Tjejen med styrkan

Även om dagarna mina skiljer sig åt tycker jag att de mestadels innehåller samma grundelement: diskning, tvättning, kaffedrickande som håller mig pigg, alert och mätt, bakande och matlagande till min man och utklurande av planer på hur jag ohungrig ska kunna genomleva dagen på så liten mängd mat och så lågt antal kalorier som möjligt. Det sistnämnda naturligtvis utan att pöjken min begriper detsamma. Men så länge jag bakar och lagar mat till honom så gissar jag att han tror att jag äter mer än jag gör. För man kan ju inte baka bröd utan att provsmaka en bit av det nygräddade, varma brödet så fort det svalnat till hanterbart. Eller kan man det...?

 

Att äta tillsammans är inte heller ett svårhanterbart problem, det är faktiskt ett riktigt bra drag. När man själv äter är man ofta mest fokuserad på sin egen mat, så när han ser att jag äter jag med, noterar inte hans hjärna mängden på min tallrik speciellt väl. Där är det alltså min disciplin som styr hur mycket som hamnar både på min tallrik och i min mage. Skulle jag däremot totalvägra att äta eller sitta och knapra på en brödbit medan han tuggar i sig en kalopsgryta, då skulle han börja fundera. Och troligen även börja kontrollera hur mycket jag lägger upp nästa gång jag äter i hans åsyn.

 

Kaffekonsumtionen är också, som jag nämnde ovan, en bra kompis i kampen mot hungern. Dricker jag bara av denna naturligt koffeininnehållande dryck vid rätt tidpunkt vet jag att hungerskänslornas inträde i mitt medvetande kommer att förlängas med ett par timmar. För hungrig, det vill jag inte vara eller i vilket fall inte känna mig. Till skillnad från många andra ätstörda, som ser hungern som något positivt och som ett styrkebevis, så är hungern min fiende. För mig leder hunger till att jag blir otrevlig och grinig mot min omgivning, att jag får huvudvärk, svårt att somna och andra dylika följder som jag hellre slipper. Dessutom vet jag att jag, om jag svälter ett par-tre dagar, löper en viss risk att hamna i ett hets och kompensationsbeteende. Hade problem med det under delar av 2009 och även en del av 2010, innan jag förstod hur jag kunde handskas med det. Den perioden föregicks av en relativt lång svältperiod och sedan ville kroppen uppenbarligen inte acceptera minienergiintag längre. Lagom är bäst, som det väl heter. Om det inte framgick så är lagom i mitt fall mindre än normativt.

 

Men nu tror jag att det är dags att baka bröd åt min pöjk som inte är hemma för tillfället. Vi börjar få slut på den varan, nämligen, och vi gillar eget bröd bättre än köpebröd. Dessutom är jag ju hemmafru, så något får jag väl ta och göra för uppehället, inte bara sitta här och knattra på tangentbordet. Bonusen i historien är att det även kommer hålla honom från misstankar om att mitt matintag skulle varit för litet under hans frånvaro och att jag får en distraktor från hungern som börjar komma smygande någonstans i magtrakten...