalt så att jag kan få bete mig normalt? Vad gör man åt en sjukdom som inte "går" att bota?

Visst, det kunde varit värre. Vikten kunde ha gått upp på riktigt istället för att stå och diffa på några hekton upp och några hekton ner. Hekton är dock inget som direkt påverkar mig. Nog räknar jag dem, men det förstör inte min dag om jag gått upp ett par av den varan, eftersom jag tar det för troligt att jag har gått ner dem nästa dag - vilket också brukar vara fallet. Av samma anledning blir jag heller inte begeistrad av ett par hektons viktnedgång en dag. Har däremot viktförändringsriktningen hållit i sig några dagar, då börjar jag tro att det är däråt det för tillfället barkar.

 

Varför jag står still är väl inte så svårt att räkna ut, trots att jojobantardamer brukar ha väldigt svårt med det. Det är det där med kalorier in och ut, som man vid det här laget hört till leda. Jag tycker att min kaloriförbrukning överstiger mitt kaloriintag för tillfället och då gör det mig ledsen att jag står och stampar. Ni som läst mina matlistor vet att jag numera inte brukar införa kalorimängd för det jag äter (gjorde det tidigare, dock), utan bara vad jag ätit. När jag la av med kaloriuppgiftslämnandet berättade jag också att anledningen var för att nästan alltid blev skattningar. Men bara för att jag inte ger er mina skattningar så betyder det inte att de inte existerar längre. Jag skattar nästan allt jag äter i huvudet. Om inte tidigare, så allra senast vid dagens slut. Jag har relativt bra koll på vad det jag äter innhåller, men när andra skriver att de ätit 163 kcal jordgubbar så kanske jag räknar på att den mängden jordgubbar, som jag naturligtvis inte vägde, borde ha innehållit typ 150 kcal, eller möjligen 200. Kontentan är iallafall att exaktheten saknas, men att avvikelsen inte blir speciellt stor från verkligheten. Att jag inte väger all mat (för en del väger jag) beror på att jag/vi bara har en mekanisk matvåg och den är sanningen att säga inte den våg jag skulle lita mest på om jag fick välja. Den visar nämligen sällan samma vikt som kassakvittot om man väger varan igen hemmavid. Men ibland gör den det... Kanske att man skulle ta och skaffa en digital liten sak istället. Men då kommer jag väl använda den i tid och otid för att kunna räkna exakt, kontrollfreak som jag är bara möjlighet ges.

Jag har haft, i mitt tycke, relativt intressanta uppslag för blogginlägg då och då under den gågna veckan, men det har inte blivit av att de nedtecknats. Tyvärr är minnet, som man säger, kort men bra och alla dessa eminenta funderingar har bestämt sig för att lägga sig i något för tillfället onåbart hörn i hjärnan - eller lämnat den helt - för jag lyckas inte frammana någon av dem till medvetandenivå just nu. Anledningen till de uteblivna publikationerna är att jag lyckades smitta ner min sambo med förkylningen jag hade. Som vanligt kom han lindrigare undan än jag, men han var ändå hemma från jobbet större delen av den här arbetsveckan. Nu är han dock i badrummet och jag kan blogga.

 

Maten den här veckan har gått omväxlande bra och dåligt. Några matlistor för de senaste dagarna kan jag tyvärr inte lägga upp, för då hade jag behövt nedteckna dem på ett papper för att nu föra upp dem (heter det så?) på bloggen. Återigen, minnet är kort men bra. Att äta vad jag anser vara bra kan tidvis vara svårt när sambon är hemma hela dagen. När jag är ensam i lägenheten under en arbetsdag kan jag åtminstone disponera de cirka 9 timmarna den består av som jag vill, matmässigt och i övrigt. Har jag däremot sambon hemma så känner jag att jag måste ge sken av att jag äter normativt även när han inte är hemma, att jag även då är i någon slags normalläge och att jag inte alls ställer om mina matvanor när han är närvarande. Då blir det gärna mat bra mycket oftare än jag kanske skulle önska. Har till mitt missnöje, troligen på grund av just det, gått upp 1,5 kg under den här veckan. Men de ska bort igen, var så säkra! För nu är sambon frisk igen och ska till jobbet som vanligt nästa vecka.

 

Tror jag ska börja med matlistor igen nu, från och med idag. Visst, det är söndag idag, vilket innebär att sambon såklart är ledig, så idag kanske inte blir en jättebra matdag. Fast jag känner att jag vill delge både bra och dåliga dagar, eftersom båda varianterna finns i mitt liv, och om idag inte blir så bra så blir det ju en trigger till att klara morgondagen bättre och kunna ge er en tjusigare rapport då. Hoppas jag kan knipa åt mig lite egentid på kontoret ikväll igen, för att publicera mitt matintag, så att ni inte behöver vänta tills imorgon för att få läsa det. Upp på bloggen kommer det i vilket fall att komma, förr eller senare.

Egentligen kanske det är onödigt att lägga energi på att klaga på sådant som man inte kan göra något åt, som exempelvis vädret. I det långa loppet kanske jag rent indirekt kan göra något åt hur situationen utvecklar sig, iallafall om man får tro vissa växhuseffektsdomedagsprofeter. Dock tror jag inte på dem och hur som haver så gör inte mitt handlande just idag någon skillnad för hur vädret ser ut just idag. Och om det faktiskt skulle vara så att bilarnas avgaser är boven i dramat när det gäller väderutvecklingen så reagerar naturen på ett sjukt ineffektivt sätt. För om det hela tiden är risk för regn så tar man ju allt som oftast bilen när man ska någonstans eftersom "det kan ju börja regna".

 

Fast jag börjar seriöst lacka ur på det här vädret nu! Inte bara på grund av hur det sett ut idag och den gångna veckan, utan mot bakgrund av det minst sagt nyckfulla handlandet av vädergudarna hela denna sommar. Det är ju sååå kul med konstanta regnskurar hela sommaren när man precis fått en lagom stor balkong högst upp i flerfamiljshuset. Regnskurar som blöter ner tyget på utemöblerna och som gör att jag ändå inte kan sitta någonstans när solen väl behagar titta fram.

 

Lite fundersam över varför det ser ut som det gör blir jag också. Såhär häftiga och plötsliga skyfall är inget jag kommer ihåg från min barndom. Det stör likväl som det fascinerar (fast det stör absolut mer än det fascinerar). Igår såg jag något av det knepigaste jag varit med om i väderväg. Satt framför min stationära dator, där jag har utsikt över gatan utanför och sedan ett gäng kilometer bort. Det duggade lite och jag tyckte vädret var allmänt tråkigt. Sedan slog det om, på en sekund! Haglet vräkte ner utanför fönsterrutan så jag inte kunde se villorna på andra sidan gatan! Jag skämtar inte! 20 sekunder senare duggade det igen och efter någon ytterligare minut sken solen Vad i hela...? Så ska det ju inte gå till, liksom! Idag har solsken och moln varvats med kortvariga, häftiga störtskurar, precis som resten av sommaren. Har det verkligen sett likadant ut i resten av Sverige eller är det bara vi som har haft extrem otur med vädret just i år? Om inte så kommer en sådan här utveckling bara få oss redan väderfixerade svenskar att prata ännu mera om vädret...

Inte har det hunnit att gå 20 dagar sedan min senaste förkylning så slår ett virus av likartad sort till igen! Det känns orättvist fast det säkert inte är det. Jag menar, det lär ju knappast vara Gud som sitter däruppe i himlen och bestämmer att jag ska bli sjuk på sjuk. Han vill väl att jag ska vara frisk och glad. Så otur känns mer realisktiskt än orättvisa. Sedan har jag ju inte heller gjort allt för att undvika förkylningar, jag skulle snarare ha blivit förvånad om jag sluppit undan den här veckan med tanke på vad min kropp blivit utsatt för under helgen. I fredags deltog jag i en 5 timmar lång tävlingsdag universitetssektioner och -föreningar emellan som ägde rum utomhus. Vädret under tiden var omväxlande uppehåll och regn men med ihållande snålblåst. Det innebar att jag frös rätt stor del av tiden och väl hemma var det en varm dusch som stod på schemat relativt omgående. Dagen efter var det fest och en betydande del av den, minst 2 timmar, spenderade jag utomhus utan jacka trots att jag frös. Och så igår, som kronan på verket, var jag och pöjken på snabbvisit hos en bekant som var rejält förkyld. Dock var vi tvungna att hämta en grej hos honom, så vi kunde inte undvika att träffa honom. Med tanke på inkubationstiden för förkylning tror jag ändå inte att det var han som smittade mig, för då hade det nog gått en eller två dagar till innan jag blev sjuk.

 

Trots allt det där så vill jag ändå inte skylla mig själv. Jag åt bra mat de dagarna, när jag väl åt, vill säga, och jag äter multivitaminer och extra c-vitamin varje dag. Extra motståndskraft, hallå? Och nej, jag kan inte ta sådan där echinacea, för jag är lite allergisk mot korgblommiga växter, vad jag vet. Sjukt irriterande, eftersom min mor säger att de funkar superbra om man tar dem som förpackningen föreskriver. Det jag istället gör för att kurera mig är att sitta insvept i en av pöjkens mysiga munkjackor, dricka pepparmyntste och allmänt göra ingenting, förutom att snyta mig med ett elefanttrumpetande lite då och då. Försökte diska förut, men det reluterade bara i frossa och djävulsk huvudvärk, så det lämnar jag åt någon annan att göra. Jag är ju sjuk och när man är sjuk sjukskriver man sig från sin sysselsättning, vilket i praktiken innebär att jag tar en kortare time-out från hemmafruandet tills jag är friskare. Och frisk önskar jag bli typ... nu nu nu!

 

Ibland undrar man. Jag tyckte det fanns ordentligt med tid till allt jag hade tänkt göra idag, inklusive att gå och handla. Men det känns som att inget blivit gjort. Det behöver diskas mer, men jag ledsnade på det innan diskstället var fullt. Tvättkorgen är mer än full och den skulle bli halvtom om jag bara fick tummen ur och startade en maskin. Golven behöver moppas, men jag tröttnade på att dammsuga efter två rum, så inte ens grundjobbet/dammsugningen är klar. Flera återvinningsinsamlingar är fulla, så deras innehåll behöver förflyttas till soprummet. Det känns som att jag ändå borde ha gjort alla de sakerna när jag inte ens kom iväg till affären.

 

Affären är en historia för sig, såklart, det är den väl alltid. Först hade jag tänkt att jag skulle gå till affären nästan direkt när pöjken åkt till jobbet, men då var jag mätt, så det gick inte för sig. Väntade in hungern och vad händer då? Jo, det börjar blåsa som skam. Jag kan säga att den vinden skulle inte jag vilja gå omkring och streta med en påse i. Det var seriöst halv storm. Efter att det stormat en liten stund kom såklart också plötslig blåsts följeslagare: regnet. Gick in på SMHIs hemsida för att försöka få några ledtrådar om när det skulle sluta, vilket jag också fick, och insåg att det skulle bli i ganska rimlig tid innan affärerna stängde. Men vad händer under tiden som jag väntar ut regnet? Jo, jag börjar fantisera. Om hur gott det ska bli med godis... eller kanske en påse chips... nej, förresten, godis ska det bli... Fuck it! Inte en chans att jag går till affären med de tankarna snurrandes i skallen! Jag skulle köpa ägg, korv och knäcke. Om jag känner mig själv rätt hade mina chanser att komma hem med just de tre varorna och inget mer varit ganska små med de fantasierna i huvudet redan innan jag lämnat hemmet. Det är väl ungefär där jag är nu, och affären som jag hade tänkt gå till stänger alldeles snart. Visst finns det de som är öppna både till 22 och alla dygnets timmar i närheten av den, men de ligger längre bort.

 

Jag borde inte gå ut nu ändå, för övrigt. Råkade falla till föga för ett kex med Bregott på och jag kan inte äta Bregott. Ofta går det bra om jag bara äter det på ett kex, men ibland tycker min mage att det är trevligt att plötsligt påminna mig om att jag egentligen inte kan äta mejeriprodukter. Och lika bra är väl hemmastannandet, då jag fortfarande sitter och fantiserar om godiset jag inte ska ha.

När vi satt i bilen på väg hem från köpcentret igår mer än antydde pöjken att han tyckte att mina matvanor var någorlunda dyra. För dyra, rentav. Ingen av oss gillar att prata om pengar, så samtalet blev relativt obekvämt. Problemet låg i att jag helst äter svenskt, ekologiskt och gärna även rättvisemärkt. När man har vill ha de där fina symbolerna på varorna man bär hem hamnar också slutnotan vanligen över vad som skulle betalats för utländska och konventionella produkter. Men jag tycker att det känns så mycket bättre när jag vet att mitt val av produkt gör att gulsparven - och andra fåglar också, naturligtvis - överlever, eftersom skadeinsekterna de äter fortfarande får flyga omkring över obesprutade sädesfält. Jag tycker om att veta att grisen jag äter har fått gå utomhus och böka i riktig jord på sommaren (om den är ekologisk) eller iallafall har fått ha knorren kvar (om den inte är ekologisk, men svensk) när den levde. Och att människorna runt ekvatorn slipper dö av bekämpningmedelsrelaterade sjukdomar bara för att jag tvunget ska köpa billigt kaffe och giftiga bananer.

 

Den själviska delen av det hela är att jag som bonus minskar mängden restpartiklar av bekämningmedel som jag får i mig (glöm att det räcker att skölja av produkten, även plantan tar upp gifterna via jorden, så de hamnar i det man äter också) och att jag slipper många ohyggligt otrevliga E-ämnen, eftersom de är förbjudna i mat som ska kallas ekologisk. Ekologisk mat smakar också oftast mycket bättre, eftersom den inte är genmodifierad till att bli större med resultatet att den blir näringsfattig och smaklös. Jag är väldigt skeptisk mot jättemajs och så kallade amerikanska blåbär - för de smakar inte ett jota. Och har man en gång insett hur mycket och gott ekologisk kött smakar föredrar man det framför den konventionella köttbiten i framtiden - även om den också är god, men med så mycket mindre och annorlunda smak i jämförelse.

 

Det förfarande jag ägnar mig åt och åsikterna bakom detta tyckte dock min pojkvän att var för kostsamt. Jag tyckte dock att både min och grisens (maten, alltså) hälsa var viktigare än vad hans plånbok tyckte och sa helt enkelt att om jag inte fick äta vad jag ville så skulle jag inte äta alls. Det var visserligen lite oschysst spel från min sida, eftersom min pojkvän vet att om jag inte vill äta, så äter inte jag, och det hotet vill han verkligen inte att jag ska göra verklighet av, så iochmed den kommentaren var slaget vunnet. Men vad skulle jag ha gjort? Jag vill inte stoppa i mig bös, jag vill att maten jag äter ska hålla hög kvalitet, vara god och påverka natur och människor på ett så positivt sätt som möjligt. Det tycker jag inte är för mycket begärt.

Flera dagar i rad har jag börjat dagen med en kopp svart te. Egentligen har väl inte det varit planen varje gång, men eftersom det inte har funnits något kaffe sparat till mig när jag stigit upp så har te varit enda alternativet. Tja, förutom att helt enkelt brygga en ny sats kaffe, men det är ju jobbigt. Eller inte. Jo, jag kanske har varit lite sugen på te ändå, när allt kommer omkring.

 

Jag försöker inte påstå att alla regerar som jag på te, ej heller att jag alltid reagerat som nu på den här trevliga drycken. Det är svåruteslutbart att en placeboeffekt kan ha ett finger med i spelet, men jag tror inte att det har det iochmed att jag inte hade väntat mig den här effekten. Men när jag börjar dagen med en frukost innehållande bland annat en kopp svart te så blir jag så oerhört effektiv undet många timmar. Kaffe, med sin långt högre koffeinhalt, ger mig inte alls samma effekt. Så mysteriet är fortfarande olöst när jag skuttar omkring i lägenheten, plockar, donar, städar, kastar skräp, flyttar på saker som ligger fel etcetera. Fast ibland kanske man ska ta och vara nöjd med sitt kringskuttande och sin nyvunna energi istället för att söka svar och anledningar.

 

En väldigt positiv bieffekt av min tegenererade energi är att jag känner att jag på något sätt förtjänar den försörjning jag får som hemmafru. För om jag pysslar och donar och gör hemmet fint, precis som en hemmafru ska, då har jag ju uppfyllt kriterierna för att förtjäna mitt uppehälle. När jag dimper ner på skrivbordsstolen 2 timmar efter frukost och jag vet att det finns massor av ogjorda hemmasysslor som jag skulle kunna fixa med istället, då känner jag mig inte som att jag riktigt fullgör mitt uppdrag. Som att sitta på Facebook på jobbet, ungefär. Fast jag har ju inte Facebook, men ja, ni fattar. Om jag istället gör allt jag kommer på att behöver göras, fixar det och sedan sätter mig vid datorn eller whatever, då har jag gjort rätt. Att göra rätt inkluderar i det här fallet också att i sittande/vilande ställning återigen resa på sig om man kommer på något nytt som behöver fixas. Hm, varför känns det som att te är min nya drog?

Att jag inte bryr mig om tecknen på att jag är sjuk, utan istället försöker att medicinera bort symptomen, det vet alla som läst min blogg en tid. Anledningen till det är väl att det är så sjukt tråkigt att ligga i sängen och att jag, när jag väl ligger där, inte har någon ro att ligga kvar utan först "bara ska fixa det och det och det". Det som är mindre smart med att leva på sin prestationsgräns vid sjukdom är ju att man blir än sjukare när sjukdomen väl brottar omkull en. Man blir golvad och däckad snarare än lite omkullknuffad och placerad i soffan. Allt det där vet jag, men likväl begriper jag det uppenbarligen inte.

 

Redan i torsdags skrev jag ju att jag var sjuk och inte ville knarka halstabletter. Ändå såg jag inte till att det blev en lugn fredagshemmakväll med film och lite värmande te dagen därpå. Nej, nej, full rulle till favoritsektionspuben för att se hur nollningen framskred kändes mer som min melodi. Väl där var det festa järnet halva natten som gällde - såklart. Lördagen blev dock en lugn historia, antagligen mest för att pojkvännen blev så bakis att han var likblek halva dagen och hade ont i huvudet andra halvan och absolut inte ville göra något som gjorde det värre. Jag, däremot, mådde bättre än jag förtjänade med tanke på vad jag druckit kvällen innan, och jag hade mycket väl kunnat tänka mig att festa den kvällen också. Men eftersom han mådde så dåligt så valde jag att stanna hemma och pyssla om honom istället. Söndagen var det dock full fart på oss igen och det var veckohandling på schemat och sedan ett besök hos ett par bekanta på kvällen.

 

Igår när jag vaknade mådde jag fortfarande rätt så bra, även om jag hade en diffus strävhet i halsen, så som man får när man är torr i halsen för att man inte druckit tillräckligt, men det gick inte bort även fast jag drack en massa vatten. Halvvägs in på dagen tyckte tydligen förkylningen att det till slut var dags att genom en offensiv på bred front påminna mig om att den faktiskt existerade. Precis som i torsdags var det halsen som attackerades och under kvällen tog jag, så ofta som de olika bipackssedlarna påbjöd, både den ena och den andra lokalbedövande läkemedelsklassade halstabletten, fast med olika verksamma substanser för att inte överdosera. Man får säkert inte göra så... Trots det gjorde det ont, vilket resulterade i ett kontinuerligt halstablettsmissbruk också. Och som om inte det skulle vara nog tog de slut vid 11 på kvällen, så att min stackars pojkvän fick åka till Statoil för att köpa fler.

 

Vad händer om man trycker i sig så sjukt mycket sötningsmedel på en dag som de där sockerfria halstabletterna innehöll, då? Jo, kom igen, det vet ni, det är inte bara jag som har det problemet, och dessutom avslöjar baksidestexten på askarna precis vad som kan hända, men tror ni jag tänkte på det i min lindringsiver? Okej att jag märkte att magen blev uppsvälld och att jag kände mig stor som om jag vore i fjärde månaden, men det var först imorse som jag insåg att vissa sötningmedel "kan verka laxerande" (läs: ge rännskita) vid överdriven konsumtion. Yeah! Trevligare sätt att börja en dag på finns, om man säger så. Efter en Imodium lugnade allt dock ner sig och jag kunde äta frukost. Vad jag åt då tar vi dock i ett senare inlägg, ett matintagsinlägg. Vet inte om jag kommer kunna publicera det ikväll, eftersom pöjken kommer hem från jobbet när som helst nu. Annars kommer det upp imorgon.

Det där med att ogilla hunger och samtidigt ha både vilja och styrka att låta bli att äta, det är en knepig ekvation. Men eftersom jag hade bestämt mig för att gårdagens matintag skulle stanna på det som gårdagens kvällsinlägg redovisat, så var det inte tu tal om att äta mer senare på kvällen, trots att jag blev hungrig igen. Som vi alla vet ska ju dock inte människor som är hungriga öda tid på att sova, de ska skaffa käk så att de kan överleva. Men när jag vill sova vill jag sova, inte ligga vaken bara för att kroppen vill använda tiden för att ge sig ut och leta mat. Okej, det tog inte jättelång tid innan jag somnade igår kväll, men tillräckligt mycket längre än det brukar för att det skulle irritera mig. Dessutom var jag sjukt utsvulten när jag vaknade, jag som annars inte brukar vara jättehungrig på morgonen. Suck! När har de där hungerskänslorna tänkt ge med sig för den här gången? Jag börjar tröttna på dem...

 

Jag är dessutom lite irriterad på att min pöjk försöker mörka för mig när han har i matfett i sådant han lagar åt mig. Han fixade frukosten idag, någon sorts stekta, mataktiga brödbullar. När jag frågade vad som var i svarade han att det var köttfärs, ägg och mjöl. Jag frågade om det var allt och fick ett klart ja till svar, men dristade mig ändå till att fråga: "Olja?" och fick ett ja på den frågan med. När jag då frågade varför han inte hade nämnt oljan förrän jag specifikt frågade om den så fick jag till svar att jag ju inte vill veta när det är olja i maten. Eh, jo, det vill jag absolut veta! Jag kanske inte vill att det ska vara olja i maten alls, men om det nu är det vill jag absolut bli medveten om det faktumet! Han försökte dock släta över och lugna mig med att det inte var mycket av den varan i samtidigt som han muttrade något om att han skulle testa att ha i mer fett nästa gång för att få det mindre torrt. Jo, för då vill jag ju ha det...

 

Något annat som stör mig (jäkla klagoinlägg, haha) är att jag har fått ont i halsen och måste äta halstabletter så att det lindras. Problemet är dock att vi bara hade en sorts halstabletter hemma och de innehåller 9 kcal per halstablett. Ja, det är jag som köpt dem och de är sockerfria, men ändå. Det är väldigt mycket för en enda tablett. Hittills har jag ätit två och det finns sju kvar. Jag vill inte lägga 80 kcal på halstabletter! Någon som har något tips på hur man kurerar en sjuk hals på annat vis?

Ibland får man snilleblixtar eller kommer att tänka på saker som ligger långt bak i huvudet. Och ibland får man snilleblixtar eller kommer att tänka på saker som ligger långt bak i huvudet och följer de tankarna, istället för att som vanligt tänka att "det var ju en bra idé" och sedan är det inget mer med det. Hur många gånger som helst har mitt recept på saftkräm poppat upp i huvudet när jag varit sugen/småhungrig, men gångerna jag väl tillagat den sedan jag flyttade hemifrån för över 4 år sedan kan jag räkna på min ena hand. Dumt och latmannaaktigt, då den tar under 5 minuter att göra och då utebliften av den vanligen resulterat i ett mindre genomtänkt födoval. Innan jag blev ätstörd gjorde jag krämen på vanlig saft, men efter ätstörningens intåg i mitt liv gick det snabbt upp för mig att om jag bytte ut saften mot lightsaft kunde den krämen bli min räddare i nöden. Just en snygg räddare då jag varit i matmässig nöd långt många fler gånger än jag kan räkna ens på båda händernas fingrar...

 

Men nu fick det bli den ikväll. Jag var frusen och hungrig och det var den snabbaste av de acceptabla vägarna till värme och mättnad. Blev lite ledsen när jag insåg att Fun Light-saften med rött äpple- och chai-smak, som jag hade tänkt göra krämen på, nästan var slut, men det var väl inte värre än att jag fick ta en annan lightsaft - med päronsmak, fick det bli. Den var god till en början, men en sats kräm är ändå på cirkus 4½ dl, så mot slutet var jag ganska trött på den syntetiska päronsmaken (just den saften har väl ändå aldrig riktigt varit min favorit) och rörde mest uttråkat runt med skeden i den dåmera ljumna krämen. Men skärpte mig till slut och åt upp resten, eftersom jag ju fortfarande var hungrig, och det gjorde att jag nu är mätt och på bra humör med bara 80 kcal extra i kroppen. Dock med en mindre angenäm sötningmedelseftersmak i munnen, men vad gör man väl inte för smalhet? Jag har dessutom varit duktig och ställt både grytan och skålen i vatten, för potatismjöl är milt uttryckt inte roligt att försöka diska bort om det fått torka in.

 

Nu känns det som att jag börjat skriva lite mer om maten igen och jag funderar på att återuppstarta mina matintagslistor som fanns i bloggen tidigare, alltså att jag radar upp det jag ätit under dagen vid dagens slut eller nästa dag. Vad skulle ni tycka om det?

För mig verkar den här dagen gå ut på att hitta anledningar till att inte äta. Jag vet inte riktigt varför, men det är ju så jag brukar reagera när jag inte är helt nöjd med tillvaron eller när jag är ledsen. Nu var det nog flera faktorer som spelade in imorse, vilket ledde till att jag tyckte att det kändes meningslöst att äta frukost. Jag tog en kopp kaffe och satte mig såsmåningom vid datorburken istället. Tänkte att jag kunde äta frukostägg och frukostmacka till lunch istället, och på så sätt spara in iallafall en måltid. Sedan skulle pöjken äta lunch innan han åkte till jobbet, men jag kände inte för att äta då heller, så jag satt bara med som sällskap. Dock sa han att wienerkorven som han åt var mycket godare än wienerkorv brukar vara, så jag smakade cirka 2 centimeter av den med lite senap på. Det var inget som direkt retade mina smaklökar till ett fortsatt intag, inte för att den var äcklig, utan snarare för att den inte var sensationellt god. Det känns som att det idag krävs ganska mycket för att få min hjärna att ändra inställning angående matintag. För trots att hungern allt som oftast gör sig påmind nu; under diskande, under inläggsskrivande, under mången aktivitet, så äter jag inte.

 

Känner jag mig själv rätt kommer jag nog att äta senare ändå, när jag blivit tillräckligt irriterad på hungern. Det är därför jag inte avslutar min rubrik med ett klatschigt "ingen middag". Just nu duger det dock fint med vatten, kranvatten, till på köpet, som jag annars inte brukar gilla. Det enda abret med vattnet är att det är kallt och jag fryser, eftersom jag alltid fryser av att inte äta. Tror jag ska ta mig en sväng ut på balkongen och se om solen värmer mer än vinden kyler. Då kanske man kan sätta sig till rätta där, så man inte frestas att gå in och äta.

Varför det blir på detta vis (att det är uppdateringslöst ibland) har jag redan talat om i ett tidigare inlägg, men jag försöker uppdatera varje dag när pöjken inte är hemma. Eller om han hittar på något icke-kontorsrelaterat göromål när vi båda är hemma och jag är inne på kontoret. Det händer dock inte alltför ofta, då mycket av det han gör när han är hemma kräver dator eller andra kontorsredskap.

 

Egentligen hade jag tänkt uppdatera igår och jag var på väg till datorn medan pöjken var på tenta som han skulle skutta iväg till jobbet efter, när frukostens leverpastej plötsligt ville göra gällande att den minsann hade åkt in i och kanske företrädesvis ut ur kylen för många gånger för att vara helt bra för en mänsklig mage längre. Ajajaj... Tja, vad ska man säga? Jag fick iallafall möjlighet att nogsamt studera kakelplattorna i badrummet och deras eventuella inbördes mönster när jag satt därinne, ifall jag ville det. Det ville jag inte.

 

Naturligtvis hade även pöjken min ätit av den där leverpastejen till frukost, så han kom hem från tentan med magont och åkte inte till jobbet. Sedan tillbringade vi större delen av dagen vid respektive dator, eftersom magarna mådde bättre av stillasittande. Så då var det inte riktigt läge att blogga.

 

Nu har jag alltså slängt ihop ett helt blogginlägg - om varför jag inte bloggat. Värt! Undrar om någon alls tyckte att det här var intressant... Ska försöka uppdatera med något roligare senare idag, om inte pöjken tänker sitta på kontoret efter jobbet och mötet vi ska på senare på kvällen. Aja, det lär väl märkas. Om jag inte kommer åt då så blir det uppdatering imorgon istället.