Det du inte ser
Du ser inte besvikelsen i mina ögon när jag inte lyckas springa halvmilen på under en halvtimme. För jag visar den inte för dig. Du ser bara en hyfsat vältränad, glad brud som oförtrutet springer vidare på löpbandet eller på slingan i skogen.
Du ser inte när jag är ute på en tvåtimmars tvångsmässig ångestpromenad i tiogradigt kylig snöstorm. För utanför ditt fönster, som du förnimmer genom dimman som en ångande kopp varm choklad skapar framför dina ögon, ser du bara dansande snöflingor. Kanske också en flicka som hastar fram för att, i dina ögon, undkomma snön.
Du ser inte när jag sitter i den stora, mysiga, dyra soffan och gråter på grund av 200 gram ostbågar som hamnat i min mage, lika lite som du ser att min påföljande dag är förstörd på grund av vad jag såg vågen visa för siffror morgonen därefter. När jag lämnar lägenheten är det ju med samma vällagda sminkning och oklanderliga klädsel som vanligt. Och leendet, såklart, den alltid påklistrade glädjevisaren. Så det enda du ser är en rik, lyckad tjej vars mage eventuellt ser lite svullen ut, om ens det.
Varför kan jag då inte acceptera faktum och vara den där vältränade, glada bruden, den där flickan som gör allt för att undvika att vistas ute en minut mer än nödvändigt i ovädret och den där rika, lyckade tjejen? Jo, för att allt det är en fasad. Det är inte jag. Jag kan inte, hur mycket jag än vill, vara min fasad. Men att visa upp besvikelsen, ångesten och gråten, är det så mycket bättre? Nej, för den vill du ju inte se. Du vill se en fasad, en fasad som du kan vara avundsjuk på. Inte den jag verkligen är. För då inser du hur bra du har det. Och det vill du ju inte se. Människan är skapt att vilja ha det hon inte har. Därför ser hon det hon vill se hos andra och undviker resten. Och jag hjälper till, genom att bara vilja visa mina fördelar och dölja nackdelarna.
Så tro mig när jag säger det. Nästa gång du ser mig, på gymmet, i joggingspåret, i snöstormen, på universitetet eller whereever: Du vill inte vara jag. Du vill vara min fasad.
Du ser inte när jag är ute på en tvåtimmars tvångsmässig ångestpromenad i tiogradigt kylig snöstorm. För utanför ditt fönster, som du förnimmer genom dimman som en ångande kopp varm choklad skapar framför dina ögon, ser du bara dansande snöflingor. Kanske också en flicka som hastar fram för att, i dina ögon, undkomma snön.
Du ser inte när jag sitter i den stora, mysiga, dyra soffan och gråter på grund av 200 gram ostbågar som hamnat i min mage, lika lite som du ser att min påföljande dag är förstörd på grund av vad jag såg vågen visa för siffror morgonen därefter. När jag lämnar lägenheten är det ju med samma vällagda sminkning och oklanderliga klädsel som vanligt. Och leendet, såklart, den alltid påklistrade glädjevisaren. Så det enda du ser är en rik, lyckad tjej vars mage eventuellt ser lite svullen ut, om ens det.
Varför kan jag då inte acceptera faktum och vara den där vältränade, glada bruden, den där flickan som gör allt för att undvika att vistas ute en minut mer än nödvändigt i ovädret och den där rika, lyckade tjejen? Jo, för att allt det är en fasad. Det är inte jag. Jag kan inte, hur mycket jag än vill, vara min fasad. Men att visa upp besvikelsen, ångesten och gråten, är det så mycket bättre? Nej, för den vill du ju inte se. Du vill se en fasad, en fasad som du kan vara avundsjuk på. Inte den jag verkligen är. För då inser du hur bra du har det. Och det vill du ju inte se. Människan är skapt att vilja ha det hon inte har. Därför ser hon det hon vill se hos andra och undviker resten. Och jag hjälper till, genom att bara vilja visa mina fördelar och dölja nackdelarna.
Så tro mig när jag säger det. Nästa gång du ser mig, på gymmet, i joggingspåret, i snöstormen, på universitetet eller whereever: Du vill inte vara jag. Du vill vara min fasad.
Det går... nedåt... snabbt...
Min stackars lilla mage! Jag vet inte vad det är med den, det enda jag vet är att den under den senaste veckan har varit snabb. Och då menar jag väldigt snabb. Snabb som i "kroppen hinner inte ta upp någon näring från maten du stoppar i dig, så du rasar i vikt". Jag är kluven till det fenomenet. På ett sätt är jag överlycklig över att jag faktiskt kunnat äta precis hur mycket som helst den gågna veckan och ändå droppa vikt. Men orkeslösheten som följer på ett obefintligt energiupptag är inte rolig. Känslan av att inte kunna ta ut sig på träningen, att med en suck trycka på stoppknappen på löpbandet utan en enda svettdroppe i pannan, bara för att man tröttnade på att springa så långsamt, men samtidigt inte kunde springa snabbare på grund av att det inte fanns någon energi i kroppen att använda sig av.
Det värsta är att jag inte vet varför. Är det en följdsjukdom till min jobbiga förkylning som i nuläget håller på att släppa greppet om mig? Eller har jag blivit känslig för laktos? För jag tror inte att jag ätit fel mat och dessutom är inte magen i stridsläge precis hela tiden. Idag har jag dock bara ätit väldigt lite mjölkprodukter, så får se vad som händer imorgon. Dock åt jag ganska lite mjölkprodukter igår också, men utan önskad magstabilisering.
Kanske ska avrapportera dagens matintag också, mina läsare brukar finna det intressant. Idag har jag faktiskt bara ätit frukost, men den var stor.
- ½ pannkaka med prästostsbitar i, åts med hemmagjord hallonsylt (max 200 kcal)
- 2 dubbla formfranska med fyllning av ost och kebabkryddad kyckling (max 300 kcal/styck, troligen mycket mindre...)
Så fram tills nu har jag inmundigat absolut maximalt 800 kcal idag. Ska även äta en portion havregrynsgröt med hemmagjort äppelmos nu strax, eftersom jag ska försöka komma iväg till gymmet imorgon. Om magen är på min sida... Så kommer väl hamna på cirkus 200 kcal till idag. Helt okej för mig. Jobbigt att äta när jag inte är hungrig, dock. Men jag får försöka ändå.
Det värsta är att jag inte vet varför. Är det en följdsjukdom till min jobbiga förkylning som i nuläget håller på att släppa greppet om mig? Eller har jag blivit känslig för laktos? För jag tror inte att jag ätit fel mat och dessutom är inte magen i stridsläge precis hela tiden. Idag har jag dock bara ätit väldigt lite mjölkprodukter, så får se vad som händer imorgon. Dock åt jag ganska lite mjölkprodukter igår också, men utan önskad magstabilisering.
Kanske ska avrapportera dagens matintag också, mina läsare brukar finna det intressant. Idag har jag faktiskt bara ätit frukost, men den var stor.
- ½ pannkaka med prästostsbitar i, åts med hemmagjord hallonsylt (max 200 kcal)
- 2 dubbla formfranska med fyllning av ost och kebabkryddad kyckling (max 300 kcal/styck, troligen mycket mindre...)
Så fram tills nu har jag inmundigat absolut maximalt 800 kcal idag. Ska även äta en portion havregrynsgröt med hemmagjort äppelmos nu strax, eftersom jag ska försöka komma iväg till gymmet imorgon. Om magen är på min sida... Så kommer väl hamna på cirkus 200 kcal till idag. Helt okej för mig. Jobbigt att äta när jag inte är hungrig, dock. Men jag får försöka ändå.
