Tjejen med styrkan

Du ser inte besvikelsen i mina ögon när jag inte lyckas springa halvmilen på under en halvtimme. För jag visar den inte för dig. Du ser bara en hyfsat vältränad, glad brud som oförtrutet springer vidare på löpbandet eller på slingan i skogen.

Du ser inte när jag är ute på en tvåtimmars tvångsmässig ångestpromenad i tiogradigt kylig snöstorm. För utanför ditt fönster, som du förnimmer genom dimman som en ångande kopp varm choklad skapar framför dina ögon, ser du bara dansande snöflingor. Kanske också en flicka som hastar fram för att, i dina ögon, undkomma snön.

Du ser inte när jag sitter i den stora, mysiga, dyra soffan och gråter på grund av 200 gram ostbågar som hamnat i min mage, lika lite som du ser att min påföljande dag är förstörd på grund av vad jag såg vågen visa för siffror morgonen därefter. När jag lämnar lägenheten är det ju med samma vällagda sminkning och oklanderliga klädsel som vanligt. Och leendet, såklart, den alltid påklistrade glädjevisaren. Så det enda du ser är en rik, lyckad tjej vars mage eventuellt ser lite svullen ut, om ens det.

Varför kan jag då inte acceptera faktum och vara den där vältränade, glada bruden, den där flickan som gör allt för att undvika att vistas ute en minut mer än nödvändigt i ovädret och den där rika, lyckade tjejen? Jo, för att allt det är en fasad. Det är inte jag. Jag kan inte, hur mycket jag än vill, vara min fasad. Men att visa upp besvikelsen, ångesten och gråten, är det så mycket bättre? Nej, för den vill du ju inte se. Du vill se en fasad, en fasad som du kan vara avundsjuk på. Inte den jag verkligen är. För då inser du hur bra du har det. Och det vill du ju inte se. Människan är skapt att vilja ha det hon inte har. Därför ser hon det hon vill se hos andra och undviker resten. Och jag hjälper till, genom att bara vilja visa mina fördelar och dölja nackdelarna.

Så tro mig när jag säger det. Nästa gång du ser mig, på gymmet, i joggingspåret, i snöstormen, på universitetet eller whereever: Du vill inte vara jag. Du vill vara min fasad.