Tjejen med styrkan

Just nu har jag svårt att förstå vad som händer i mitt huvud. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg ligger jag en bit över min lägstavikt, men nog tusan anser jag mig ändå vara typ så smal som när jag var som smalast, eller kanske tillochmed något smalare. Hur sjutton går det ihop? Så mycket annorlundare muskel- och fettfördelning jämfört med då kan jag inte ha på kroppen. Jag börjar bli förvirrad och osäker på min egen kroppsuppfattning. Kan det vara så som det sägs, att man som ätstörd inte ser sin riktiga kropp, utan istället ett gäng imaginära valkar? Men... det känns så sjukt... så konstigt... Hur kan man se så fel? Jag kan inte ha sett så fel.

 

Att inte veta vad som händer i hjärnan är det mest frustrerande. Men det är klart jag börjar oroa mig åt andra hållet när det är såhär. Jag "vet" ju precis hur pass tjock jag är vid den vikt jag har nu, så varför ser jag dag efter dag en tunnare tjej i spegeln? Dock en tjej med samma vikt som tidigare, enligt den pålitliga vågen med välfungerande batterier. Det resulterar ju i att jag tror att det är min hjärna som spelar mig ett spratt på någon konstig vänster, att den visar mig en smalare tjej än vad som egentligen är fallet. Så att jag ska "inse" att jag är smal, så jag ska släppa på vägningsrutinen och matkontrollen, så att jag understundom ska tänka att det kanske inte är så farligt att gå upp ett eller två kilon om det skulle råka ske till följd av slappare mat- och träningsrutiner. Med resultatet att jag skulle bli tjock på riktigt. Och då skulle hjärnan återigen visa den egentliga verkligheten för mig i spegeln.

 

Vrickad tankegång? Troligen, det känns inte helt hundra när jag skriver ner det, men... det är så jag tänker... för jag kan ju inte helt plötsligt vara smal utan anledning. Ett stort frågetecken i kråksången är nämligen varför den ätstörda hjärnan helt plötsligt skulle åsidolägga den tjocka nidbilden för den sanningsenliga versionen just nu. Jag känner mig inte friskare nu än jag gjorde för en månad sedan, eller ens två månader sedan, vad jag kan minnas. Eller är det en långsam medvetandegörandeprocess som mognar inom mig? Handlar det om att det tar tid för hjärnan att ställa om sig och därför förändras inte hjärnans översättning av ögats signaler över en natt? Har jag varit på väg mot friskhet en längre tid är jag vetat och trott, utan att själv begripa det? Vad tror ni? Jag behöver verkligen någon annans syn på det här dilemmat!