Tjejen med styrkan

Nu har pojkvännen åkt till jobbet, så nu kan jag låta tårarna flöda fritt. Ändå gör de inte det, trots att jag försöker och trots att jag behöver det. Ögonen borde hota med översvämning, eftersom jag känner mig så frustrerad. Men nej, det bästa jag kan åstadkomma är en något ökad tårproduktion, men inga salta droppar förmår rinna ner längs min kind. Jag klarar alltså uppenbarligen inte ens av att gråta. Hur fail är inte det? För det är inte för att jag inte är ledsen som jag inte gråter, för det är jag. Att känna att allt är halvgjort i ens liv och att man inte ens klarar av att vara en perfekt hemmafru, det tär. Jag kan diska, städa, tvätta, stryka - men blir aldrig klar, för det kommer alltid mer. Min universitetsexamen står och stampar utanför dörren, men ändock utom räckhåll, eftersom jag inte gör ditten och datten, det enda lilla som behövs för att få den.

 

Som jag ser det har jag två huvudval: Antingen tar jag mig i kragen och lägger ner heltid på den där jävla uppsatsen så länge det behövs (troligen typ 8 veckor eller något) eller så ser jag till att lägga den där heltiden på hemmet. Halvtid på uppsatsen och halvtid på hemmet är inget bra alternativ, seriöst. Det resulterar bara i en tankeverksamhet i stil med "Det är försvarligt att hemmet inte är perfekt, eftersom jag jobbar med uppsatsen också. Att uppsatsen står i stå är också begripligt, eftersom jag ägnar tid åt hushållsarbete också." Frågan är alltså vad som ska göras först, uppsatsen eller transformeringen från en hemmafru med brister till en perfekt dito. Att skaffa ett jobb låter som en bra idé, då slipper jag välja och kan samtidigt känan mig duktig på någonting. Men först är det dags för en cigg, min första på över en månad, för att försöka bringa lugn i mitt känslokaos på kemisk väg.