Tjejen med styrkan

Det där med att ogilla hunger och samtidigt ha både vilja och styrka att låta bli att äta, det är en knepig ekvation. Men eftersom jag hade bestämt mig för att gårdagens matintag skulle stanna på det som gårdagens kvällsinlägg redovisat, så var det inte tu tal om att äta mer senare på kvällen, trots att jag blev hungrig igen. Som vi alla vet ska ju dock inte människor som är hungriga öda tid på att sova, de ska skaffa käk så att de kan överleva. Men när jag vill sova vill jag sova, inte ligga vaken bara för att kroppen vill använda tiden för att ge sig ut och leta mat. Okej, det tog inte jättelång tid innan jag somnade igår kväll, men tillräckligt mycket längre än det brukar för att det skulle irritera mig. Dessutom var jag sjukt utsvulten när jag vaknade, jag som annars inte brukar vara jättehungrig på morgonen. Suck! När har de där hungerskänslorna tänkt ge med sig för den här gången? Jag börjar tröttna på dem...

 

Jag är dessutom lite irriterad på att min pöjk försöker mörka för mig när han har i matfett i sådant han lagar åt mig. Han fixade frukosten idag, någon sorts stekta, mataktiga brödbullar. När jag frågade vad som var i svarade han att det var köttfärs, ägg och mjöl. Jag frågade om det var allt och fick ett klart ja till svar, men dristade mig ändå till att fråga: "Olja?" och fick ett ja på den frågan med. När jag då frågade varför han inte hade nämnt oljan förrän jag specifikt frågade om den så fick jag till svar att jag ju inte vill veta när det är olja i maten. Eh, jo, det vill jag absolut veta! Jag kanske inte vill att det ska vara olja i maten alls, men om det nu är det vill jag absolut bli medveten om det faktumet! Han försökte dock släta över och lugna mig med att det inte var mycket av den varan i samtidigt som han muttrade något om att han skulle testa att ha i mer fett nästa gång för att få det mindre torrt. Jo, för då vill jag ju ha det...

 

Något annat som stör mig (jäkla klagoinlägg, haha) är att jag har fått ont i halsen och måste äta halstabletter så att det lindras. Problemet är dock att vi bara hade en sorts halstabletter hemma och de innehåller 9 kcal per halstablett. Ja, det är jag som köpt dem och de är sockerfria, men ändå. Det är väldigt mycket för en enda tablett. Hittills har jag ätit två och det finns sju kvar. Jag vill inte lägga 80 kcal på halstabletter! Någon som har något tips på hur man kurerar en sjuk hals på annat vis?

Den känsla som kommer när man skött sig, den är så sjukt skön att man, när man känner den, undrar varför man inte unnar sig den ynnesten varje dag. Det är ju så enkelt, det är bara att stå ut, göra smarta val och dricka vatten. Typ.

 

Idag var en sådan där bra dag. Och eftersom jag fått positiv respons angående matlistorna så börjar jag med dem igen. När jag senast försökte avrapportera mitt matintag på det här viset så bidrog det till just vad jag beskrev ovan: att tänka till en gång extra innan jag åt något som inte skulle vara bra för mig och, i och med "rapporteringsplikten", göra kloka och föredömliga matval. Jag gör också som så att jag vanligen, utöver maten, bara presenterar intagen dryck som innehåller kalorier. För jag har verkligen ingen som helst koll på hur mycket vatten jag dricker. Bara att det brukar vara just - mycket.

 

Vi börjar med frukosten som idag bestod av en liten knäckemacka med kokosolja och två skivor Gustafskorv (150 kcal), ett ägg med majonnäs (150 kcal), en normalstor knäckemacka med kokosolja och en skiva prickig korv (200 kcal), ytterligare fem skivor Gustafskorv (50 kcal) och en stor kopp te. Sedan blev det inget mer på en lång stund, men efter 6 timmar insåg jag att om jag inte gjorde något åt saken skulle jag nog snart bli hungrig. Då startar man sin kära kaffebryggare och brygger lite hungerskänsledöljande dryck. Jag fungerar nämligen som så att om jag dricker kaffe mellan målen när jag inte är hungrig, så skjuts medvetandegörandet av hungerskänslorna i min hjärna upp. Om jag däremot väntar med kaffepimplandet tills jag väl blivit hungrig, då blir jag bara ännu hungrigare.

 

Men när jag pulat klart med min lilla favoritköksmaskin och därefter låtit den göra sitt sänktes inom en timma fem enheter av det som enligt kaffebryggaren är "en liten kopp". Hur mycket "en liten kopp" är vet jag dock inte, men det borde vara 125 ml eftersom det är praxis. Då räknar jag kaffet som 10 kcal. Fortfarande mätt och dessutom speedad på koffein tyckte jag att det var dags att ta sig en liten promenad, så då är det väl en alldeles utmärkt idé att följa den impulsen? 40 minuter blev det, då jag försökte bekanta mig lite mer med det nya närområdet vi flyttat till (inte så jättelångt från där jag bodde förut, i och för sig, men det är ju aldrig fel att lära sig var alla slingriga småvägar går så att man vet exakt var man är nästa gång man undrar åt vilket håll "hem" är). Dessutom kollade jag hur lång tid det tog att gå till universitetsgymmet härifrån och det var knappt en kvart. Helt okej.

 

När jag kom hem efter promenaden ville dock inte hungern hålla sig stången mer än fem minuter till, så jag åt en varm måltid bestående av två mindre bitar fransyska, ett gäng kokta gröna bönor och sås till det. Plus någon decimeter gurka. Det borde inte ha blivit mer än 500 kcal. Antagligen rejält mycket mindre. Så jag tror jag landade på runt 1000 kcal idag, vilket får ses som okej. Och så ser vi till att inte äta något mer idag också, HSL... Ska bli spännande att se vad vågen visar på imorgon.

Ibland får man snilleblixtar eller kommer att tänka på saker som ligger långt bak i huvudet. Och ibland får man snilleblixtar eller kommer att tänka på saker som ligger långt bak i huvudet och följer de tankarna, istället för att som vanligt tänka att "det var ju en bra idé" och sedan är det inget mer med det. Hur många gånger som helst har mitt recept på saftkräm poppat upp i huvudet när jag varit sugen/småhungrig, men gångerna jag väl tillagat den sedan jag flyttade hemifrån för över 4 år sedan kan jag räkna på min ena hand. Dumt och latmannaaktigt, då den tar under 5 minuter att göra och då utebliften av den vanligen resulterat i ett mindre genomtänkt födoval. Innan jag blev ätstörd gjorde jag krämen på vanlig saft, men efter ätstörningens intåg i mitt liv gick det snabbt upp för mig att om jag bytte ut saften mot lightsaft kunde den krämen bli min räddare i nöden. Just en snygg räddare då jag varit i matmässig nöd långt många fler gånger än jag kan räkna ens på båda händernas fingrar...

 

Men nu fick det bli den ikväll. Jag var frusen och hungrig och det var den snabbaste av de acceptabla vägarna till värme och mättnad. Blev lite ledsen när jag insåg att Fun Light-saften med rött äpple- och chai-smak, som jag hade tänkt göra krämen på, nästan var slut, men det var väl inte värre än att jag fick ta en annan lightsaft - med päronsmak, fick det bli. Den var god till en början, men en sats kräm är ändå på cirkus 4½ dl, så mot slutet var jag ganska trött på den syntetiska päronsmaken (just den saften har väl ändå aldrig riktigt varit min favorit) och rörde mest uttråkat runt med skeden i den dåmera ljumna krämen. Men skärpte mig till slut och åt upp resten, eftersom jag ju fortfarande var hungrig, och det gjorde att jag nu är mätt och på bra humör med bara 80 kcal extra i kroppen. Dock med en mindre angenäm sötningmedelseftersmak i munnen, men vad gör man väl inte för smalhet? Jag har dessutom varit duktig och ställt både grytan och skålen i vatten, för potatismjöl är milt uttryckt inte roligt att försöka diska bort om det fått torka in.

 

Nu känns det som att jag börjat skriva lite mer om maten igen och jag funderar på att återuppstarta mina matintagslistor som fanns i bloggen tidigare, alltså att jag radar upp det jag ätit under dagen vid dagens slut eller nästa dag. Vad skulle ni tycka om det?

Ena dagen äter jag alltså chips utan ångest, ett gäng dagar senare blir jag förbannad på att pojkvännen har på olja på pastan som jag ska äta. Han får väl förvisso ha på hur mycket olja han vill på sin pasta, inom rimliga gränser, men om jag uttryckligen säger att jag inte vill ha någon olja på min pasta, så kan han väl låta bli att hälla på den tills jag har tagit mitt? Nu fick jag istället stå där med sleven och liksom trycka pastaskruvarna mot kanten på grytan, för att få oljan att rinna av. Sedan fick de ligga orörda på tallriken för att rinna av ytterligare, och naturligtvis hinna kallna under den proceduren. Hade jag bara fått min pasta som jag ville ha den skulle jag ha kunnat äta den varm och dessutom kunnat ta ett par skruvar till, så pojken min inte hade blivit fundersam över den ringa mängd pasta som till följd av oljan låg på min tallrik. Jag är inte dum, jag fattar att man blandar fett i pastan för att slippa att densamma klibbar, men när den är alldeles nykokt kan man ta det man vill ha innan den klibbar ihop och sedan hälla olja på resten. Ja, det är ett jäkla tjatande om den där oljan, men jag är irriterad! Olja är kaloririkt och jag hade därmed kunnat spara in ett helt gäng kalorier på att slippa oljeförsedda pastaskruvar!

 

På grund av det där känner jag också att jag inte vill äta mer idag, vilket kommer att göra mig hungrig, tjurig och snarstucken redan långt innan pojkvännen kommer hem från jobbet. Vad ska jag göra? Varför kan jag inte själv få bestämma precis vad min mat ska innehålla och på så sätt kunna kaloriberäkna den helt? Och varför måste jag ha hungerskänslor, kan de inte försvinna igen som de gjort tidigare? Kan inte jag få vara en duktig, glad, snygg tjej som dansar bekymmersfritt genom livet? Ett liv där maten inte är ett problem eftersom det som omväxling är jag som kontrollerar den.

För mig verkar den här dagen gå ut på att hitta anledningar till att inte äta. Jag vet inte riktigt varför, men det är ju så jag brukar reagera när jag inte är helt nöjd med tillvaron eller när jag är ledsen. Nu var det nog flera faktorer som spelade in imorse, vilket ledde till att jag tyckte att det kändes meningslöst att äta frukost. Jag tog en kopp kaffe och satte mig såsmåningom vid datorburken istället. Tänkte att jag kunde äta frukostägg och frukostmacka till lunch istället, och på så sätt spara in iallafall en måltid. Sedan skulle pöjken äta lunch innan han åkte till jobbet, men jag kände inte för att äta då heller, så jag satt bara med som sällskap. Dock sa han att wienerkorven som han åt var mycket godare än wienerkorv brukar vara, så jag smakade cirka 2 centimeter av den med lite senap på. Det var inget som direkt retade mina smaklökar till ett fortsatt intag, inte för att den var äcklig, utan snarare för att den inte var sensationellt god. Det känns som att det idag krävs ganska mycket för att få min hjärna att ändra inställning angående matintag. För trots att hungern allt som oftast gör sig påmind nu; under diskande, under inläggsskrivande, under mången aktivitet, så äter jag inte.

 

Känner jag mig själv rätt kommer jag nog att äta senare ändå, när jag blivit tillräckligt irriterad på hungern. Det är därför jag inte avslutar min rubrik med ett klatschigt "ingen middag". Just nu duger det dock fint med vatten, kranvatten, till på köpet, som jag annars inte brukar gilla. Det enda abret med vattnet är att det är kallt och jag fryser, eftersom jag alltid fryser av att inte äta. Tror jag ska ta mig en sväng ut på balkongen och se om solen värmer mer än vinden kyler. Då kanske man kan sätta sig till rätta där, så man inte frestas att gå in och äta.

Det är något avkopplande med ett lätt sommarregn. Om det består av små, lätta droppar som faller tätare eller stora, tunga droppar som når marken med stora mellanrum spelar mindre roll. Huvudsaken är att det är ett lätt regn, en i meteorologisk jämförelse liten vattenmängd. Att se dessa droppar nå balkonggolvet och göra den ljusbrungrå betongytan mörkbrun där de träffar för att sedan i en blandning av absorbtion och avdunstning försvinna och låta betongen återfå sin ljusa färg, det är avkopplande. Även att vid ett tilltagande regn se hela balkonggolvet sakta anta en mörkare nyans är som balsam för själen. För när jag betraktar dessa av naturen uppkomna fenomen så vet jag att just nu, i denna sekund, kan jag inte själv göra något som kan påverka regnets fallande. En känsla av okontrollerbarhet, men en kontrollfrihet som jag gillar. Att bara se regnet falla. Vad jag gör och inte bryr det sig inte om. Det ska falla oavsett om jag inte alls lägger märke till det eller står fascinerad. Det bryr sig inte om mig. Det gör det det ska. Det enda det kan. Faller. Och jag kan välja att bry mig, att göra detsamma eller att vända regnet ryggen.

Att äta chips är inget en ätstörd person gör bara sådär. Hon tänker efter först, funderar på om det är värt det, väger argument fram och tillbaka, avslutar oftast resonemanget med ett "inte idag iallafall" och låter påsen åka tillbaka in i skåpet. Om hon sitter och tittar på film med någon eller några kan hon efter nogsamt övervägande ta ett par chips då och då, för att undvika eventuella undringar från andra om varför hon inte snacksar. Det beteendet efterföljs troligen av borttränande av dessa få extrakalorier nästa dag. Sedan finns det gånger då en ätstörd kan faila. Hon tar hela påsen, häller eventuellt upp den och moffar sedan i sig så mycket hon kan. Att göra så resulterar för henne i ångest och troligen kompensation i någon form. Enligt mig är det de varianter som finns på en ätstörds möte med chips. Vad en ätstörd person däremot inte gör är att sätta sig med lite chips när varken hon eller hennes pojkvän för tillfället har planer på att laga mat, trots att hon är hungrig. Då väntar en normal ätstörd (det var ju också ett uttryck...) tills pöjken hennes lagar något. Eller så lagar hon eventuellt själv något som är mindre kaloritätt än chips. Så hur kan jag kalla mig ätstörd när jag igår kväll ersatte min middag med chips? Inte var det mycket, men chips var det och det var ingen som hade blivit förvånad om jag undvarat dem och dessutom fick jag ingen ångest eller kompensationsbesatthet efter intaget heller.

 

En ätstörd person tycker inte heller att hon är smal. Jag har varit inne på det här tidigare, jag vet, men idag hände det igen. Att välja tröja tar alltid sådan jäkla tid för mig, så idag grabbade jag bara tag i första bästa tröja och drog den på mig. Det visade sig vara en magtröja med "KAXIG" tryckt på bröstet, inköpt för typ 10 år sedan. Pinsam tröja att bära vid den här åldern, alltså, men det är inte där poängen ligger. Den är istället att när jag stod där framför spegeln i klädkammaren med denna magtröja så såg jag inga monstervalkar hänga över byxkanten. När jag ställde mig i profil såg jag heller inte någon gigantiskt svällande och utputande mage. Jag såg en platt mage, och en bål utan kärlekshandtag. Men jag fattar inte, jag vet ju att jag väger mycket. Eller i vilket fall så väger jag inte lite. Eller? Jag är rädd. Vad händer med min hjärna?

Varför det blir på detta vis (att det är uppdateringslöst ibland) har jag redan talat om i ett tidigare inlägg, men jag försöker uppdatera varje dag när pöjken inte är hemma. Eller om han hittar på något icke-kontorsrelaterat göromål när vi båda är hemma och jag är inne på kontoret. Det händer dock inte alltför ofta, då mycket av det han gör när han är hemma kräver dator eller andra kontorsredskap.

 

Egentligen hade jag tänkt uppdatera igår och jag var på väg till datorn medan pöjken var på tenta som han skulle skutta iväg till jobbet efter, när frukostens leverpastej plötsligt ville göra gällande att den minsann hade åkt in i och kanske företrädesvis ut ur kylen för många gånger för att vara helt bra för en mänsklig mage längre. Ajajaj... Tja, vad ska man säga? Jag fick iallafall möjlighet att nogsamt studera kakelplattorna i badrummet och deras eventuella inbördes mönster när jag satt därinne, ifall jag ville det. Det ville jag inte.

 

Naturligtvis hade även pöjken min ätit av den där leverpastejen till frukost, så han kom hem från tentan med magont och åkte inte till jobbet. Sedan tillbringade vi större delen av dagen vid respektive dator, eftersom magarna mådde bättre av stillasittande. Så då var det inte riktigt läge att blogga.

 

Nu har jag alltså slängt ihop ett helt blogginlägg - om varför jag inte bloggat. Värt! Undrar om någon alls tyckte att det här var intressant... Ska försöka uppdatera med något roligare senare idag, om inte pöjken tänker sitta på kontoret efter jobbet och mötet vi ska på senare på kvällen. Aja, det lär väl märkas. Om jag inte kommer åt då så blir det uppdatering imorgon istället.

Det sägs att man inte ska handla på fastande mage eller när man är hungrig, för då åker det ner en massa onyttiga onödigheter i korgen som istället kunde ha fyllts med vettig föda. För mig stämmer inte det. Jag måste handla när jag är hungrig, annars hamnar ingenting i korgen. Inte vet jag vad det har med att göra, men när jag är mätt känns all mat  där i hyllorna motbjudande, det trots att de producerande företagen måste ha gjort produkterna så inbjudande som möjligt för att locka till köp. Men jag kan inte förmå mig till att köpa dem utan att känna mig äcklad. Det är inte så att jag tänker på hur många kalorier det är i produkten eller att den kommer att hamna i min kropp. Det är produkten i sig som känns motbjudande. Jag vämjs och ställer tillbaka den. Samma skeende oavsett vilken produkt det handlar om. Det kan vara en vattenmelon likväl som en getost med 40% fett likväl som kycklingfilé. Ja, ni fattar. Det enda jag utan problem kan handla i mätt tillstånd är vatten, möjligen läsk och varor med 25% moms (alltså icke ätbara produkter som toalettpapper, schampo och suddgummin).

 

Det är ändå ett relativt skönt sätt att förlänga tiden mellan måltiderna, att inse att man är tvungen att vänta på hunger för att kunna göra det man ska och därför inte småäta något innan hungern infunnit sig och efter det matlös vänta tills man blir tillräckligt hungrig för att kunna ge sig iväg till affären. Vad handlar jag när jag väl är i affären, då - hungrig? Jo, jag följer min mentala, nedtecknade eller digitala inköpslista och överväger noga innan jag plockar ner något i min korg som inte finns med på den. Som jag antydde tidigare så är en hungrig hjärna på jakt efter snabba kolhydrater i första hand och blir någorlunda fundersam över att jag står och väljer mellan olika vitkålshuvuden istället för att stega direkt fram till hyllan med blandgodispåsar.

 

Men jag tycker att jag lyckades bra med matinköpen idag och en fördel med att röra på sig, som man måste göra när man handlar, är att man blir mätt efteråt. Eller iallafall så blir jag mätt av fysisk aktivitet. Dock är jag hungrig nu, 5 timmar efter att jag senast åt någon mat. Två physalis räckte uppenbarligen inte för att göra mig mätt igen, så jag funderar på om jag ska ta en skiva picnicbog ur kylen och försöka fixa något trevligt tillbehör till den. Hm, får se. Skadar väl inte att vänta en liten stund till.

 

Just nu har jag svårt att förstå vad som händer i mitt huvud. Som jag nämnt i ett tidigare inlägg ligger jag en bit över min lägstavikt, men nog tusan anser jag mig ändå vara typ så smal som när jag var som smalast, eller kanske tillochmed något smalare. Hur sjutton går det ihop? Så mycket annorlundare muskel- och fettfördelning jämfört med då kan jag inte ha på kroppen. Jag börjar bli förvirrad och osäker på min egen kroppsuppfattning. Kan det vara så som det sägs, att man som ätstörd inte ser sin riktiga kropp, utan istället ett gäng imaginära valkar? Men... det känns så sjukt... så konstigt... Hur kan man se så fel? Jag kan inte ha sett så fel.

 

Att inte veta vad som händer i hjärnan är det mest frustrerande. Men det är klart jag börjar oroa mig åt andra hållet när det är såhär. Jag "vet" ju precis hur pass tjock jag är vid den vikt jag har nu, så varför ser jag dag efter dag en tunnare tjej i spegeln? Dock en tjej med samma vikt som tidigare, enligt den pålitliga vågen med välfungerande batterier. Det resulterar ju i att jag tror att det är min hjärna som spelar mig ett spratt på någon konstig vänster, att den visar mig en smalare tjej än vad som egentligen är fallet. Så att jag ska "inse" att jag är smal, så jag ska släppa på vägningsrutinen och matkontrollen, så att jag understundom ska tänka att det kanske inte är så farligt att gå upp ett eller två kilon om det skulle råka ske till följd av slappare mat- och träningsrutiner. Med resultatet att jag skulle bli tjock på riktigt. Och då skulle hjärnan återigen visa den egentliga verkligheten för mig i spegeln.

 

Vrickad tankegång? Troligen, det känns inte helt hundra när jag skriver ner det, men... det är så jag tänker... för jag kan ju inte helt plötsligt vara smal utan anledning. Ett stort frågetecken i kråksången är nämligen varför den ätstörda hjärnan helt plötsligt skulle åsidolägga den tjocka nidbilden för den sanningsenliga versionen just nu. Jag känner mig inte friskare nu än jag gjorde för en månad sedan, eller ens två månader sedan, vad jag kan minnas. Eller är det en långsam medvetandegörandeprocess som mognar inom mig? Handlar det om att det tar tid för hjärnan att ställa om sig och därför förändras inte hjärnans översättning av ögats signaler över en natt? Har jag varit på väg mot friskhet en längre tid är jag vetat och trott, utan att själv begripa det? Vad tror ni? Jag behöver verkligen någon annans syn på det här dilemmat!

Det kan bli lite så ibland. Är pojkvännen hemma och jag inte känner för att använda laptopen, så sitter vi ofta vid varsin dator i samma rum, vilket medför att om vi vrider på oss litegrann så ser vi vad som pågår på den andres skrivbord. Det gör mig lite nojig angående bloggandet, eftersom pojkvännen vet att jag har en blogg, men han vet inte vad den heter och jag vill inte att han ska varken råka eller "råka" få reda på det. Jag vill helt enkelt inte att han ska läsa den. Vissa tycker att man ska kunna dela allt med sin partner, men det tycker inte jag att man måste. En del tankar, känslor och kanske även händelser vill man inte berätta för pöjken sin. Kanske vill man dock slippa hålla det helt inne och därför delge det till vänner, någon familjemedlem eller sina bloggläsare istället.

 

Men åter till brödet, nu när jag är ensam hemma. Jag förvarnade min pöjk om att bröden troligen skulle bli en katastrof snarare än bröd. Hade ju ingen aning om ens vad för konsistens jag kunde förvänta mig att, vi kan kalla dem bakverken, skulle få. Efter gräddning såg de iallafall ut som bröd - knottriga bröd. Modiga som vi var bestämde både pojkvännen och jag oss för att smaka varsin bit och tur var väl det! Jag kan väl säga så mycket som att jag inte alls misslyckats med mitt brödbak, utan gjort något som smakade riktigt bra, hade en spännande struktur och mättade ordentligt. Enklast kan man nog beskriva brödet som en sorts grova tekakor, fast goda (jag gillar inte grova köpetekakor, de är svampiga i konsistensen och innehåller bara vetemjöl och lite tillsatt kli som ska få dem att verka nyttiga). Kornmjölet visade sig ha en smak som tilltalade oss båda, och pojkvännen verkade hugad på att använda det igen. Märk dock väl att jag inte tänker stå som garant för att konventionellt odlat kornmjöl är gott, men Saltå kvarns variant, som såklart är Krav-märkt, får tummen upp av mig.

Det får jag se om ett tag, efter andra jäsningen som pågår nu + gräddning och lite avsvalning. Men jag tror att jag idag, för första gången i mitt liv, kan ha misslyckats fatalt med ett brödbak. Vilken tur då att vi har ett paket jäst till i kylen... Men vi tar det från början.

 

Jag trodde jag hade koll, det trodde jag faktiskt. Visserligen hade jag aldrig bakat på kornmjöl tidigare, men jag läste på litegrann på internet och i kokböcker om hur man använde kornmjöl i bakning, just av den anledningen att jag inte ville stå där med ett platt fullkornsbröd som vägrade att jäsa. Bland annat informerade texterna mig om att det var en bra idé att använda minst en tredjedel vetemjöl i degen, för jäskraftens skull, så det rådet följde jag. Att det skulle ta längre tid för degen att jäsa än en vanlig vetemjölsdeg förstod jag väl också, det säger ju sig självt att det tar längre tid med mindre andel gluten i degen. Men när degen inte ens började närma sig dubbla storleken (fast den hade blivit större, dock, men inte så stor som den borde) efter 45 minuter, så bestämde jag mig för att baka ut den ändå. Jag ville ju inte att all jäskraft skulle gå förlorad i första jäsningen och få ett superkompakt slutresultat.

 

Behövde knappt röra degen innan den föll ihop när jag skulle ta den ur bunken. Visst ska man trycka ut luften ur degen när man bakar ut den, men det ska behövas lite mannakraft till arbetet, det är inte för inte som det heter att knåda en deg. Än mer skeptisk blev jag till mitt verk när jag började forma frallor av den så kallade degen. Den var helt grynig och verkade mest av allt bara vilja falla sönder. Hm?

 

Nu ligger degen i form av frallor iallafall på plåtarna och jäser återigen. De ska väl in i ugnen om sisådär 10-30 minuter, beroende på i vilken takt de behagar jäsa den här gången, och jag är sjukt spänd på att få veta hur det blir. Uppdaterar er också om det, om ni är intresserade av mina hemmafruinlägg. Är ni inte det kanske jag borde blogga mer om min matrelation istället, vilket var det ursprungliga huvudsyftet med den här bloggen. Dock handlar väl bakning om min matrelation det med, då ätstörda gärna lagar mat, om än då kanske helst till andra. Men det är väl det jag egentligen gör, för det är min man som helst vill ha brödet.

 

Kommentera gärna vad det är vad ni vill läsa om, om det är något ni vill ha mer eller mindre av, alternativt inte alls vill läsa om eller som ni saknar helt och som borde finnas med. Tips emottages tacksamt, så att säga.

Eller man ska iallafall inte, som jag, fara runt som en hoppjerka i lägenheten för att "bara göra än det ena och än det andra" och bli ännu sämre bara för att man uppenbarligen är totalt oförmögen att enbart ligga still. Naturligtvis tog det även sin lilla tid att inse att jag var sjuk. Vem kan inte få lite huvudvärk, liksom? Så jag testade med koffein, kanske att jag hade fått i mig för lite av den varan. När det visade sig att felet var något annat så försökte jag med vatten, vätskebrist är inte så ovanligt att drabbas av. Men inte heller det hjälpte. Insåg att jag inte hade ätit på 6-7 timmar, så fixade iordning en liten måltid. Efter det fick jag se mig slagen. Huvudvärken blev bara värre och jag började känna mig lätt illamående också. Så gick och la mig, men flög snart upp igen för att ta maxdos av Treo. Avskyr verkligen huvudvärk! Man kan inte göra någonting utan att det gör ont - inte läsa, inte prata, inte tänka, inte titta, inte blunda - ingenting! Allt gör bara ont.

 

Nu väntar jag på att tabletterna ska kicka in samtidigt som jag försöker få mig själv att förstå att sängläge är att föredra för tillfället. Så jag har bullat upp med en massa kuddar vid huvudändan av sängen, så jag kan halvsitta med min laptop i knäet. Även om det gör ont i huvudet att blogga. Hoppas verkligen att jag inte håller på att få migrän! Senast jag hade det var nog för 15 år sedan, så kommer inte ihåg det så väl, men det var nog ungefär såhär det brukade börja. Har för mig att min far brukade ta Treo mot migrän när jag var liten, så om de är ett anfall får jag hoppas på att det kommer av sig av tabletterna.

 

Dumt att jag skulle bli sjuk just nu också, när vi har nästan slut på bröd. Jag skulle ju baka mer idag, men nu får alltså inte min stackars man något nybakat bröd när han kommer hem från jobbet ikväll. Och inte hann jag dammsuga heller innan huvudvärken slog till. Får väl vara glad att jag iallafall hann diska en hel del, om än inte allt, så att jag åtminstone gjort någonting överhuvudtaget. Och nu vill hoppjerkan till HSL ner till entrén och hämta posten också, för det kom hon på att hon borde. Eller så ligger man kvar i sängen eftersom man är sjuk...