Tjejen med styrkan

Jag slog mig ner på en stol vid köksbordet, tittade ut över villaförorten och lät samma tanke mala om och om igen i mitt huvud: "Vad hände med den lilla duktiga anorektikern? Vart fan tog hon vägen?" Svaret lyste dock med sin frånvaro. Ville jag ens ha ett svar? Det hade jag inte reflekterat över, eftersom jag inte förväntade mig att få något. Anledningen till tankegången var att jag just kollat igenom kyl, frys och skafferi på jakt efter något ätbart (6 timmar sedan jag åt senast), bara för att inse att det enda som lockade mig var den färdiglagade pytten från Findus. Laxfiléerna och den hackade spenaten, som skulle kunna bli lax med stuvad spenat, var väl inte heller så pjåkigt, men orka laga till det? Nej, som vanligt hade jag ignorerat hungern så länge att när jag väl bestämde mig för att äta något skulle tillredningsprocessen gå fort, fort, fort. Men jag ville inte ha pytten, inte egentligen, jag var bara sugen på den. Samma sak med chipsen, och med pizzan som jag skulle kunna traska hem med från pizzerian 100 meter bort om någon kvart. Jag är sugen på det, men vill egentligen inte ha det. Och jag vet det. Så jag låter bli att införskaffa/inmundiga det.

 

Problemet kvarstår dock, jag vet fortfarande inte vad jag ska äta. Tog en tugga av ett päron från fruktskålen, bara för att inse att det var övermoget. Och de två övriga frukterna som för tillfället finns i detta hushåll, äpplen, är tänkta att vara ingrediens i brödet jag tänkte baka igår - eller idag - eller imorgon. Förhoppningsvis idag. Men jag vill liksom äta något först, något som varken är pizza, pytt eller chips. Och så halvtomhalvt lovade jag pöjken att gå och handla mer frukt idag, vilket betyder att jag borde gå och handla nu, medan jag fortfarande är hungrig. Fast just nu känner jag mig för hugrig för att promenixa ända till affären. Men om jag äter nu kan kan jag troligen inte gå och handla idag, för jag blir nog inte hungrig igen i tid. Moment 22.

 

Det roligaste med den här ambivalensen är att under den tid som det tar att sitta och fundera på vad jag ska äta, skriva blogginlägg om detsamma, dissa alternativ som inte lockar och framför allt dissa alternativ som tar för lång tid att laga, så skulle jag hunnit laga just det där alternativet som poppade upp i början av tankekedjan, men dissades på grund av tidsåtgångsaspekten. Jag får inte bättre mat i slutändan för att jag sitter och värderar och ratar. För det jag ratar är den bra mat som jag faktiskt borde äta istället för den panikmat som det i slutändan blir till följd av den tilltagande hungerns rationalitetstänkandeminskning. Därför undrar jag var anorektikern är. Hon som tog förnuftigare måltidsbeslut än de jag tar idag; hon som inte brydde sig om hungern utan lagade det hon ville laga när hon ville laga det; hon som gav blanka fasen i om hennes fasta fortskred en timma extra, den hade ju redan pågått i 30 timmar, så varför inte en timme till och få bra mat istället för något av hunger förblindat hopkomponerat bös? Jag säger inte att jag vill ha tillbaka det anorektiska, men jag vill ha tillbaka den rationella kontrollen jag hade då. Kanske att det inte var hundraprocentigt rationellt, men det var iallafall kontroll. Det är väl ungefär det jag behöver nu. Tror jag.