Tjejen med styrkan

Efter ett antal om och men bestämde jag mig för att ändå följa med till svärföräldrarna. På något sätt kändes det som att vågperspektivet fick alltför stora proportioner i sammanhanget och i mitt huvud var det nästan självklart att jag skulle stanna hemma så att jag kunde väga mig. Att vara utan en tillförlitlig viktförändringsuppdatering på över en halv vecka går ju verkligen inte för sig! Men just för att vågen tog sådan jävla stor plats i den inre debatten var jag tvungen att slå den på fingrarna. Så trots att jag hade flera andra, vettiga argument till att stanna hemma så satt jag några timmar senare i bilen på väg till pöjken mins föräldrahem.

 

Kunde jag hålla mig ifrån vågen under detta veckoslut, då? Nej, så duktig skulle jag bevisligen inte komma att vara. Även om jag inte vet hur samstämmiga min och svärföräldrarnas vågar är, så visade den de har ett resultat som skulle kunna stämma och som gjorde mig lugnare i min viktoro och -ovisshet. Dock vågar jag inte glädja mig på riktigt åt viktnedgången förrän jag stämt av med den egna vågen vad jag faktiskt verkligen väger imorgon. Dessutom lär det ju vara diffande i vattenvikt om något faktiskt har skett. Man rusar inte i vikt åt något håll på en halv vecka bara för att man inte väger sig och jag vet det. Ändå vägrar jag släppa greppet. Visst, det är inte längre som det var när jag var som allra värst vågberoende. Då var det vägning morgon och kväll varje dag - om jag var hemma, alltså - och missade jag någon gång var det naturligtvis inte alls bra. Numera har kontrollen sakta minskat till att omfatta i snitt kanske fem morgonvägningar i veckan. Kvällskonferenser med vågen förekommer så knapphändigt att jag tycker mig kunna säga att de inte sker. Tror inte jag har genomfört en enda kvällstida vägning innevarande år, vilket är en framgång.

 

Jag funderar på att ta ytterligare ett steg och försöka att bara väga mig varannan dag. Att fasa ut vågen långsamt ur sitt liv låter sig nog lättare göras än att helt plötsligt lägga om till vägning en gång i veckan, det skulle generera för mycket ångest. Nej, myrsteg är vägen att gå för mig och jag hoppas att jag någon gång under 2013 kommer kunna vara nöjd och trygg med att väga mig bara en gång i veckan. Men är det bra? Hur ofta ska man väga sig? Hur ofta ställer sig en frisk person på vågen?

Vet inte vad jag ska säga om detta. Att inte väga mig igår var inte så farligt, jag råkar glömma av det eller hoppar över någon dag då och då och min mentala värld går inte under för det, jag tänker bara som så att jag vet vad jag vägde dagen innan och dagen därpå kommer jag få en ny viktuppdatering. Så långt allt gott. Men så missade jag att väga mig idag också och nu känns det inta alls lika bra längre. Okej att jag vet vad jag vägde i förrgår, men det är ju i förrgår, det är ju "jättelänge" sedan. Vikten borde inte ha diffat ett jota sedan dess, men i bakhuvudet ligger tanken på lur att den kan ju ha gjort det, den kan ju vara högre nu än vad jag vill kännas vid. Om jag ändå bara visste! Men det gör jag ju inte. Och det faktumet lämnar mig ingen ro.

 

Jag skulle kunna avfärda allt med att jag tar tjuren vid hornen och väger mig imorgon och får min "dom" då (om jag inte skulle gå och glömma det igen, vill säga...). Men jag vet inte om jag kommer vara hemma då. Sambon ska iallafall åka till sina föräldrar idag och jag har inte bestämt mig för om jag ska följa med dit eller inte. Om jag följer med så innebär det två nätters övernattning och lika många morgnar utan min våg. Visst har svärföräldrarna också en våg, men den är ju inte min. Den kanske visar vad jag väger, men den visar eventuellt inte den korrekta viktförändringen jag genomgått sedan min senaste vägning här hemma. Kanske att min våg inte visar helt korrekt vikt, det har jag inte stenkoll på om den gör, men den bör åtminstone visa differensen mellan två tillfällen korrekt. Att byta mellan vågar är ett gissel, man vet ju inte om de är exakt likadant inställda, om underlagen inverkar på fjädringen i dem på olika sätt, om jordskorpans sammansättning skiljer sig mellan de olika platserna (jo, tjena, som att det skulle ha något med saken att göra, men som ätstörd kan man tydilgen dra till med vad orimliga nojor som helst för att falsifiera olika vågars eventuellt skiftande resultat).

 

Vad jag vet är iallafall att jag inte vet vad jag väger och att jag, om jag följer med till mina svärföräldrar, kommer att ha en vågpaus från min egen våg på minst fyra dagar. Osäkert om jag kommer klara att hålla mig ifrån svärföräldrarnas våg isåfall, jag tror inte det... Dock får jag inte låta mina missade vägningar bestämma huruvida jag ska med till dem eller inte. Det är inte enbart på grund av avsaknaden av den egna vågen där (för nej, det är inte ett alternativ att ta med den, jordskorpan kan ju ändå ha en annan sammansättning där än här) som jag tvekar när det gäller att följa med. Jag har, som vanligt som inför nästan allting, en massa argument både för och emot medresande. Det som stör mig är att vågtillgången har blivit en punkt på listan. Det borde den inte ha blivit och det borde den inte få vara.

Nyss, när jag satt längst ut på divanen på soffan och sörplade i mig en kopp te med ganska imponerande hastighet, slog plötsligt en tankegång ner i mitt huvud. Det lär ha haft att göra med att jag, för varje klunk te jag tog, kände mig törstigare och törstigare och därmed började tänka på vatten. Vatten, som är så kristallklart, rent och fräscht och inte innehåller en enda kalori. Att dricka mycket vatten är viktigt, fortsatte tankarna, på så sätt gör man sig av med slaggprodukter och - viktigast av allt, ladies - man håller sig mätt och belåten! Att låta bli att äta är egentligen inte svårt, det är bara att hålla magen fylld, förslagsvis då med vatten. Då går det inte att äta rent fysiskt. Visst, man kan känna sig yr och orkeslös, men då finns koffeinet där för att stötta en, som en naturlig delmängd av den vätska man fyller magsäcken med. Fast, och här kommer det viktiga i kråksången och anledningen till min rubrik, vad är självändamålet med det? Vad är det som säger att det bästa valet är att hindra sig från att äta? Jag leddes i tanken snabbt fram till den retoriska frågan som hade innebörden att om man kan välja att äta eller att inte äta, men att viktresultatet ändå blir detsamma, varför väljer man då att inte äta? Det finns naturligtvis massor av vettiga anledningar till att låta bli, exempelvis att det är billigare att inte äta än att göra det och att man genom avstående av mat slipper ångest. Men, märk väl, man lever inte så mycket längre från dags dato räknat om man faktiskt inte äter ett jota. Människokroppen är inte gjord för att låta bli att äta, det är därför vi inte i princip kan stänga av energibehovet tillika ämnesomsättningen och gå i dvala. Vi behöver mat/energi, annars tar kroppen stryk. Därför bör vi äta, oavsett om vi vill gå ner i vikt eller ej. En viktnedgång tar rent teoretiskt sett längre tid om man väljer att göra kloka matval istället för att följa en svältdiet. Och väljer man det förstnämnda alternativet följer hälsan med på köpet! Väljer man det andra får man en kropp i kondition som ett vrak vid målsnöret. Om man ens kommer så långt.

 

Och till er som undrar: Nej, jag drack inte initialt teet för att det var kaloifritt och innehöll koffein, utan det handlade bara om att jag ville ha mig en kopp te. Att sedan tankekedjan gick igång under tedrickandets gång hade ingen påverkan på valet av dryck, eftersom den låg i den outgrundliga framtiden när beslutet togs.

Avslutade mitt förra inlägg så käckt med att jag hade planer på att öka frekvensen på mitt bloggande. Det hade väl också varit uppnåbart, om inte den här bloggportalen fått för sig att det var en herrans rolig idé att motarbeta den ambitionen hos mig. Varenda gång jag har kommit på ett uppslag till ett inlägg och loggat in så har sidan helt abrupt loggat ut mig igen så fort jag försökt byta flik i menyraden. Inte så uppmuntrande. Samtidigt har jag kunnat följa hur ni andra bloggat på precis som att inte den där dumma kon (ni vet vilken) poppade upp på någon annans skärm än just min!

 

Idag kom jag dock in på inläggsvyn, men jag är ganska tom på uppslag. Anledningen till att jag loggade in just i detta nu var bara för att få konfirmerat att det inte funkade idag heller, men då gör det såklart det. What to do? Tja, jag skulle ju kunna dela med mig av min oerhört intressanta dag hittills som innefattat påtvingad, oplanerad extrapromenad (kommer ändå få min promenadkvot fylld ikväll när vi ska ut och därmed kommer gå till city, så den var inte helt nödvändig), en uppvisning i vad som kan hända vid för snabba svängningar i kroppens koffeinhalt och en glad överraskning vid konferensen med vågen imorse. Dock misstänker jag att ni kanske inte är så intresserade av en mer ingående beskrivning av de händelseförloppen, så jag lämnar det därhän. Däremot kan jag i mitt stilla sinne notera inför framtiden: om man är trött som tusan och tänker på kaffe så fort man vacklande närmar sig en hägrande Pressbyrån-skylt, då bör man inte lämna den affären utan en rykande kopp i handen. Oavsett i vilket ärende man kom dit. För man ångrar sig alldeles för mycket efteråt.