Tjejen med styrkan

Att äta chips är inget en ätstörd person gör bara sådär. Hon tänker efter först, funderar på om det är värt det, väger argument fram och tillbaka, avslutar oftast resonemanget med ett "inte idag iallafall" och låter påsen åka tillbaka in i skåpet. Om hon sitter och tittar på film med någon eller några kan hon efter nogsamt övervägande ta ett par chips då och då, för att undvika eventuella undringar från andra om varför hon inte snacksar. Det beteendet efterföljs troligen av borttränande av dessa få extrakalorier nästa dag. Sedan finns det gånger då en ätstörd kan faila. Hon tar hela påsen, häller eventuellt upp den och moffar sedan i sig så mycket hon kan. Att göra så resulterar för henne i ångest och troligen kompensation i någon form. Enligt mig är det de varianter som finns på en ätstörds möte med chips. Vad en ätstörd person däremot inte gör är att sätta sig med lite chips när varken hon eller hennes pojkvän för tillfället har planer på att laga mat, trots att hon är hungrig. Då väntar en normal ätstörd (det var ju också ett uttryck...) tills pöjken hennes lagar något. Eller så lagar hon eventuellt själv något som är mindre kaloritätt än chips. Så hur kan jag kalla mig ätstörd när jag igår kväll ersatte min middag med chips? Inte var det mycket, men chips var det och det var ingen som hade blivit förvånad om jag undvarat dem och dessutom fick jag ingen ångest eller kompensationsbesatthet efter intaget heller.

 

En ätstörd person tycker inte heller att hon är smal. Jag har varit inne på det här tidigare, jag vet, men idag hände det igen. Att välja tröja tar alltid sådan jäkla tid för mig, så idag grabbade jag bara tag i första bästa tröja och drog den på mig. Det visade sig vara en magtröja med "KAXIG" tryckt på bröstet, inköpt för typ 10 år sedan. Pinsam tröja att bära vid den här åldern, alltså, men det är inte där poängen ligger. Den är istället att när jag stod där framför spegeln i klädkammaren med denna magtröja så såg jag inga monstervalkar hänga över byxkanten. När jag ställde mig i profil såg jag heller inte någon gigantiskt svällande och utputande mage. Jag såg en platt mage, och en bål utan kärlekshandtag. Men jag fattar inte, jag vet ju att jag väger mycket. Eller i vilket fall så väger jag inte lite. Eller? Jag är rädd. Vad händer med min hjärna?