Tjejen med styrkan

Ena dagen äter jag alltså chips utan ångest, ett gäng dagar senare blir jag förbannad på att pojkvännen har på olja på pastan som jag ska äta. Han får väl förvisso ha på hur mycket olja han vill på sin pasta, inom rimliga gränser, men om jag uttryckligen säger att jag inte vill ha någon olja på min pasta, så kan han väl låta bli att hälla på den tills jag har tagit mitt? Nu fick jag istället stå där med sleven och liksom trycka pastaskruvarna mot kanten på grytan, för att få oljan att rinna av. Sedan fick de ligga orörda på tallriken för att rinna av ytterligare, och naturligtvis hinna kallna under den proceduren. Hade jag bara fått min pasta som jag ville ha den skulle jag ha kunnat äta den varm och dessutom kunnat ta ett par skruvar till, så pojken min inte hade blivit fundersam över den ringa mängd pasta som till följd av oljan låg på min tallrik. Jag är inte dum, jag fattar att man blandar fett i pastan för att slippa att densamma klibbar, men när den är alldeles nykokt kan man ta det man vill ha innan den klibbar ihop och sedan hälla olja på resten. Ja, det är ett jäkla tjatande om den där oljan, men jag är irriterad! Olja är kaloririkt och jag hade därmed kunnat spara in ett helt gäng kalorier på att slippa oljeförsedda pastaskruvar!

 

På grund av det där känner jag också att jag inte vill äta mer idag, vilket kommer att göra mig hungrig, tjurig och snarstucken redan långt innan pojkvännen kommer hem från jobbet. Vad ska jag göra? Varför kan jag inte själv få bestämma precis vad min mat ska innehålla och på så sätt kunna kaloriberäkna den helt? Och varför måste jag ha hungerskänslor, kan de inte försvinna igen som de gjort tidigare? Kan inte jag få vara en duktig, glad, snygg tjej som dansar bekymmersfritt genom livet? Ett liv där maten inte är ett problem eftersom det som omväxling är jag som kontrollerar den.