Tjejen med styrkan

Att göra rätt är svårt när man fortfarande står och famlar efter säkerheten. Säkerheten som består i att veta hur frisk man de facto är och sedermera då kunna agera därefter. Är jag tillräckligt frisk för att kunna äta när jag känner fysisk hunger istället för på fastställda tider som ska vara gällande oavsett vad kroppen anser just då? Är jag tillräckligt frisk för att hoppa över någon måltid då och då för att den föregående var stor och jag därför inte blev hungrig alls när jag annars skulle ha blivit det? Jag är beredd att svara ja på bägge de frågorna, men jag vet ju inte om det är så. Tänk om jag bara lurar mig själv. Det är inte en omöjlighet eller sprunget ur en absurt nojig konspirationteoretikers tankar att det skulle kunna vara ätstörningen som insett mina nya planer och därmed lismar sig in även bland dem. Att den gått från att säga "du är redan tillräckligt fet och mer därtill, ät inte" till att säga "men du har ju kontroll, du är ju frisk men just för tillfället inte hungrig, därför ska du låta bli att äta just nu, det är inte friskt att äta "bara för att", det är faktiskt tillochmed ätstört". Och jag sväljer det med hull och hår. Jovisst är jag frisk, då ska jag äta som en frisk person också och en sådan gör såhär, halleluja!  

 

Men abret är att jag inte är frisk, även om ätstörningen försöker tuta i mig det för att få en ny chans att växa sig stark. Förut visste jag dock vilka tankar som var de ätstörda och vilka som var mina egentliga. När jag var som djupast inne i ätstörningen kanske de flöt samman, men på min väg bort från ätstörningsavgrunden har jag ändå haft förmågan att se vad som kan anses vara friska tankar och vad som är ett foster av ätstörningen och dess idéer om hur jag ska leva. Om nu ätstörningen byter taktik, iklär sig skepnaden av friska tankar och därmed infiltrerar mitt sinne som den lömskaste fiende, då vet jag inte hur jag ska agera längre. Hur ska jag då ha någon som helst möjlighet att veta när den är väck, när de av mig uppfattat friska tankarna enbart är just friska? Vilka är oddsen för att jag vid rätt tillfälle ska kunna släppa de kontrollerade, planerade måltidstillfällena? Det är skittråkigt att hålla på och äta när man bör istället för när man vill och behöver, så den här fasen kan jag gissa att alla och envar som kämpar mot en ätstörning vill komma igenom så snart som möjligt för att kunna lämna militäriskt strikta måltidstider och -planeringar bakom sig, helst för all evighet. Men om man slutar för tidigt faller man tillbaka och då får man börja om från mycket längre bak än man var när kontrollen sakta släpptes på, i ett läge som man trodde var säkert. Jag vill inte vara en måltids-Hitler under hela mitt vuxna liv, men hur ska jag veta när det är säkert att kapa trossen?