Tjejen med styrkan

Ibland förstår jag mig på min mage. Oftast inte. Idag är en vanlig magdag, det vill säga att jag inte begriper mig på magen min och dess reaktioner. Utan att gå in på detaljer som ni ändå inte vill ha, och jag för min del ej heller vill delge er, kan jag lämna det vid ett konstaterande om att den just idag inte mår bra och att jag inte begriper varför. Visserligen har jag vid det här laget vant mig vid att man, när man har IBS, inte vet på förhand hur magen ska reagera på någonting i matväg och att problemets lösning är att leva på vatten. Grejen är bara att man vid totalt anammande av den lösningen inte lever särskilt mycket längre. Ett par månader på sin höjd, men sedan får man nog se sig som trillad av pinn. Därför äter jag ändå, och jag dricker utöver vatten även kaffe och te, ibland lightläsk eller lightsaft och än mer sällan lite juice, sockersötad saft eller sockersötad läsk. Allt nämnt påverkar min stackars mage på något vis och jag har bara att acceptera. Det suger!

 

För vad kan man göra när magen inte vill vara med på noterna? Kan man gå på promenad? Vi skippar den rent teoretiska delen och säger att nej, det kan man inte, ifall magen helt plötsligt skulle yrka på en dejt med en toalett - pronto! Kan man åka till city för att uträtta ärenden, kan man åka hem till en kompis för lite trevligt umgänge, kan man åka till vårdcentralen för att träffa en läkare på grund av en jävla förkylning som vägrar släppa? Ja, det kan man uppenbarligen, eftersom jag gjort det med konstrande mage under de senaste dagarna, men inte utan oro för magreaktioner. Jag är bara så less! Varför kan inte magen bete sig normalt så att jag kan få bete mig normalt? Vad gör man åt en sjukdom som inte "går" att bota?