Tjejen med styrkan

I förrgår, tror jag det var, satt jag och började knåpa ihop en lista till er över vad jag hade ätit dagen innan. Att minnas var inte svårt, men medan jag satt där och plockade fram alla intagna livsmedel ur minnet, så började jag fundera. Det slutade med att jag raderade det ofärdiga inlägget och loggade ut. Tankarna som började susa handlade nämligen om varför jag skriver matlistorna. Vad är det jag vill bevisa och för vem? Vill jag vara duktig inför någon och isåfall, återigen, inför vem? Vill jag peppa mig själv till att äta mindre dagen efter, för att jag ska känna att det går åt rätt håll, vilket jag väl är väl medveten om att det då inte gör? Att glatt konstatera att man åt mindre än 2000 kcal när man har en grundförbränning som är högre än så, och sedan planera att äta än mindre dagen därpå, det är inte att vara på väg åt rätt håll. Det är snarare att vara på väg käpprätt åt helvete, och att så är fallet märker man inte förrän man är där - igen. För "den här gången klarar jag att se när det börjar bli överdrivet och kan sluta i tid". Jo, för det kunde jag ju senast. Och gångerna dessförrinnan också. "Men den här gången är jag starkare, nu vet jag vad som gjorde att tankarna slant tidigare." Ja, det stämmer, jag vet precis varför tankarna gick in i de sjukare, välkända banorna senast. Det är för att svält fuckar med kroppens funktioner, inkluderande hjärnans! Att tänka så klart och rationellt och vara bombsäker på att man inte kommer att hamna i anorexins klor igen när man återigen påbörjat svält, är så självklart vid starten. Men om man vet vilka av kroppens hormoner som omsätts vid svält så vet man också varför det kommer gå åt helvete ytterligare en gång. Att det inte är någon mening med det. För man förlorar alltid.

 

Jag vet iallafall inte om det är funderingarna som startade den tankeharangen som är orsaken till att jag skriver mina matlistor. Och så länge jag inte vet anledningen till varför jag skriver dem, så låter jag bli, eftersom jag insett att en på ytan så betydelselös sak kan skada mig. Blogga kommer jag dock fortsätta göra, troligen i lite större omfattning än idag, så ni får gärna fortsätta följa mig. Men några matlistor kommer ni inte se röken av på ett tag framöver.

 

Nu är det ganska många dagar sedan jag fick en kommentar från TicTacToe där hon bland annat undrade hur jag såg på kaloriinnehållande dryck. Vanligen svarar jag på kommentarer jag fått i kommentarslämnarens blogg, men i det här fallet tog det så lång tid innan jag fick tummen ur att jag filosoferar över frågan här istället.

 

Egentligen klarar jag av att dricka kalorier, det är inte så att jag har stora problem med det. Däremot känns det så sjukt onödigt. Om jag äter en måltid och dricker juice eller vin till den så är tanken genast där, att nu fick jag i mig x antal extra kalorier som jag hade kunnat unvika om jag istället druckit vatten till maten. Får jag för mig att blanda till en varm choklad innan jag myser ner mig i soffan föregås det av en mental kamp där jag framlyfter te och kaffe som fullvärdiga alternativ - även fast det är varm choklad jag vill ha. Men te och kaffe är ju snudd på kalorifria... Ett mycket bättre val, med andra ord. Står jag i valet och kvalet mellan vanlig saft och lightsaft så vet ni ju redan vad utslaget blir.

 

Däremot finns det ett fall där kalorierna i dryck inte besvärar mig. Det är till fest. Då kan jag dricka alkohol till eventuell mat och sedan sippa på drinkar, öppna nya cider och öl och shotta kvällen igenom utan att fästa alltför stor vikt vid att den dryck jag får i mig innehåller kalorier. Alkoholen gör väl sitt till för att det ska kännas i det närmaste ångestfritt att dricka mer av den varan, men jag får inte ångest av den första drinken heller. Det är något med festandet i sig som gör att det går lättare. Varför vet jag inte, men jag är tacksam för det. Visst kalkylerar jag alkoholintagets kalorisumma nästa dag, men det är mer ett kallt konstaterande än en källa till dagen-efter-ångest.

Nu har pojkvännen åkt till jobbet, så nu kan jag låta tårarna flöda fritt. Ändå gör de inte det, trots att jag försöker och trots att jag behöver det. Ögonen borde hota med översvämning, eftersom jag känner mig så frustrerad. Men nej, det bästa jag kan åstadkomma är en något ökad tårproduktion, men inga salta droppar förmår rinna ner längs min kind. Jag klarar alltså uppenbarligen inte ens av att gråta. Hur fail är inte det? För det är inte för att jag inte är ledsen som jag inte gråter, för det är jag. Att känna att allt är halvgjort i ens liv och att man inte ens klarar av att vara en perfekt hemmafru, det tär. Jag kan diska, städa, tvätta, stryka - men blir aldrig klar, för det kommer alltid mer. Min universitetsexamen står och stampar utanför dörren, men ändock utom räckhåll, eftersom jag inte gör ditten och datten, det enda lilla som behövs för att få den.

 

Som jag ser det har jag två huvudval: Antingen tar jag mig i kragen och lägger ner heltid på den där jävla uppsatsen så länge det behövs (troligen typ 8 veckor eller något) eller så ser jag till att lägga den där heltiden på hemmet. Halvtid på uppsatsen och halvtid på hemmet är inget bra alternativ, seriöst. Det resulterar bara i en tankeverksamhet i stil med "Det är försvarligt att hemmet inte är perfekt, eftersom jag jobbar med uppsatsen också. Att uppsatsen står i stå är också begripligt, eftersom jag ägnar tid åt hushållsarbete också." Frågan är alltså vad som ska göras först, uppsatsen eller transformeringen från en hemmafru med brister till en perfekt dito. Att skaffa ett jobb låter som en bra idé, då slipper jag välja och kan samtidigt känan mig duktig på någonting. Men först är det dags för en cigg, min första på över en månad, för att försöka bringa lugn i mitt känslokaos på kemisk väg.

Jag slog mig ner på en stol vid köksbordet, tittade ut över villaförorten och lät samma tanke mala om och om igen i mitt huvud: "Vad hände med den lilla duktiga anorektikern? Vart fan tog hon vägen?" Svaret lyste dock med sin frånvaro. Ville jag ens ha ett svar? Det hade jag inte reflekterat över, eftersom jag inte förväntade mig att få något. Anledningen till tankegången var att jag just kollat igenom kyl, frys och skafferi på jakt efter något ätbart (6 timmar sedan jag åt senast), bara för att inse att det enda som lockade mig var den färdiglagade pytten från Findus. Laxfiléerna och den hackade spenaten, som skulle kunna bli lax med stuvad spenat, var väl inte heller så pjåkigt, men orka laga till det? Nej, som vanligt hade jag ignorerat hungern så länge att när jag väl bestämde mig för att äta något skulle tillredningsprocessen gå fort, fort, fort. Men jag ville inte ha pytten, inte egentligen, jag var bara sugen på den. Samma sak med chipsen, och med pizzan som jag skulle kunna traska hem med från pizzerian 100 meter bort om någon kvart. Jag är sugen på det, men vill egentligen inte ha det. Och jag vet det. Så jag låter bli att införskaffa/inmundiga det.

 

Problemet kvarstår dock, jag vet fortfarande inte vad jag ska äta. Tog en tugga av ett päron från fruktskålen, bara för att inse att det var övermoget. Och de två övriga frukterna som för tillfället finns i detta hushåll, äpplen, är tänkta att vara ingrediens i brödet jag tänkte baka igår - eller idag - eller imorgon. Förhoppningsvis idag. Men jag vill liksom äta något först, något som varken är pizza, pytt eller chips. Och så halvtomhalvt lovade jag pöjken att gå och handla mer frukt idag, vilket betyder att jag borde gå och handla nu, medan jag fortfarande är hungrig. Fast just nu känner jag mig för hugrig för att promenixa ända till affären. Men om jag äter nu kan kan jag troligen inte gå och handla idag, för jag blir nog inte hungrig igen i tid. Moment 22.

 

Det roligaste med den här ambivalensen är att under den tid som det tar att sitta och fundera på vad jag ska äta, skriva blogginlägg om detsamma, dissa alternativ som inte lockar och framför allt dissa alternativ som tar för lång tid att laga, så skulle jag hunnit laga just det där alternativet som poppade upp i början av tankekedjan, men dissades på grund av tidsåtgångsaspekten. Jag får inte bättre mat i slutändan för att jag sitter och värderar och ratar. För det jag ratar är den bra mat som jag faktiskt borde äta istället för den panikmat som det i slutändan blir till följd av den tilltagande hungerns rationalitetstänkandeminskning. Därför undrar jag var anorektikern är. Hon som tog förnuftigare måltidsbeslut än de jag tar idag; hon som inte brydde sig om hungern utan lagade det hon ville laga när hon ville laga det; hon som gav blanka fasen i om hennes fasta fortskred en timma extra, den hade ju redan pågått i 30 timmar, så varför inte en timme till och få bra mat istället för något av hunger förblindat hopkomponerat bös? Jag säger inte att jag vill ha tillbaka det anorektiska, men jag vill ha tillbaka den rationella kontrollen jag hade då. Kanske att det inte var hundraprocentigt rationellt, men det var iallafall kontroll. Det är väl ungefär det jag behöver nu. Tror jag.

Ibland förstår jag mig på min mage. Oftast inte. Idag är en vanlig magdag, det vill säga att jag inte begriper mig på magen min och dess reaktioner. Utan att gå in på detaljer som ni ändå inte vill ha, och jag för min del ej heller vill delge er, kan jag lämna det vid ett konstaterande om att den just idag inte mår bra och att jag inte begriper varför. Visserligen har jag vid det här laget vant mig vid att man, när man har IBS, inte vet på förhand hur magen ska reagera på någonting i matväg och att problemets lösning är att leva på vatten. Grejen är bara att man vid totalt anammande av den lösningen inte lever särskilt mycket längre. Ett par månader på sin höjd, men sedan får man nog se sig som trillad av pinn. Därför äter jag ändå, och jag dricker utöver vatten även kaffe och te, ibland lightläsk eller lightsaft och än mer sällan lite juice, sockersötad saft eller sockersötad läsk. Allt nämnt påverkar min stackars mage på något vis och jag har bara att acceptera. Det suger!

 

För vad kan man göra när magen inte vill vara med på noterna? Kan man gå på promenad? Vi skippar den rent teoretiska delen och säger att nej, det kan man inte, ifall magen helt plötsligt skulle yrka på en dejt med en toalett - pronto! Kan man åka till city för att uträtta ärenden, kan man åka hem till en kompis för lite trevligt umgänge, kan man åka till vårdcentralen för att träffa en läkare på grund av en jävla förkylning som vägrar släppa? Ja, det kan man uppenbarligen, eftersom jag gjort det med konstrande mage under de senaste dagarna, men inte utan oro för magreaktioner. Jag är bara så less! Varför kan inte magen bete sig normalt så att jag kan få bete mig normalt? Vad gör man åt en sjukdom som inte "går" att bota?

Klart man blir lite ledsen och besviken när en kimono som var fin när man köpte den helt plötsligt ändrar färg i första tvätten. Från att ha varit röd med vita bårder (heter det så även på kläder?) så har den nu blivit röd med rätt kraftigt rosa bårder. Iochmed det känner jag att jag inte riktigt vill ha den längre, eftersom den numera är "fel i färgen". Ska se om någon av mina väninnor vill ha den, trots att jag inte kan garantera huruvida den kommer att färga i nästa tvätt också eller ej. Är dock glad att jag valde att enbart stoppa in röda textilier i samma maskin. Och nej, det var inte de andra tygerna som färgade av sig, för dem har jag tvättat med blå kläder tidigare utan att det resulterat i en dragning mot lila hos de kläderna.

 

Men som vanligt när något går mig emot så blir jag så sugen på att äta/hetsa. Jag vet att det är en dum reaktion och att jag inte bör, men jag vill. Eller, i ärlighetens namn så vill jag väl inte heller, men ja, ni fattar. Dock är jag väldigt fokuserad på att jag inte ska hetsa ändå, trots "viljan" att göra det. Har som en första nödåtgärd blandat ett glas med den där mindre goda lightpäronsaften som jag berättade om i ett tidigare inlägg - eftersom ingen av er kunde/ville/iddes ge mig ett tips på någon godare. Så nu sitter jag och dricker den och hoppas på suglindring i takt med bukfyllnaden. Jag som hade ätit för bara en timma sedan! Hur ska jag få plats med det här stora glasets innehåll i min mage på det? Jaja, det är bara att kämpa på. Alla sätt är bra utom de dåliga och att göra det fysiskt omöjligt att hetsa, genom att fylla magen, känns som ett ganska harmlöst ett.

 

Funkar inte det så finns sockerfria tuggummin att ta till. Vill käkarna mala så ska de få, jag är förberedd! Men oavsett vad så är jag fortfarande purken över min omfärgade kimono. Jag var ju så fin i den när jag provade den och nu får jag inte visa mig i den fina kimonon för någon - för den finns inte mer.

Visst, det kunde varit värre. Vikten kunde ha gått upp på riktigt istället för att stå och diffa på några hekton upp och några hekton ner. Hekton är dock inget som direkt påverkar mig. Nog räknar jag dem, men det förstör inte min dag om jag gått upp ett par av den varan, eftersom jag tar det för troligt att jag har gått ner dem nästa dag - vilket också brukar vara fallet. Av samma anledning blir jag heller inte begeistrad av ett par hektons viktnedgång en dag. Har däremot viktförändringsriktningen hållit i sig några dagar, då börjar jag tro att det är däråt det för tillfället barkar.

 

Varför jag står still är väl inte så svårt att räkna ut, trots att jojobantardamer brukar ha väldigt svårt med det. Det är det där med kalorier in och ut, som man vid det här laget hört till leda. Jag tycker att min kaloriförbrukning överstiger mitt kaloriintag för tillfället och då gör det mig ledsen att jag står och stampar. Ni som läst mina matlistor vet att jag numera inte brukar införa kalorimängd för det jag äter (gjorde det tidigare, dock), utan bara vad jag ätit. När jag la av med kaloriuppgiftslämnandet berättade jag också att anledningen var för att nästan alltid blev skattningar. Men bara för att jag inte ger er mina skattningar så betyder det inte att de inte existerar längre. Jag skattar nästan allt jag äter i huvudet. Om inte tidigare, så allra senast vid dagens slut. Jag har relativt bra koll på vad det jag äter innhåller, men när andra skriver att de ätit 163 kcal jordgubbar så kanske jag räknar på att den mängden jordgubbar, som jag naturligtvis inte vägde, borde ha innehållit typ 150 kcal, eller möjligen 200. Kontentan är iallafall att exaktheten saknas, men att avvikelsen inte blir speciellt stor från verkligheten. Att jag inte väger all mat (för en del väger jag) beror på att jag/vi bara har en mekanisk matvåg och den är sanningen att säga inte den våg jag skulle lita mest på om jag fick välja. Den visar nämligen sällan samma vikt som kassakvittot om man väger varan igen hemmavid. Men ibland gör den det... Kanske att man skulle ta och skaffa en digital liten sak istället. Men då kommer jag väl använda den i tid och otid för att kunna räkna exakt, kontrollfreak som jag är bara möjlighet ges.

Det var en av tankarna som dröjde sig kvar i min hjärna när jag stod med skafferidörren öppen och tittade på saftflaskorna. Jag vet att flädersaften är riktigt god och jag har en känsla av att svart vinbärssaften inte är så pjåkig den heller, eftersom den är från Önos. Det brukar komma vettiga produkter från det företaget, så jag förutsätter att den är bra. Men de två nämnda safterna innehåller socker, så min blick gled till lightpäronsaften. Den är dock inte speciellt god och dessutom utgången sedan typ 2 år tillbaka. Men ofta saft blir för gammalt, liksom! Fast det säger något om hur ofta jag dricker saft... I vilket fall som helst så tittade jag vidare bland saftflaskorna och det fanns ju faktiskt en sockersötad päronsaft också. Den är godare än lightvarianten vad jag minns, även om det var ett tag sedan jag drack den senast. Men då kunde jag ju lika gärna kunna dricka flädersaften, eftersom den är godare. I rimlighetens namn borde jag ju också dricka flädersaften i vilket fall som helst, eftersom man inte ska slösa bort sina saftdrickartillfällen på att inmundiga äcklig saft. Valde jag en inte god saft kunde jag likväl dricka vatten, men jag var trött på vattensmak. Ambivalensen blev frustrerande och jag sneglade på påsen med NøttiFrutti som stod på bordet. Jävla saft, fuck it, jag käkar nötmix istället! kändes det som. I själva verkat gör man ju inte det, utan tar med en mental suck ut lightsaftflaskan ur skafferiet, häller upp ett glas och sätter sig vid datorn med det.

 

Och nu undrar jag, vad är kontentan? Är det att jag är stark som valde det nästan kalorifria saftalternativet eller är jag svag som lät ätstörningen bestämma att jag inte fick dricka den godare saften? Jag vet inte, men jag vill gärna ha ett svar. Att jag undvek NøttiFruttin är såklart bra, men att jag inte kan få dricka en saft med 50-100 kcal per glas... Det var ju bara ett glas jag hade tänkt dricka, inte en kanna. Ibland finns det verkligen anledning att undra hur jag funkar. Och att undra ifall det finns någon god lightsaft, alltså en som verkligen är god på riktigt. Den finns väl en eller två Fun Light-smaker som jag tyckt varit goda, men de har varit "säsongssmaker" och därmed studsat bort från hyllorna innan jag lyckats tänka så långt som att köpa på mig några flaskor. Ska man kanske helt och håller sluta med (light)saft när den här flaskan är slut? Hm, svårt val. Kan inte ni tipsa mig om lightsafter som ni tycker är absolut jättegoda - inte några som bara "funkar" eller "smakar okej" utan verkligen är goda - så jag kan få något gott att dricka nästa gång jag blir saftsugen?