Tjejen med styrkan

Hur bra känner man sig efter att ha skickat iväg två sms under förmiddagstimmarna med innebörden "jag kan inte komma idag för jag ligger däckad i förkylning"? Inte så bra, kan jag upplysa om. Iallafall inte när det ena smset gick till min promemoriapartner, men vilken jag skulle göra en jätteviktig företagsintervju idag. Kände mig verkligen som en dålig människa som lät honom dra hela det lasset själv. Okej, jag tror faktiskt inte att han blev överdrivet jätteledsen för det, men det kändes bara så fel. Dessutom gjorde det att jag missade chansen att knyta näringslivskontakter som jag eventuellt hade kunnat nyttja senare. Men å andra sidan, hur bra intryck gör man när man måste snyta sig en gång i kvarten och övrig tid hostar och nyser? Förutom att det är ett irritationsmoment i sig så blir alla närvarande rädda att bli smittade.

Det andra smset gick till en tjej i min bönegrupp och det kändes också jobbigt, jobbigare än det kanske rimligen borde ha gjort. För jag är inte superreligös och att missa ett bönegruppsmöte är ingen big deal för mig. Däremot har jag bara varit på hälften av bönegruppsmötena hittills, på grund av just sjukdom/förkylning, så det känns jobbigt att behöva säga "tjena, tjena, jag är sjuk - igen". Känns som att jag uppfattas som oengagerad och undflyende, trots att jag egentligen vill komma dit. Lyckas bara bli sjuk vid fel tillfällen. Eller, om man ska hårdra det, så är väl varje sjukdomstillfälle fel sett ur ett tidsperspektiv, man har alltid något som man borde ägna sig åt istället för att bara låta dagen passera när man ligger i sjuksängen.

När jag vaknade idag mådde jag, som troligen förståtts, inte särskilt bra. Febern hade nog försvunnit under natten, för jag hade svettats under sömnen och frös inte när jag vaknade. Men huvudvärken spände, näsan var snorig och något täppt, halsen slemmig och musklerna ömma - ömma som i när-man-har-feber-ömma, faktiskt, trots kroppstemperaturminskning. Under dagen har dock symptomen avtagit, men jag vågar inte påstå att jag håller på att bli frisk för det. Men huvudvärken har minskat märkvärt, slemmet i halsen och de därför ihärdiga hostningarna har minskat rejält och musklerna är mindre ömma. Fast nästäppan har nog ökat. Misstänker att det inte räcker med naturmedelstabletterna Sinova ikväll, det får nog bli traditionell nässpray. För även om jag förordar att man ska undvika mediciner i möjligaste mån när man är sjuk, så att kroppen kan bekämpa infektionen med optimala förutsättningar, så avskyr jag nästäppa när jag ska sova! Kan inte med skiten! Under dagen kan jag undantagsvis acceptera denna otrevliga företeelse, men nattetid - nej!

Tror jag ska gå och ta mig en Varma Koppen med potatis- och purjolökssmak nu. Ytterligare ett bevis på att jag är sjuk, jag intar typ aldrig Varma Koppen i normala fall, men har av någon anledning några utgågna påsar i skafferiet. Egentligen är de inte goda och de innehåller skumma tillsatsämnen, men jag orkar bara inte bry mig idag. Jag är sjuk och orkar inte laga mat. Dessutom har jag ätit alldeles för lite idag, så att addera en Varma Koppen till näringsintaget är väl, dock med viss tveksamhet, bättre än ingenting mer. Dessutom är jag hungrig, då ska man inta näring.

Kan väl börja med att säga att ortorexin till slut vann över anorexin igår. Efter 6 timmar utan mat tillagade jag en portion havregrynsgröt med lite linfrön, som jag åt tillsammans med en ganska rejäl klick hemmagjort äppelmos (max 250 kcal). Så gårdagen slutade strax under 1000 kcal och jag funderar fortfarande på om jag ska se det som något positivt eller något negativt. Borde verkligen inte äta så lite... Men samtidigt, om jag inte mår dåligt av det och inte går omkring och känner mig svältande, trött eller orkeslös så är det väl bara bra? För innerst inne vill jag gå ner i vikt, det är ju självklart. Även om jag inför omvärlden låtsas vara på väg mot tillfrisknande.

För att knyta an till rubriken på detta inlägg så vaknade jag med feber, huvudvärk, snuva, nästäppa och andningssvårigheter på grund av slem i halsen. Då går man inte till gymmet. Så kan det gå. Lite skrattretande att jag mådde så när jag igårkväll trodde att jag kunde vara frisk till imorse. Dock var jag tvungen att lalla iväg till universitetet ändå, så efter en Treo (febernedsättande & smärtstillande), en Sinova (mot nästäppa) och en Bromhexin (slemlösande för halsen), så kände jag mig såklart jätte-fit-for-fight. Eller, sanningsenligt, kände mig stark nog att överhuvudtaget lämna huset. När jag kom fram till universitetet svettades jag dessutom som en gris (nej, grisar svettas inte, men man säger ju så...), eftersom Treon höll på att sätta ner min feber och när febern avtar blir man ju svettig. Och varm. Antar att det är typ så det känns att få sådana där värmevallningar när man är i klimakteriet...

Lyckades under dagens opposition/seminarium få reda på att morgondagens seminarium inte var obligatoriskt. Kändes skönt. För jag skulle svårligen ha orkat läsa artiklarna ikväll. Så jag skippar det seminariet. Måste ändå iväg och göra en intervju på eftermiddagen och min bönegrupp ska träffas på kvällen. Så man hoppas ju på att faktiskt få bli frisk till imorgon. Dock känns det inte speciellt troligt i nuläget, när medicinerna gått ur kroppen och jag sitter med exakt samma symptom som imorse.

Det är inte så att jag egentligen gillar att städa, tycker nog i ärlighetens namn att det är ganska tråkigt. Däremot blir man fylld med energi efteråt, när hemmet är rent och fint. Eh, eller, tja... renare och finare stämmer nog bättre in på mitt kaos. Så jag har diskat och tänker snart diska lite till, har gått ut med sopor och sådant som skulle i återvinningen och plockat och donat. Borde nog ta itu med handfatet i badrummet också, det är inte rengjort på ett par dagar nu.

Övrig distraktion för att slippa läsa det jag ska har varit att läsa bloggar, spela Tetris och bara allmänt flumma omkring.

Fast jag har faktiskt läst promemorian jag skulle läsa, däremot har jag ingen aning om vad jag ska säga på oppositionen. Det var mer att jag läste utan att riktigt bry mig, bara tog in vad som stod, snarare än att med kritiska ögon granska textens innehåll och se möjligheter till förbättringar. Har faktiskt även laddat ner alla vetenskapliga artiklar som ska läsas, så jag har dem nu. Kanske kan läsa en eller två ikväll. Men jag vill såklart hellre distrahera mig med annat...

Mat orkar jag knappt laga, dock. Har idag ätit frukost med pojkvännen vid 11-snåret. Det blev en skål lätt a-fil (60 kcal) och en Wasa Havre-knäckemacka med Bregott och leverpastej (150 kcal). När jag sedan blev hungrig igen var oviljan att laga någpt starkare än hungern, men efter 5½ timma bestämde jag mig för att ändå laga något, främst för att jag vet att anorexin sticker fram trynet om jag väntar mer än 6 timmar mellan målen. Och jag vill ju inte ha anorexi nu, jag trivs mycket bättre med min ortorexi. Så jag gjorde en omelett på tre ägg, lite champinjoner, quornbitar och ärtor. Stektes i rapsolja och kryddades med körvel, vitpeppar, muskotnöt och lite salt. Max 500 kcal på den. Och nu sitter jag här igen, 4½ timma senare. Hungrig är jag inte, men tankarna gnager i mig. De som säger att man inte ska äta om man inte är hungrig. Och de som säger att jag måste äta om jag ska orka träna imorgon. För somatiskt mår jag mycket bättre nu, kanske tillochmed kan vara "träningsfrisk" imorgon.

Okej, gårdagens underliga bakfylla var ingen bakfylla. Det var istället en början på - tadaaa - en ny sjukdomsperiod. En kort en, hoppas jag, men det vet man ju aldrig. Fast jag mår ju bra mycket bättre idag, och jag mår bättre nu än när jag vaknade, så jag tror att jag är på bättringsvägen redan. Anledningen till att jag frös så igår var troligen feber. Har ingen febertermometer, så kan ju inte veta det säkert, men när pojkvännen övertalat mig att ta en Treo mot huvudvärken så blev jag plötsligt väldigt varm - så som man brukar bli när febern går ner. Och Treo är ju både smärtstillande och febernedsättande, så jag lägger bara ihop ett och ett och tror att jag lyckats få det till två.

Pojkvännen, ja... Han kom över igår och vi hade mysigt och kollade på "Familjen Macahan" och sedan sov han över här. Jag försökte visserligen få honom att åka hem, för jag ville sova själv, sjuk och eländig som jag var, men vad gör man när en person anser sig vara alldeles för trött för att köra hem? Jag är inte den som tvingar någon att sätta sig bakom ratten då, även om det bara är en fem minuters resa det handlar om. Hoppas jag kan få en mer sammanhängande sömn inatt istället. Visserligen är det bland det mysigaste som finns att vakna upp bredvid honom, men jag vaknar massor av gånger under natten när vi sover tillsammans. Det är inte lika roligt.

Och så är jag så förbannat trött på studierna just nu! Ska läsa en 17-sidors promemoria tills imorgon och då även vara redo att opponera på den. Dessutom ska vetenskapliga artiklar på 60 sidor - naturligtvis på engelska - vara lästa tills på onsdag och jag ska för övrigt vara beredd att diskutera dem då också. Samtidigt ska jag och min promemoriapartner fortsätta med vår promemoria och jag måste verkligen börja läsa kurslitteraturen. När fan ska jag hinna det? Och när ska jag orka? Jag är ju sjuk, jag orkar knappt diska, hur tusan ska jag då fatta vad jag läser? Fattar nästan inte promemorian jag håller på att genomläsa för tillfället.

Träna kan jag ju inte heller göra nu när jag blivit sjuk och det är träningen som ger mig lugn, hopp och själsfrid. Det är den som får mig att känna att jag iallafall eventuellt kan klara mig igenom detta omöjliga trassel. Låt mig vara frisk, låt mig träna. Annars kan någon ta fram den där berömda väggen och ställa precis framför mig, för jag är just nu så redo att gå in i den.

Usch, sitter här framför datorn och håller på att frysa ihjäl, trots att jag har på mig en av pojkvännens mysiga tjocktröjor. Fattar inte varför jag fryser så mycket, brukar inte vara extremt frusen på bakfyllan. Och mitt stackars huvud, det verkar vilja gå i bitar. Jag fattar verkligen ingenting, drack bara två öl och ett hemmagjort-vin-blandat-med-Fanta-glas på overallssittningen igår kväll. Dessutom har jag halsbränna som inte försvann trots Samarin. Och till min klagovisa kan jag tillägga att jag är jättehungrig, men inte riktigt orkar/vill äta, eftersom jag mår tjyvens. Måste komma igång snart, kan ju inte hålla på och inte äta när jag tänkt träna imorgon. Ringer nog pojkvännen, han kanske kan få mig på bättre tankar.

Många pro ana-bloggare tar en paus när det går dåligt, de vill inte skriva och redovisa att de har failat. Sedan kommer de tillbaka, skriver att det har gått mindre bra en tid, men att de nu är tillbaka med nya, friska (nåja) tag. Men så är dock inte fallet för mig. För det här är ingen pro ana-blogg, om det är någonting så är det en pro otto-blogg (för ortorexi). Och det går inte heller åt helvete för mig. Det är bara tidsbrist som gör att jag inte har uppdaterat. Det har verkligen varit sjukt mycket den senaste dryga veckan. Jag har fyllt år, tränat så mycket jag hunnit, träffat pöjkens mor för första gången, haft grupparbeten halva dagarna, redovisning av ett kortare arbete, liten inlämningsuppgift som skulle in, strul med C-uppsatsen, och så vidare. Mitt i allt det har jag även försökt klämma in lite sömn. Det fanns det dock inte riktigt tid till, så addera ihällande av kopiösa, men ändå för små, mängder koffein i min kropp till ovannämnda.

Just nu väntar jag på att pöjken min ska komma hit. Han kommer vilken sekund som helst nu och vi ska mysa lite. Egentligen skulle jag ha varit på teknologernas sektionspub nu, och han skulle ha hämtat upp mig där, men jag blev hemma istället. Kan ju ge ett tips till er med IBS-mage: Att äta en kåldolme (med mos) till lunch och sedan äta en liten skål med inlagd syltlök kan, om man har otur, resultera i diarré. Så se till att alltid ha Imodium hemma. Det hade jag, men det tog ett tag innan jag kom på det. Därför är jag hemma. Men nu är magen iallafall bra mycket lugnare.

Visste att jag var tvungen att släpa mig iväg till universitetet innan klockan 12 idag, hur jävligt jag än skulle kunna tänkas må. Det var en rapport som tvunget skulle lämnas in i fysisk form till utbildningsadministratören senast det klockslaget, annars skulle jag inte få skriva min C-uppsats den här terminen. Hårda bud här, som ni hör! Och varför kan vissa personer inte acceptera att ta emot mindre inlämningsuppgifter i digital form? För det var jobbigt, jobbigt, jobbigt att släpa sig iväg till universitetet. Jag hängde med huvudet hela vägen, kändes verkligen att jag inte var frisk än. Men mådde ändock bättre än igår, för då hade jag aldrig orkat ta mig dit, oavsett.

När jag ändå var på universitetet försökte jag hämta ut en promemoria som jag skrivit förra terminen och fått godkänt på, men hon som rättat den var inte inne denna gången heller. Jag har hittat henne på sitt rum en enda gång och det var när jag skulle lämna in promemorian. Nu håller hon sig visst borta. Dumt, för jag vill gärna ha tillbaka mitt arbete.

Efter att ha besökt dessa två akademier, som dessutom ligger i samma hus, var jag helt slut. Så frisk var jag ju inte. Men är man på universitetet utan att ha tidspress på sig så går man iallafall förbi favoritsektionens sektionsrum och kollar om det är öppet. Och är det öppet, som det var idag, så går man och kollar om det finns några roliga personer där. Det fanns det väl nästan. Inte mina favoriter, men umgängesbara. Fick också veta att de nu har börjat sälja biljetter till en overallsfest jag vill gå på, så det var ju nice. Tills jag fick veta att de inte hade någon växel... Så nu måste jag springa dit snart igen och köpa mig en biljett. För ett av årets större overallshappenings i staden kan ju ingen sann overallare missa!

Hur är det möjligt? Ibland känns det som att jag är sjuk precis hela tiden. Kroppsligt, alltså. Fast jag vet att jag inte är det, men det känns som sagt så ibland. Nu har min handled börjat bli lite bättre och vad händer då? Igår kväll, när jag pratade med en kompis i telefon, så märkte jag att jag var nödgad att käka halstabletter typ hela tiden, eftersom halsen gjorde lite ont. Och sedan när jag vaknade imorse var det bara tack och adjöss. Huvudet värkte, halsen smärtade, näsan var både täppt och rann. Funderade en stund på om jag skulle dra i mig ett gäng mediciner och springa iväg på mina 6 föreläsningstimmar och inplanerade lunch med pojkvännen, men nej. Bättre att strunta i medicinerna, stanna hemma, låta sjukdomsförloppet ha sin gilla gång och hoppas på ett snabbt tillfrisknande. Kändes dock jävligt surt att missa alla schemalagda timmar denna vecka. Dumma universitet som lägger 6 timmar på en och samma dag och ingenting under veckans övriga dagar, för övrigt...

Maten har gått bra eller dåligt, beroende på hur man ser det. Jag anser nog att det gått bra, eftersom jag ändå inte kan träna imorgon och ska man inte träna nästa dag behöver man inte ladda upp inför det. Har såklart heller inte tränat idag och då behöver man inte äta för att återhämta sig. Har tyvärr inte kalorikoll på allting, eftersom jag... ehm... "glömde" väga kexen och antalet halstabletter har jag ingen aning om - jag får gissa.
- 2 MiniBabybelostar (120 kcal)
- 10(?) Bretonkex (max 300 kcal)
- Ett antal halstabletter (under 50 kcal iallafall)
Kanske blir en 180 kcals lättsockrad RisiFrutti också lite senare, om jag orkar äta den.
Just det, det ovanstående matintaget har varit typ jämnt fördelat över dagen också, inga måltider, utan bara "när andan föll på", eller vad man nu ska kalla det.

Hoppas jag är friskare imorgon!!

Okej, jag vet att jag ibland är sämst på att uppdatera bloggen och jag har väl tänkt att jag ska bli bättre på det nu. Förvisso har jag en miljard saker att göra som jag borde göra istället, men det är en annan femma.

Men jag har en ganska acceptabel anledning till min frånvaro för tillfället. Häromdagen lyckades jag nämligen halka omkull på väg hem från gymmet och slog i halva kroppen, men speciellt högerarmen - den som man gör precis allting med. Så jag lyckades illamående och gråtandes (jag gråter aldrig av smärta annars, så fatta hur ont det gjorde!) stappla iväg till närmaste universitetsbyggnad och satte mig ner för att inte kräkas. Ett par personer hjälpte mig att få kontakt med sjukvården och min pojkvän och efter cirkus 3-4 timmar på sjukhuset fick jag reda på att jag inte hade fått någon skelettskada. Däremot gör den stukade handleden fortfarande ont som satan och kommer så göra i en vecka eller två om man ska tro läkaren. Och det ska man väl. Men bland annat gör det ont att knattra på tangentbordet, så... ja... Men jag ska väl försöka uppdatera lite kort någon gång om dagen iallafall. Den känns bättre och bättre för var dag nu. Alltid något!

Maten, då, hur går den? antar jag att ni undrar. Tja, den går som den går. Har inte haft någon som helst koll på kalorier och intag sedan fallet, eftersom jag fokuserat på annat. Typ min smärtande arm, alltså. Men det har väl blivit en god, hemlagad måltid här, lite vin på sektionspuben där, någon chokladbit på grund av menssug... Ja, inte så mycket koll, som sagt. Hade gått ner ett par hekto imorse jämfört med när jag senast vägde mig, men det kan ju bero på vätskebalansen också. Så jag säger att jag har ätit "vad jag velat", men har inte gått upp - eller ner - i vikt för det. Nu låter jag som en sådan där falskspelande modell som säger att hon kan äta vad som helst och ändå vara lika spinkig. Med den lilla skillnaden att jag inte är spinkig, då.