Tjejen med styrkan

Det är något avkopplande med ett lätt sommarregn. Om det består av små, lätta droppar som faller tätare eller stora, tunga droppar som når marken med stora mellanrum spelar mindre roll. Huvudsaken är att det är ett lätt regn, en i meteorologisk jämförelse liten vattenmängd. Att se dessa droppar nå balkonggolvet och göra den ljusbrungrå betongytan mörkbrun där de träffar för att sedan i en blandning av absorbtion och avdunstning försvinna och låta betongen återfå sin ljusa färg, det är avkopplande. Även att vid ett tilltagande regn se hela balkonggolvet sakta anta en mörkare nyans är som balsam för själen. För när jag betraktar dessa av naturen uppkomna fenomen så vet jag att just nu, i denna sekund, kan jag inte själv göra något som kan påverka regnets fallande. En känsla av okontrollerbarhet, men en kontrollfrihet som jag gillar. Att bara se regnet falla. Vad jag gör och inte bryr det sig inte om. Det ska falla oavsett om jag inte alls lägger märke till det eller står fascinerad. Det bryr sig inte om mig. Det gör det det ska. Det enda det kan. Faller. Och jag kan välja att bry mig, att göra detsamma eller att vända regnet ryggen.