Tjejen med styrkan

Japp, så blev det, tyvärr. Jag vet vad man ska och bör och vad man som motsats inte ska och inte bör. Om jag precis pallar att läsa på helfart (100%) så ska jag inte läsa på 200%. Om jag behöver ta igen förlorad sömn så ska jag inte gå ut och festa bara för att det råkar vara fredag. Om jag känner för att vara ensam och varva ner lite en kväll så ska jag inte ändra de planerna för att någon annan känner för att vara social med just mig just den kvällen.

Ändå gör jag det. I vissa fall för att jag måste, för att jag försatt mig i den situationen, i andra fall för att jag inte vill göra någon besviken, varken vänner, familj eller pojkvän. För att jag vill vara perfekt. Men fröken Perfekt existerar inte, hon är bara en imagination som jag försöker framvisa. Dock kraschade hon nyligen totalt, satt tillintetgjord i soffan och grinade, grinade, snöt sig, fortsatte grina och fanns därmed inte längre. För det är inte perfektion att gråta för att man inte orkar mer. Det är att vara människa och som vi redan vet så är ingen människa perfekt. Så den enda som satt där i soffan och grät var jag, saknandes min starkare fasad. Mår dock lite bättre nu, men det mesta tar emot, iallafall av det som måste göras. Och det som måste göras det måste göras, även om jag magplaskat såpass att jag inte kan det. The show must go on even though de actress is dead. Eller kanske until the actress is dead? För just nu är hon ju inte död, hon har bara krockat med en vägg.

Så vad ska jag alltså göra ikväll? Gå ut och och festa, såklart! Men jag vet inte om jag kan, bara den lilla tanken stressar mig som fan. Och jag vet att jag verkligen måste gå på en fest på slottet imorgon så det kanske är bättre att samla kraft inför den. Tacka sedan fan för att jag kommer stå på favoritsektionspuben om en timma med ett knallrött läppstiftsleende, pimplandes öl och skrattandes snacka skit om allt och inget med allt och alla, samtidigt som mitt reella medvetande är någon helt annanstans. Vi, eller iallafall jag, får se hur det blir.

Det är lustigt hur humöret kan svänga från glad till ledsen på kort tid och utan vettig anledning. Jag vet att när jag betedde mig anorektiskt var mitt känsloliv en total bergochdalbana där jag kunde skifta från ganska okej mående till stortjutande på i princip en halv minut. Utan att egentligen något hade hänt. Bara en tanke som flög genom mitt huvud och fuckade med allt vad jag kände.

Sedan jag fått någon typ av ordning på den värsta extremismen i mitt ätande så har humöret också blivit stabilare. Så jag har noll förståelse för att jag nästan sitter och bölar för att min pojkvän inte svarade i telefonen när jag ringde honom för några minuter sedan. Kan någon förklara vad som händer med mig? Och kan någon se till att han ringer tillbaka? För jag behöver prata med honom nu. Jag vet inte varför, men jag känner stressen krypa genom kroppen på mig, känner behovet av nikotin som jag inte har. Blåste såpbubblor från balkongen i reklampausen på "Desperate housewives", men jag tror jag behöver göra det igen. Fattar inte varför jag gör det, för det hjälper föga... Blåsa såpbubblor, hur gammal är jag egentligen?

Antagligen är det väl viljan att kunna blåsa iväg mina problem, se dem flyga iväg över taken och parkeringen som gör att jag tror, eller kanske snarare hoppas, att det lindrar. Och jag ska väl inte förneka att jag får en viss tillfredsställelse av att se bubblorna dansa omkring över halva området, men drar det ner min stressnivå? Tja, ja, kanske just när jag blåser bubblorna och kort därefter när jag tittar på dem. Nikotinet hjälper istället i många timmar. Jag vill ha nikotin - nu! Men jag får inte röka. Säger han som inte svarar i telefonen.

Du ser inte besvikelsen i mina ögon när jag inte lyckas springa halvmilen på under en halvtimme. För jag visar den inte för dig. Du ser bara en hyfsat vältränad, glad brud som oförtrutet springer vidare på löpbandet eller på slingan i skogen.

Du ser inte när jag är ute på en tvåtimmars tvångsmässig ångestpromenad i tiogradigt kylig snöstorm. För utanför ditt fönster, som du förnimmer genom dimman som en ångande kopp varm choklad skapar framför dina ögon, ser du bara dansande snöflingor. Kanske också en flicka som hastar fram för att, i dina ögon, undkomma snön.

Du ser inte när jag sitter i den stora, mysiga, dyra soffan och gråter på grund av 200 gram ostbågar som hamnat i min mage, lika lite som du ser att min påföljande dag är förstörd på grund av vad jag såg vågen visa för siffror morgonen därefter. När jag lämnar lägenheten är det ju med samma vällagda sminkning och oklanderliga klädsel som vanligt. Och leendet, såklart, den alltid påklistrade glädjevisaren. Så det enda du ser är en rik, lyckad tjej vars mage eventuellt ser lite svullen ut, om ens det.

Varför kan jag då inte acceptera faktum och vara den där vältränade, glada bruden, den där flickan som gör allt för att undvika att vistas ute en minut mer än nödvändigt i ovädret och den där rika, lyckade tjejen? Jo, för att allt det är en fasad. Det är inte jag. Jag kan inte, hur mycket jag än vill, vara min fasad. Men att visa upp besvikelsen, ångesten och gråten, är det så mycket bättre? Nej, för den vill du ju inte se. Du vill se en fasad, en fasad som du kan vara avundsjuk på. Inte den jag verkligen är. För då inser du hur bra du har det. Och det vill du ju inte se. Människan är skapt att vilja ha det hon inte har. Därför ser hon det hon vill se hos andra och undviker resten. Och jag hjälper till, genom att bara vilja visa mina fördelar och dölja nackdelarna.

Så tro mig när jag säger det. Nästa gång du ser mig, på gymmet, i joggingspåret, i snöstormen, på universitetet eller whereever: Du vill inte vara jag. Du vill vara min fasad.

Hur bra känner man sig efter att ha skickat iväg två sms under förmiddagstimmarna med innebörden "jag kan inte komma idag för jag ligger däckad i förkylning"? Inte så bra, kan jag upplysa om. Iallafall inte när det ena smset gick till min promemoriapartner, men vilken jag skulle göra en jätteviktig företagsintervju idag. Kände mig verkligen som en dålig människa som lät honom dra hela det lasset själv. Okej, jag tror faktiskt inte att han blev överdrivet jätteledsen för det, men det kändes bara så fel. Dessutom gjorde det att jag missade chansen att knyta näringslivskontakter som jag eventuellt hade kunnat nyttja senare. Men å andra sidan, hur bra intryck gör man när man måste snyta sig en gång i kvarten och övrig tid hostar och nyser? Förutom att det är ett irritationsmoment i sig så blir alla närvarande rädda att bli smittade.

Det andra smset gick till en tjej i min bönegrupp och det kändes också jobbigt, jobbigare än det kanske rimligen borde ha gjort. För jag är inte superreligös och att missa ett bönegruppsmöte är ingen big deal för mig. Däremot har jag bara varit på hälften av bönegruppsmötena hittills, på grund av just sjukdom/förkylning, så det känns jobbigt att behöva säga "tjena, tjena, jag är sjuk - igen". Känns som att jag uppfattas som oengagerad och undflyende, trots att jag egentligen vill komma dit. Lyckas bara bli sjuk vid fel tillfällen. Eller, om man ska hårdra det, så är väl varje sjukdomstillfälle fel sett ur ett tidsperspektiv, man har alltid något som man borde ägna sig åt istället för att bara låta dagen passera när man ligger i sjuksängen.

När jag vaknade idag mådde jag, som troligen förståtts, inte särskilt bra. Febern hade nog försvunnit under natten, för jag hade svettats under sömnen och frös inte när jag vaknade. Men huvudvärken spände, näsan var snorig och något täppt, halsen slemmig och musklerna ömma - ömma som i när-man-har-feber-ömma, faktiskt, trots kroppstemperaturminskning. Under dagen har dock symptomen avtagit, men jag vågar inte påstå att jag håller på att bli frisk för det. Men huvudvärken har minskat märkvärt, slemmet i halsen och de därför ihärdiga hostningarna har minskat rejält och musklerna är mindre ömma. Fast nästäppan har nog ökat. Misstänker att det inte räcker med naturmedelstabletterna Sinova ikväll, det får nog bli traditionell nässpray. För även om jag förordar att man ska undvika mediciner i möjligaste mån när man är sjuk, så att kroppen kan bekämpa infektionen med optimala förutsättningar, så avskyr jag nästäppa när jag ska sova! Kan inte med skiten! Under dagen kan jag undantagsvis acceptera denna otrevliga företeelse, men nattetid - nej!

Tror jag ska gå och ta mig en Varma Koppen med potatis- och purjolökssmak nu. Ytterligare ett bevis på att jag är sjuk, jag intar typ aldrig Varma Koppen i normala fall, men har av någon anledning några utgågna påsar i skafferiet. Egentligen är de inte goda och de innehåller skumma tillsatsämnen, men jag orkar bara inte bry mig idag. Jag är sjuk och orkar inte laga mat. Dessutom har jag ätit alldeles för lite idag, så att addera en Varma Koppen till näringsintaget är väl, dock med viss tveksamhet, bättre än ingenting mer. Dessutom är jag hungrig, då ska man inta näring.

Okej, gårdagens underliga bakfylla var ingen bakfylla. Det var istället en början på - tadaaa - en ny sjukdomsperiod. En kort en, hoppas jag, men det vet man ju aldrig. Fast jag mår ju bra mycket bättre idag, och jag mår bättre nu än när jag vaknade, så jag tror att jag är på bättringsvägen redan. Anledningen till att jag frös så igår var troligen feber. Har ingen febertermometer, så kan ju inte veta det säkert, men när pojkvännen övertalat mig att ta en Treo mot huvudvärken så blev jag plötsligt väldigt varm - så som man brukar bli när febern går ner. Och Treo är ju både smärtstillande och febernedsättande, så jag lägger bara ihop ett och ett och tror att jag lyckats få det till två.

Pojkvännen, ja... Han kom över igår och vi hade mysigt och kollade på "Familjen Macahan" och sedan sov han över här. Jag försökte visserligen få honom att åka hem, för jag ville sova själv, sjuk och eländig som jag var, men vad gör man när en person anser sig vara alldeles för trött för att köra hem? Jag är inte den som tvingar någon att sätta sig bakom ratten då, även om det bara är en fem minuters resa det handlar om. Hoppas jag kan få en mer sammanhängande sömn inatt istället. Visserligen är det bland det mysigaste som finns att vakna upp bredvid honom, men jag vaknar massor av gånger under natten när vi sover tillsammans. Det är inte lika roligt.

Och så är jag så förbannat trött på studierna just nu! Ska läsa en 17-sidors promemoria tills imorgon och då även vara redo att opponera på den. Dessutom ska vetenskapliga artiklar på 60 sidor - naturligtvis på engelska - vara lästa tills på onsdag och jag ska för övrigt vara beredd att diskutera dem då också. Samtidigt ska jag och min promemoriapartner fortsätta med vår promemoria och jag måste verkligen börja läsa kurslitteraturen. När fan ska jag hinna det? Och när ska jag orka? Jag är ju sjuk, jag orkar knappt diska, hur tusan ska jag då fatta vad jag läser? Fattar nästan inte promemorian jag håller på att genomläsa för tillfället.

Träna kan jag ju inte heller göra nu när jag blivit sjuk och det är träningen som ger mig lugn, hopp och själsfrid. Det är den som får mig att känna att jag iallafall eventuellt kan klara mig igenom detta omöjliga trassel. Låt mig vara frisk, låt mig träna. Annars kan någon ta fram den där berömda väggen och ställa precis framför mig, för jag är just nu så redo att gå in i den.

Allt går åt helvete för tillfället, iallafall känns det så. Finns det någon värre känsla än att sabba hela dagen redan på första föreläsningsrasten under en morgonföreläsning? Allt käpprätt åt helvete redan långt innan klockan hunnit bli ens tvåsiffrig. Det enda som eventuellt skulle kunna vara värre är väl att sabba dagen sent på kvällen, när man egentligen borde vara tandborstad och klar för länge sedan.

Men fan vad fail jag var! Och failar man tidigt så failar man hela dagen. Även fast det bara var en smörgås för mycket. Men det ingick inte i min planering. Då blir allt fel. Nu vill jag ha godis - trots att jag tycker att godis smakar äckligt. Jag vill ha cigg - trots att jag inte röker. Det är väl det att jag vill vara destruktiv. Godis är destruktivt, innehåller en massa konstiga tillsatsämnen som jag som ortorektiker skyr som pesten. Rökning är destruktivt, för det försämrar mina träningsresultat. Men jag hatar hela världen och jag får inte ens ligga ikväll. Då är det svårt att hålla glöden uppe.

Jepp, så illa ligger det till. Inte för att jag brukar vara harig och iochmed det rädd att vara ute vilken tid som helst på dygnet. Mitt i natten - fine, liksom. Gå hem från en efterfest vid fyratiden? Inga problem. Eller möjligen stora problem, på grund av alkoholintaget under kvällen eller bara för att det är så lååångt att gå hem (mer än fem minuter är långt när man är onykter). Men aldrig för att jag är rädd.

Rimligen kanske jag borde varit rädd tidigare, eftersom en serievåldtäktsman härjade här i staden, men det var jag aldrig. Jag brydde mig faktiskt föga. Hur som helst så sitter den mannen (eller tja, man och man, det kan ju diskteras huruvida han ska kunna titulera sig man med tanke på vad han gjort...) i säkert förvar för tillfället. Ändå var jag rädd nyss när jag var ute med soporna. Det tar max två minuter att gå till återvinningsstationen precis bakom huset och sedan tillbaka in igen. Men det var jätteläskigt. Det kändes som att någon följde efter mig precis hela tiden. Inte förrän jag kommit in och låst dörren efter mig kände jag mig trygg igen. Någon som varit med om något liknande? För jag har ingen diagnos om förföljelsemani eller något. Brukar aldrig känna såhär heller. Men ensam och nykter ute på natten en vanlig vardag kände jag mig väldigt, väldigt sårbar och utsatt.

Det är svårt att veta vad som egentligen händer, men det smäller, skakar och rister i mitt hus, som om någon har börjat riva det utan att informera mig och utan att ha utfärdat utrymningsorder innan. Otrevligt, ja, men jag orkar inte ta reda på vad som faktiskt händer, för ingen lär ju riva ett hus från 2004 bara sådär. Dessutom har det här huset haft konstiga läten för sig ända sedan jag flyttade in för typ 2½ år sedan. Inte för att det har skakat då, men det kanske bara är någon liten jordbävning.

Dessutom pågår en smärre jordbävning i mitt inre. Har under en tid försökt äta vanlig och normal mat för att på så vis försöka bli fri från mina ätstörningar. Har insett att jag har en superbra förbränning och i princip kan äta just precis vad jag vill under friska perioder utan att gå upp från den vikt min kropp trivs med. Dock är den vikten lite högre än mitt psyke trivs med. Det är inte övervikt, men i mitt tycke för hög normalvikt.

Och de senaste dagarna har det slagit slint totalt. Min pojkvän har i princip fått tvinga i mig den mat jag ätit och jag har surat som tusan efteråt. Jag vill inte få tillbaka mitt anorektiska beteende, för jag älskar att träna och med mitt anorektiska matintag vet jag att jag inte orkar det. Det jag vill är att äta nyttigt, kanske tillochmed ohälsosamt nyttigt, men såpass att jag orkar med min träning. Men det vill inte ätstörningen. Den propsar på anorexi, jag röstar för ortorexi om jag nu måste gå in i en ny sjuk period. Men... en ortorektiker äter ju så mycket... och det är det som ger mig ångest. En skål a-fil är allt jag petat i mig idag. Det duger inte om jag vill träna imorgon bitti.