Tjejen med styrkan

Hur kan man ha en sådan glupande aptit? Det känns som att i princip det enda jag gjort sedan mitt senaste inlägg är att äta. Och så att äta, då. Och att äta lite till, naturligtvis. Känns som att jag äter för två - eller möjligen tre - trots att jag inte är gravid. Varför jag äter då? Tja, inte är det för att någon halvt om halvt tvingat i mig en massa mat, inte har det varit för att undanröja någon typ av misstankar eller för att vara snäll mot någon som lagat någonting till just mig eller vad som helst som hade varit en förmildrande omständighet i sammanhanget. Jag har bara helt omdömeslöst och av fri vilja stoppat i mig godis, chips och vanlig mat i portionsstorleken medium/large. Varför? Varför, varför, varför? Att jag, som sagt, bara har mig själv att skylla gör ju inte saken lättare att bära. Jag vågade inte ens ställa mig på vågen imorse av rädsla för vad den skulle kunna komma att visa, och jag kommer inte våga göra det imorgon bitti heller. Även om jag borde. Jag borde tvinga mig själv att se vad det här överdimensionerande matintaget har haft för fysisk effekt på min kropp, ta de psykiska konsekvenserna av vågens siffror och återigen kliva upp på rälsen som jag, om jag vore ett tåg, spårat ut från det senaste dryga dygnet. Skärpning nu, med andra ord!

 

Den här kvällen har ändå sett någorlunda bra ut i jämförelse. Sallad till middag, om än en stor portion, men hemmagjord sallad är bra såtillvida att man kan göra den nyttig utan att få övriga som ska äta den att knorra. En sallad ska ju vara fräsch, right? Så en sallad kan man äta mycket av utan att det blir samma katastrof som om man skulle ha ätit mycket av säg en hämtpizza - även om det inte är optimalt. Men jag tänkte att jag kan skjuta det nya startskottet nu. Tåget är i spår igen, med förnyade avåkningsskydd, och nu ska här kämpas!