Tjejen med styrkan

När vi satt i bilen på väg hem från köpcentret igår mer än antydde pöjken att han tyckte att mina matvanor var någorlunda dyra. För dyra, rentav. Ingen av oss gillar att prata om pengar, så samtalet blev relativt obekvämt. Problemet låg i att jag helst äter svenskt, ekologiskt och gärna även rättvisemärkt. När man har vill ha de där fina symbolerna på varorna man bär hem hamnar också slutnotan vanligen över vad som skulle betalats för utländska och konventionella produkter. Men jag tycker att det känns så mycket bättre när jag vet att mitt val av produkt gör att gulsparven - och andra fåglar också, naturligtvis - överlever, eftersom skadeinsekterna de äter fortfarande får flyga omkring över obesprutade sädesfält. Jag tycker om att veta att grisen jag äter har fått gå utomhus och böka i riktig jord på sommaren (om den är ekologisk) eller iallafall har fått ha knorren kvar (om den inte är ekologisk, men svensk) när den levde. Och att människorna runt ekvatorn slipper dö av bekämpningmedelsrelaterade sjukdomar bara för att jag tvunget ska köpa billigt kaffe och giftiga bananer.

 

Den själviska delen av det hela är att jag som bonus minskar mängden restpartiklar av bekämningmedel som jag får i mig (glöm att det räcker att skölja av produkten, även plantan tar upp gifterna via jorden, så de hamnar i det man äter också) och att jag slipper många ohyggligt otrevliga E-ämnen, eftersom de är förbjudna i mat som ska kallas ekologisk. Ekologisk mat smakar också oftast mycket bättre, eftersom den inte är genmodifierad till att bli större med resultatet att den blir näringsfattig och smaklös. Jag är väldigt skeptisk mot jättemajs och så kallade amerikanska blåbär - för de smakar inte ett jota. Och har man en gång insett hur mycket och gott ekologisk kött smakar föredrar man det framför den konventionella köttbiten i framtiden - även om den också är god, men med så mycket mindre och annorlunda smak i jämförelse.

 

Det förfarande jag ägnar mig åt och åsikterna bakom detta tyckte dock min pojkvän att var för kostsamt. Jag tyckte dock att både min och grisens (maten, alltså) hälsa var viktigare än vad hans plånbok tyckte och sa helt enkelt att om jag inte fick äta vad jag ville så skulle jag inte äta alls. Det var visserligen lite oschysst spel från min sida, eftersom min pojkvän vet att om jag inte vill äta, så äter inte jag, och det hotet vill han verkligen inte att jag ska göra verklighet av, så iochmed den kommentaren var slaget vunnet. Men vad skulle jag ha gjort? Jag vill inte stoppa i mig bös, jag vill att maten jag äter ska hålla hög kvalitet, vara god och påverka natur och människor på ett så positivt sätt som möjligt. Det tycker jag inte är för mycket begärt.