Tjejen med styrkan

Ibland undrar man, alltså. Om man vaknar upp efter åtta timmars sömn och inte har sovit överdrivet dåligt varken den natten eller de närmaste nätterna dessförinnan, då borde man väl inte vara jätteseg från start? Förstår liksom inte vad det har varit med mig idag. Bara varit trött, trött och trött. Men inte trött som i vill sova mer, utan mer trött som i orkeslös. Fram tills att jag fick den eminenta idén att göra en kopp kaffe. Och sedan en kopp kaffe till. Kvicknade visserligen till redan under den första koppen, men jag ville ha något mer varmt att dricka och det verkade ganska dumt att dämpa den nyuppnådda vakenheten och alerta känslan med en kopp lugnande kamomillte, så det fick bli kaffe igen.

Nu är jag följdaktligen pigg och glad och borde för övrigt springa iväg till Ica innan det stänger, för jag har varken mjölk eller smör hemma, vilket i förlängningen innebär att jag, om jag inte avhjälper den bristen ikväll, kommer bli tvungen att göra en omelett till frukost imorgon. Inte helt fel, förstås, men jag vill väl ha lite valfrihet, antar jag. Fast det är bara fantasilöshet som påstår att jag inte har något mer att välja på. Jag kan äta två kokta ägg med tillbehör istället om jag hellre vill det. Eller en micrad smörgås med smält cheddarost på. Eller ett äpple med Keso till. Well, det får ta och lösa sig imorgon, för nu hinner jag ändå inte till Ica längre. Statoil har ju öppet dygnet runt, förstås, men vad tar de för en liter laktosfri mjölk? 20 kronor? 25? Är inte helt säker på att jag faktiskt vill veta... 

Så om inte annat får jag väl börja morgondagen med endast en kopp kaffe och sedan springa iväg till affären på morgonkvisten och inhandla min frukost då. För kaffe, det är något som alltid finns i mitt hem.

Nu skulle jag kunna göra en lista över allt som är fel, jobbigt och bara allmänt irriterande för tillfället. Och sanningen att säga så är jag väl lite frestad att göra det också. Det känns så frustrerande, och kanske en smula ledsamt också, att merparten av kläderna jag beställde häromdagen inte passade - de var inte för små eller för stora, bara utformade för en annan kroppsbyggnad än min - och det känns även stört irriterande att min bläckpatron tog slut när den inte borde. Fast oavsett när den tar slut så lär det ju vara när den inte bör. Man inser ju att den är slut när man ska skriva ut något som då följdaktligen inte blir utskrivet. Fast en del av arket kom ut, vid både första och andra försöket, så det kanske är min skrivare det är fel på. Inte helt omöjligt, den är konstig anyways. Gammal dessutom, mina föräldrar hade den i åratal inna jag fick den. Men den är assnygg, så som inredningsdetalj är den awesome! Så jag vill ju att den ska fortsätta funka så jag slipper skaffa en fulare skrivare.

Som rubriken dock antyder så har jag insett att jag lägger fokuset fel om jag ser till nackdelarna i livet. Jag tror på att om jag ser fördelarna och förminskar nackdelarna har jag vunnit något stort, nämligen en postiv grundsyn. Och med tanke på att grundsynen är en enkelsidig historia så undanskuffas den nu rådande negativa grundsynen om jag tillåter en ny, optimistisk en att ta plats i mitt huvud. Dock är jag inte den som minskar ner nackdelarna och sorgerna mer än vad som tillämpligt är. Man måste se dem och försöka hitta ett vettigt sätt att lösa dem på. Blunda för problem har aldrig varit min melodi, men att låta dem ta oproportionerligt stor plats genom ett uppförstorande av desamma, det känns onödigt. Därför ska jag försöka att i fortsättningen låta dem ha sin normala storlek och med hjälp av min nya grundsyn på livet försöka vaska fram den bästa lösningen och därefter tillämpa den på problemet. Och där var problemet löst, end of the story, och fröken Perfekt kan dra iväg och festa igen.

Att rätt fokus betalar sig har jag redan fått bevis för. Idag har jag äntligen orkat återuppta matematikstudierna igen och det känns bra, det är ett steg i rätt riktning, bort från begränsningarnas och negativitetens träsk. Vart vägen leder nu, då? Tja, helt säker är man aldrig, men ska vi hoppas och tro på att jag är på väg mot ljusets och glädjens äng? Det vore ju trevligt som omväxling.

Något som inte alls är jobbigt för andra, något vardagligt som andra kanske utan att tänka gör varje dag, kan te sig som ett svåröverstigligt berg för någon som kraschat in i väggen. Vederbörande kapitulerar inför utamingens svårighetsgrad och vänder. Men om man bestämmer sig för att blåneka till det uppenbara och fortsätta framåt fast det tog stopp, harva längre och längre fram, trycka sig mot väggen tills den får en fördjupning av det envetna tryckandet och förhoppningsvis till slut krackelerar inför kraftmätningen, vad händer då? Jag vet inte, men jag gissar: man står där, på andra sidan, i det närmaste pånyttfödd, och tänker att det där med att gå in i väggen och sedan slå ner på tempot, det var ju bara bullshit. Det var snarare att slå sig vidare som gällde.

Dock tror jag inte att det presenterade är en allmängiltig lösning, inte ens ett rekommendabelt tillvägagångssätt för merparten som touchat väggen, men det verkar som att det är den metoden som gäller för mig. För nu har jag vilat och tagit det lugnt i vad som känns som en evighet och inte blir jag orkesfylldare för det. Snarare står jag på randen till en depression och det var väl för tusan inte meningen! När man distansierar sig från en sönderstressad tillvaro för att försöka ladda batterierna i ett lugnare nu och det resulterar i att man istället deppar loss, då var nog inte det rätt medicin. Då tror jag man får försöka med motsatsen. Så vad göra? Jo, enligt mig så beställer man lite nya fina kläder, skaffar lite nya och förhoppningsvis uppfräschande skönhetsprodukter, börjar kika lite på matematiken man har åtagit sig själv att göra igen och bestämmer sig för att i mataffären handla efter inköpslista i fortsättningen - just inköpslista, bara inköpslista och inget annat än inköpslista (det som inte står på inköpslistan får inte följa med hem från affären, oavsett om det var nödvändigt eller ej, det får införas på inköpslistan när man kommer hem och införskaffas nästa gång som matinköp sker om införskaffandet är en nödvändighet). Detta för att få en nystart och struktur i tillvaron igen. För att nå målet. Och för er som inte hängde med så är målet att trycka sig igenom väggen lagom till terminsstart och glatt stolpa in på första föreläsningen iklädd en elegant klänning, höga klackar och en knallröd mun mitt i ett välmejkat ansikte. Naturligtvis utrustad med block, räknare och pennor och alla nödvändigheter i bokväg. Kort sagt - vara fröken Perfekt igen.

Nu är de igång igen, fast på ett annat ställe den här gången. Lika vettlöst omkringflygandes och lika otäckt nära marken som förra gången. Och nu som då finns det inget intressant under dem. Ingen mat de skulle kunna tänkas vilja skydda från inkräktare och i mina ögon är det ej heller någon parningsdans (om man nu kan dansa i flygande tillstånd) de ägnar sig åt. Möjligen en drogpåverkad sådan, då, helt omöjliga ska vi väl inte vara. Visste bara inte att fåglar hade börjat knapra spännande tabletter... Ändock är väl det den vettigaste förklaringen, då den här blandade måsflocken beter sig sjukt konstigt och olikt alla fåglar jag någonsin sett tidigare.

Hursomhelst så hindrar de mig effektivt både från att blåsa såpbubblor från balkongen och att gå till affären. Synd då att jag är sugen på bådadera. Hur är det man säger: Man vill ha det man inte kan få. Så naturligtvis lär såpbubbleblåsarviljan och matinköpslusten försvinna tillsammans med fåglarna.

Men vad är det egentligen de håller på med?

Det känns inte alls kul, det här. Känns som att jag bara wastear mina dagar och min tid. Som att jag inte bryr mig om vad som händer, bara sitter vid den här skärmen timme ut och timme in och gör ovärda saker. Istället skulle jag kunna gå på promenader, räkna matte, påbörja min nya C-uppsats, städa här hemma eller göra något allmänt ovettigt som ger mitt liv mening. För att sitta framför datorn och bara låta tiden gå, lämna den för att äta enklast möjliga tillagningsmässigt sett och sedan komma tillbaka till datormaskinen, det är inte ett helt värdigt liv.

Igår började jag dock träna igen, efter en hel månads uppehåll. Och igår och idag har jag genomfört min "skönhetsvård" till fullo. Ni vet, den där som innebär rengöring, ansiktsvatten, insmörjning och allt vad det innebär med krämer och serum för alla möjliga och omöjliga hudtyper och resultatsönskemål. Den har jag hoppat över/struntat i alltför många gånger under de senaste veckorna. Att två vanor iallafall har försökt att tillbakaetablera sig i min tillvaro kan vara ett tecken på att det håller på att släppa nu. Att jag börjar bli den brud jag brukar vara igen. Hoppas det. För jag är trött på att sitta framför datorn som ett annat ingenting orkande mähä som bara flyttar sig mellan vardagsrum, sovrum och kök som en osalig ande.