Halvpackad
Sitter på yttersta delen av min divandel i soffan, den som man egentligen ska ha fötterna på, med datorn i knäet. Den är varm som satan och jag skulle egentligen väldigt gärna ställa tillbaka den på skrivbordet. Dock har jag inget att sitta på framför skrivbordet, då jag skänkte bort min gamla skrivbordsstol till bror min för X antal dagar sedan och den nya står i den nya lägenheten. Japp, jag håller på att flytta! Och när man till hälften är nerpackad och till hälften uppackad i en annan lägenhet och till hälften är kvar i den gamla lägenheten (ja jag vet att det blev tre halvor nu och att det inte går ihop rent matematiskt, men nu är det ju inte logiken som bestämmer allt i min hjärna), då är detta smällar man får ta.
Tar dessutom gärna denna lilla smäll i utbyte mot att få bo ihop med min älskade pojkvän. Värre smällar än en kokhet dator har liksom redan drabbat mig/oss under flyttens gång och jag är för övrigt ganska stressad över hela projektet. Varför? Rent praktiskt är det för att jag ska packa ner de senaste fyra åren + sådant som medtagits hit från tidigare hem i en rasande fart samtidigt som jag ska bestämma vilka möbler som ska med, vilka som ska skänkas till välgörande ändamål, vilka som ska säljas, vilka som ska kastas och vilka som ska nyinförskaffas. Även om det dock inte är jag ensam som har bestämmanderätt i dessa frågor, så är det jag som bryr mig mest gällande det som rör dem. Vilket i förlängningen innebär att jag är ytterst ansvarig för beslutet, även om pojkvännen naturligtvis får säga precis vad han vill när han bryr sig. Och då spelar hans åsikt också in, såklart.
Men det är inte bara det och det faktum att man ska packa ner tusentals pryttlar i bruna kartonger som gör mig stressad. Det är den enorma dos av nostalgi som man lyckats samla på sig under alla dessa år och som man under packandets gång går igenom när man återfinner de fysiska symbolerna som frammanar den: "Ja, just det, det var ju den, den fick jag då... Nämen, titta, den där! Åh, den hade jag ju nästan glömt, låg den där?" och så vidare. Det blir, hur ska jag uttrycka det, ganska mycket känslor av olika slag i omlopp. Jag vet inte vad jag ska hitta i nästa låda och vilken stämning det kommer att försätta mig i. Spännande, kanske, men även stressande och oroande. För vad kommer jag hitta imorgon och hur kommer det få mig att må?
Håller dock humöret uppe med hoppet om och den kvalificerade gissningen på att allt kommer bli så mycket lugnare och skönare när vi väl flyttat in på riktigt. På söndag går det "stora lasset" med de skrymmande möblerna, som vid det laget måste vara innehållsmässigt nerplockade i lådor eller tömda på annat vis, eftersom vi då får låna bil med drag och även en släpkärra. Visst är det underbart roligt att sammanlagt ha fri tillgång till fyra bilar som inte har drag någon av dem?
Det kommer nog att ordna sig, det har en tendens att alltid göra det. Men det tar inte bort det faktum att jag är stressad och så troligen kommer att vara fram tills att jag är helt utflyttad härifrån, flyttstädad och klar, och börjat bo in mig i den nya lägenheten tillsammans med min första sambo. Åh, jag är så förväntansfull! Och lägenheten är sjukt fin! Måtte det bli bra!
Tar dessutom gärna denna lilla smäll i utbyte mot att få bo ihop med min älskade pojkvän. Värre smällar än en kokhet dator har liksom redan drabbat mig/oss under flyttens gång och jag är för övrigt ganska stressad över hela projektet. Varför? Rent praktiskt är det för att jag ska packa ner de senaste fyra åren + sådant som medtagits hit från tidigare hem i en rasande fart samtidigt som jag ska bestämma vilka möbler som ska med, vilka som ska skänkas till välgörande ändamål, vilka som ska säljas, vilka som ska kastas och vilka som ska nyinförskaffas. Även om det dock inte är jag ensam som har bestämmanderätt i dessa frågor, så är det jag som bryr mig mest gällande det som rör dem. Vilket i förlängningen innebär att jag är ytterst ansvarig för beslutet, även om pojkvännen naturligtvis får säga precis vad han vill när han bryr sig. Och då spelar hans åsikt också in, såklart.
Men det är inte bara det och det faktum att man ska packa ner tusentals pryttlar i bruna kartonger som gör mig stressad. Det är den enorma dos av nostalgi som man lyckats samla på sig under alla dessa år och som man under packandets gång går igenom när man återfinner de fysiska symbolerna som frammanar den: "Ja, just det, det var ju den, den fick jag då... Nämen, titta, den där! Åh, den hade jag ju nästan glömt, låg den där?" och så vidare. Det blir, hur ska jag uttrycka det, ganska mycket känslor av olika slag i omlopp. Jag vet inte vad jag ska hitta i nästa låda och vilken stämning det kommer att försätta mig i. Spännande, kanske, men även stressande och oroande. För vad kommer jag hitta imorgon och hur kommer det få mig att må?
Håller dock humöret uppe med hoppet om och den kvalificerade gissningen på att allt kommer bli så mycket lugnare och skönare när vi väl flyttat in på riktigt. På söndag går det "stora lasset" med de skrymmande möblerna, som vid det laget måste vara innehållsmässigt nerplockade i lådor eller tömda på annat vis, eftersom vi då får låna bil med drag och även en släpkärra. Visst är det underbart roligt att sammanlagt ha fri tillgång till fyra bilar som inte har drag någon av dem?
Det kommer nog att ordna sig, det har en tendens att alltid göra det. Men det tar inte bort det faktum att jag är stressad och så troligen kommer att vara fram tills att jag är helt utflyttad härifrån, flyttstädad och klar, och börjat bo in mig i den nya lägenheten tillsammans med min första sambo. Åh, jag är så förväntansfull! Och lägenheten är sjukt fin! Måtte det bli bra!
Ska jag säga som alla andra?
Det vill säga att "det var ett tag sedan nu". För det var det verkligen. Det var väl inte riktigt så att jag tröttnade på att blogga, utan mer att tiden inte räckte till för allt jag skulle, borde och ville göra. Och då bloggandet inte direkt påverkade mitt liv och dess framtid, så fick det stryka på foten. Dock får jag såklart sota för det nu, när jag vill börja dela med mig av min vardag igen, då hela min läsekrets med stösta sannolikhet har övergett mig. För även om en blogg kan ses som en betraktelse av mig, för mig, över mitt liv och tillika någon typ av dagbok, så är det kul att ha läsare. Annars skulle jag kunna skriva allt i just en rosa liten dagbok som jag sedan nogsamt låser med ett hjärtformat lås som såklart är absolut inbrottssäkert. Så hur samlar jag ihop folket igen?
Jag tänker, med tanke på vad den här bloggen ändå kretsar kring, att något som kan vara vettigt att börja med är att tala om hur mina matvanor ser ut just nu. Det är ganska simpelt. Jag äter oftast bara när jag är hungrig, men inte nödvändigtvis så fort jag blir hungrig. Ogillar att äta när jag inte är hungrig, eftersom det är totalt onödigt. Dock är jag inte längre välplanerad när det gäller min mat. Det blir liksom lite vad det blir och som inte är så jobbigt att tillaga, om jag nu orkar och vill. Ett ytterligare problem i detta är att jag har bestämt mig för att utesluta komjölksprodukter helt ur min kost. Inte med tanke på kossornas väl och ve, dock, utan bara för att jag mår bättre av att äta så. Laktosfritt funkar inte heller, vilket är lite synd. Jag gillar ju mejeriprodukter och ostar! Och alla mjölkfria smörsubstitut jag provat hittills är äckliga.
Vikten ligger kvar ungefär där den var när jag slutade blogga. Att jag varken går upp eller ner speciellt kan jag nog hålla mina slappa matvanor som ansvariga för. För de flesta skulle nog min kosthållning av idag resultera i viktuppgång, för det brukar en oregelbunden mathållning göra, men för mig funkar det. Visst vill jag fortfarande gå ner i vikt, men med heltidsstudier på agendan får man prioritera om man vill ha betyg också. Så vad göra nu när man bara kör på halvfart på sommaren? Tja, kanske ta sig tid att laga kalorisnål mat igen...
Jag tänker, med tanke på vad den här bloggen ändå kretsar kring, att något som kan vara vettigt att börja med är att tala om hur mina matvanor ser ut just nu. Det är ganska simpelt. Jag äter oftast bara när jag är hungrig, men inte nödvändigtvis så fort jag blir hungrig. Ogillar att äta när jag inte är hungrig, eftersom det är totalt onödigt. Dock är jag inte längre välplanerad när det gäller min mat. Det blir liksom lite vad det blir och som inte är så jobbigt att tillaga, om jag nu orkar och vill. Ett ytterligare problem i detta är att jag har bestämt mig för att utesluta komjölksprodukter helt ur min kost. Inte med tanke på kossornas väl och ve, dock, utan bara för att jag mår bättre av att äta så. Laktosfritt funkar inte heller, vilket är lite synd. Jag gillar ju mejeriprodukter och ostar! Och alla mjölkfria smörsubstitut jag provat hittills är äckliga.
Vikten ligger kvar ungefär där den var när jag slutade blogga. Att jag varken går upp eller ner speciellt kan jag nog hålla mina slappa matvanor som ansvariga för. För de flesta skulle nog min kosthållning av idag resultera i viktuppgång, för det brukar en oregelbunden mathållning göra, men för mig funkar det. Visst vill jag fortfarande gå ner i vikt, men med heltidsstudier på agendan får man prioritera om man vill ha betyg också. Så vad göra nu när man bara kör på halvfart på sommaren? Tja, kanske ta sig tid att laga kalorisnål mat igen...
