Tjejen med styrkan

Ska man tro på allt man får reda på? Nej, det lär man sig ganska tidigt i livet att man inte ska. Iallafall om man är svensk. Men ska man då tro på detta: Kroppen tar inte upp några kalorier från majs. Mitt upplärt kritiska sinne säger omedelbart nej. Och med Jante-lagen inpräntad i huvudet svischar de välbekanta orden förbi - om något verkar vara för bra för att vara sant så är det också det. Men jag är ändå tveksam, trots det skenbart uppenbara svaret.

Var har jag då fått denna konstiga upplysning från? Tja, det var en teknolog som på sektionspuben kom med en kommentar om att kroppen inte tar upp kalorier från majs och jordnötter. Jag tyckte det verkade helt absurt och hade redan bestämt mig för att inte tro på det när en kille som läste biologi konfirmerade påståendet, iallafall majsmässigt. Det har fått mig att fundera. En biologistuderande borde inte uttala sig om att det är så om det inte är så. Om han vore osäker borde han snarare ha sagt att det troligen inte är så. Och nu sa biologikillen inte ens att teknologen troligen hade rätt, utan han sa att han hade rätt.

Om det stämmer betyder det att tortillachips skulle vara min lifesaver när pojkvännen vill att jag ska äta snacks med honom. För på påsen står det 500 kcal per 100 gram, men om man räknar bort kalorierna i majsmjölet så blir kalorimängden istället knappt 220 kcal per 100 gram. Men jag är så osäker. Vet inte vad jag ska tro. Låter det för bra för att vara sant så borde det vara för bra för att vara sant. Men varför skulle en biologistudent påstå att ett så absurt påstående stämde om det inte gjorde det?

Okej, det är lika bra att lägga korten på bordet: jag är beroende. För tillfället är det av socker och såpbubbelblåsning.

Kanske låter det konstigt att ett hälsofreak som jag skulle vara beroende av socker. Men sanningen är den att jag inte alltid varit ett hälsofreak. Och har man en gång hamnat i fällan riktigt rejält så kan man inte ta sig ur den. Jag skämtar inte. Under gymnasietiden kunde jag äta ett par-tre kilo godis i veckan i perioder. Inte mådde jag egentligen bra av att göra det, men min förbränning är superbra, så det resulterade inte i någon viktuppgång. Antar att godiset även fyllde något behov i min vardag, annars skulle jag väl inte ätit det. När jag sedan ville lägga om till sundare kosthållning sparkade min hjärna bakut - jag var beroende. Så om jag inte är jävligt försiktig med mitt sockerintag numera så fastnar jag i fällan igen. Det är det jag menar med att man aldrig kan ta sig ur det. För sluta kan man, det är inte grejen. Grejen är istället att man aldrig kan ha en normal konsumtion av ämnet man blivit beroende av igen, det skenar så fort man nyttjar det. Förutsatt att man inte har stenkoll och verkligen, verkligen bestämmer sig för att man får konsumera en viss mängd en viss gång och sedan återgå till deskonsumtionen.

Det andra beroendet är väl inte lika blodigt. Men till de av er som är rökare delges härmed ett tips: testa såpbubbelblåsning. Vet inte om det funkar för dem som verkligen har ett beroende, men för mig, som enbart röker för att stressa av när jag är hypersuperduperstressad och inget annat hjälper, så är såpbubbelblåsning ett faktiskt fungerande substitut. Inte riktigt lika verkningsfullt, kanske, men det är avstressande. Och jag är stressad.

Visst, jag är även beroende av träningen, men det torde framgått tidigare. Och nu vill min pojkvän att jag ska sluta knattra på tangentbordet och umgås med honom, så jag gör det istället för att ta upp också detta beroende på ett djupare plan för tillfället.