Tjejen med styrkan

På någon konstig vänster är jag idag rätt så tillfreds med min kropp och hur den ser ut. Imorse när jag stod framför den lilla badrumsspegeln fick jag för mig att höftbenen stack ut mer än de brukade och att magen var plattare än den varit tidigare. Frågade vågen om det möjligtvis kunde stämma, men det sa den bestämt att det inte kunde. Gick då ut till den stora spegeln i hallen för att kolla om det kanske var ljuset eller något annat i badrummet som föll på ett underligt sätt och lurade mig. Men nej. Vågen fick se sig besegrad i denna kroppsuppfattningstävling. Jag såg smal ut idag! Och mina höftben, som jag så länge har suktat efter att få relativt tydliga, avtecknade sig mot magens framsida. Visst, det är klart att jag vill få dem än mer väldefinierade, men det är ju en början i vilket fall.

 

Dock slutar inte glädjen där. När jag tog hissen ner från lägenheten råkade jag slänga en blick i den spegeln och den landade på mina nyckelben. Och jösses vad de stack ut! Nog för att jag vet att mina nyckelben synts väl även tidigare, men såhär utstickande har de absolut inte varit!

 

Så trots att jag ligger ett par kilo över den vikt jag annars haft det senaste halvåret-året, så ser jag tunnare ut. Kanske är det att jag börjat röra mig mer som gjort att fettvikt fått ge vika för muskelvikt. En annan förklaring kan vara att min mer näringsämnesbalanserade kosthållning bidragit till en "avsvullnande" effekt på kroppen och därmed fått fram min verkliga figur i ljuset. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag är glad över hur jag ser ut idag - och det är minsann inte varje dag det händer! Nu är det bara till att slipa på formen ytterligare, så att man kan fortsätta på den inslgna vägen mot drömkroppen.

 

Och för övrigt ser mina ben också kalas ut, speciellt i mina korta shorts. Verkligen en kroppssjälvförtroendehöjande dag, det här!

 

Jo, pöjken min. Av någon anledning ville han ha en "skräpmatsdag" idag. Jag visste inte att det överhuvudtaget var ett begrepp och det är det nog inte heller, eller i vilket fall inte ett vedertaget sådant. Han fick iallafall för sig att det var en bra idé när vi satt i bilen på väg till ett köpcentrum efter frukosten. "Det här får bli en skräpmatsdag eftersom vi ändå ska äta pizza ikväll." Jahaaa? Förklara den logiken för mig, tack! Så det var vad jag helt sonika också bad honom göra, men jag tror att vi talade förbi varandra i den frågan. Och jag fick äta ute två gånger.

 

Dock sprang vi runt hyggligt mycket på nämnda köpcentrum under dagen, ont i både fötter, ben och rumpa(!) efter den strapatsen, så visst måste vi ha bränt en hel del på det. Fick också köpt en hel massa saker vi skulle ha, så det blev en produktiv dag ändå. Och ska man vara ärlig hade vi nog inte varken hunnit eller pallat att laga dagens mat själva. Vilket kanske inte hade varit helt fel det heller... Mycket kan lösas med kaffe, eventuellt lite nikotin och en bra inställning.

Även om dagarna mina skiljer sig åt tycker jag att de mestadels innehåller samma grundelement: diskning, tvättning, kaffedrickande som håller mig pigg, alert och mätt, bakande och matlagande till min man och utklurande av planer på hur jag ohungrig ska kunna genomleva dagen på så liten mängd mat och så lågt antal kalorier som möjligt. Det sistnämnda naturligtvis utan att pöjken min begriper detsamma. Men så länge jag bakar och lagar mat till honom så gissar jag att han tror att jag äter mer än jag gör. För man kan ju inte baka bröd utan att provsmaka en bit av det nygräddade, varma brödet så fort det svalnat till hanterbart. Eller kan man det...?

 

Att äta tillsammans är inte heller ett svårhanterbart problem, det är faktiskt ett riktigt bra drag. När man själv äter är man ofta mest fokuserad på sin egen mat, så när han ser att jag äter jag med, noterar inte hans hjärna mängden på min tallrik speciellt väl. Där är det alltså min disciplin som styr hur mycket som hamnar både på min tallrik och i min mage. Skulle jag däremot totalvägra att äta eller sitta och knapra på en brödbit medan han tuggar i sig en kalopsgryta, då skulle han börja fundera. Och troligen även börja kontrollera hur mycket jag lägger upp nästa gång jag äter i hans åsyn.

 

Kaffekonsumtionen är också, som jag nämnde ovan, en bra kompis i kampen mot hungern. Dricker jag bara av denna naturligt koffeininnehållande dryck vid rätt tidpunkt vet jag att hungerskänslornas inträde i mitt medvetande kommer att förlängas med ett par timmar. För hungrig, det vill jag inte vara eller i vilket fall inte känna mig. Till skillnad från många andra ätstörda, som ser hungern som något positivt och som ett styrkebevis, så är hungern min fiende. För mig leder hunger till att jag blir otrevlig och grinig mot min omgivning, att jag får huvudvärk, svårt att somna och andra dylika följder som jag hellre slipper. Dessutom vet jag att jag, om jag svälter ett par-tre dagar, löper en viss risk att hamna i ett hets och kompensationsbeteende. Hade problem med det under delar av 2009 och även en del av 2010, innan jag förstod hur jag kunde handskas med det. Den perioden föregicks av en relativt lång svältperiod och sedan ville kroppen uppenbarligen inte acceptera minienergiintag längre. Lagom är bäst, som det väl heter. Om det inte framgick så är lagom i mitt fall mindre än normativt.

 

Men nu tror jag att det är dags att baka bröd åt min pöjk som inte är hemma för tillfället. Vi börjar få slut på den varan, nämligen, och vi gillar eget bröd bättre än köpebröd. Dessutom är jag ju hemmafru, så något får jag väl ta och göra för uppehället, inte bara sitta här och knattra på tangentbordet. Bonusen i historien är att det även kommer hålla honom från misstankar om att mitt matintag skulle varit för litet under hans frånvaro och att jag får en distraktor från hungern som börjar komma smygande någonstans i magtrakten...

Om jag börjar med att försöka lugna ner mig själv med fakta: rost är en helt naturlig reaktion som uppkommer när metall (som kan rosta) reagerar med vatten. Typ. Tror inte salt måste vara med för att reaktionen ska kunna ske, men den påskyndar definitivt processen om den är närvarande. Bara som kuriosa.

 

Nej, det handlar inte om att jag plötsligt hittat ett stort rosthål i min bil som orsakats av att man i denna del av landet vintertid vräker ut tonvis och åter tonvis med salt på vägarna. Min bil är så rostfri och fin. Värre är det dock med diskstället. Det är otroligt tråkigt att ställa någonting på tork i diskstället en dag och sedan nästa morgon upptäcka att denna sak bildat ett lufttätt skikt mellan sig och diskstället, vilket i förlängningen på några få timmar medfört att diskställsjäveln har rostat och färgat av sig på den dumma, numera rostfärgade, diskade prylen! Att diskstället går att rengöra med en sådan där skrubbsvamp med slipmedel i, med repor i plåten, men eliminerad rost, som följd är nog allmänt känt. Men hur får man sin rostfärgade sak att inte vara rostfärgad längre? Man vill ju vanligen inte att ens redskap ska bli repiga och det blir de om man använder ovan nämnda svamp, men annars får man inte bort rosten... Är jag en bra hemmafru, eller?

 

Dessutom stör jag mig oerhört på metallredskap i "rostfritt stål" som rostar ändå... Vad var tanken med att skriva rostfritt på dem när de ändå inte egentligen är det, liksom? Gett mig i kast med några sådana under min disksession idag, vilket i princip bara medförde en irriterad tjej (jag), en stor, blöt fläck på tröjan på grund av för energiskt skrubbande och en konstigt sprutande kran samt fortsatt rostiga redskap i hon. Återigen, bra hemmafru, eller?