Tjejen med styrkan

Så är det med allt. Ger man uttryck för någon framtidsvision är det alltid större sannolikhet att densamma slår in. Så även med dagens kaloriintag. Att jag inte kallar det för matintag, som jag brukar, är för att alla kalorier som jag stoppat i munnen idag inte är att betrakta som mat ur min synvinkel. Här kommer sålunda listan:

- 2 smörgåsar + 1 "dubbelt" smörgåsrån med Bregott och 2 skivor Gustafskorv vardera, en tugga kokt äggvita och 3 koppar kaffe till frukost

- Cirkus 120 gram naturgodis i bilen på väg hem efter storhandling. Några bitar vanligt godis efter hemkomst

- En hemmagjord hamburgare med egenblandad hamburgerdressing, sallad, gurka, rödlök och minimalt med dijonsenap till kvällsmål. Någon sorts potatisskruvar (som ett godare substitut till pommes) som tillbehör

- Ytterligare ett antal potatisskruvar senare på kvällen

 

Som sagt, jag antog att dagens matintag inte skulle bli så bra och bevisligen blev det ju inte heller det. En del drar det tillochmed så långt att man kan göra en lögn till en sanning genom att upprepa den tillräckligt övertygat/övertygande tillräckligt många gånger. Det är en intressant fråga att spekulera i, men jag tänker inte göra det exakt nu, även om jag gärna skulle vilja dra resonemanget lite längre än till ett rent konstaterande. Men då skulle det här bli ett mastodontinlägg och jag orkar inte skriva ett sådant ikväll.

 

Istället ska jag, min vana trogen, analysera kaloriintaget. Dagen började inte ens bra. Smörgåsrånet på morgonen var enbart en produkt av "sugen på något mer" efter smörgåsarna och äggvitetuggan och jag hade med lätthet kunnat förvägra mig själv det. Ändå åt jag det. Svagt! Naturgodiset, och de extra godisbitarna därefter, var också en onödighet och ytterligare något som jag bara ville ha, men inte behövde eller borde ha ätit. Något får mig att tro att jag sänkte garden som fan idag, det ser så ut... Sedan blev det åtminstone mat, och inte så oerhört onyttig som den kunde ha varit, eftersom vi gjorde den hemma. Fast jag förstår inte varför jag fick för mig att agera avfallskvarn senare på kvällen och stoppa i mig de efter kvällsmålet överblivna, dåmera kalla, potatisskruvarna, trots att jag inte var mer hungrig. Vi har en soppåse och det är tillåtet att använda den, om jag uttrycker mig så. Men nu tror jag jag ska ta mig en sväng i lägenheten och leta efter min försvunna disciplin. Jag menar, herregud, den behövs inför morgondagen! Planen är ju faktiskt att gå ner i vikt.

Jag har haft, i mitt tycke, relativt intressanta uppslag för blogginlägg då och då under den gågna veckan, men det har inte blivit av att de nedtecknats. Tyvärr är minnet, som man säger, kort men bra och alla dessa eminenta funderingar har bestämt sig för att lägga sig i något för tillfället onåbart hörn i hjärnan - eller lämnat den helt - för jag lyckas inte frammana någon av dem till medvetandenivå just nu. Anledningen till de uteblivna publikationerna är att jag lyckades smitta ner min sambo med förkylningen jag hade. Som vanligt kom han lindrigare undan än jag, men han var ändå hemma från jobbet större delen av den här arbetsveckan. Nu är han dock i badrummet och jag kan blogga.

 

Maten den här veckan har gått omväxlande bra och dåligt. Några matlistor för de senaste dagarna kan jag tyvärr inte lägga upp, för då hade jag behövt nedteckna dem på ett papper för att nu föra upp dem (heter det så?) på bloggen. Återigen, minnet är kort men bra. Att äta vad jag anser vara bra kan tidvis vara svårt när sambon är hemma hela dagen. När jag är ensam i lägenheten under en arbetsdag kan jag åtminstone disponera de cirka 9 timmarna den består av som jag vill, matmässigt och i övrigt. Har jag däremot sambon hemma så känner jag att jag måste ge sken av att jag äter normativt även när han inte är hemma, att jag även då är i någon slags normalläge och att jag inte alls ställer om mina matvanor när han är närvarande. Då blir det gärna mat bra mycket oftare än jag kanske skulle önska. Har till mitt missnöje, troligen på grund av just det, gått upp 1,5 kg under den här veckan. Men de ska bort igen, var så säkra! För nu är sambon frisk igen och ska till jobbet som vanligt nästa vecka.

 

Tror jag ska börja med matlistor igen nu, från och med idag. Visst, det är söndag idag, vilket innebär att sambon såklart är ledig, så idag kanske inte blir en jättebra matdag. Fast jag känner att jag vill delge både bra och dåliga dagar, eftersom båda varianterna finns i mitt liv, och om idag inte blir så bra så blir det ju en trigger till att klara morgondagen bättre och kunna ge er en tjusigare rapport då. Hoppas jag kan knipa åt mig lite egentid på kontoret ikväll igen, för att publicera mitt matintag, så att ni inte behöver vänta tills imorgon för att få läsa det. Upp på bloggen kommer det i vilket fall att komma, förr eller senare.

Förvisso förekommer väl alltid en hetsrisk i ett liv där ett icke-normativt ätbeteende är en del av vardagen. Idag är det dock värre än vanligt. Jag känner att idag står hetsen för dörren. Så jag kanske bara ska låta bli att öppna lägenhetsdörren idag, så löser sig allt den vägen... Nej, men skämt åsido så känner jag att jag vill hetsa, jag kan hetsa och jag bör hetsa. De realistiska tankarna lyser med sin frånvaro, som alltid när det handlar om hets, för vem tusan bör hetsa? Vad är det för en inställning? Att vilja och kunna är en en sak, men att anse att man bör agera destruktivt är... konstigt. Men ändå känns det som att det är lika bra att sätta sig med handen i chipspåsen och göra det som kroppen försökt övertala mig till ända sedan jag vaknat - och som jag kämpat emot. Just nu har jag fyllt magen med vatten och te så att det står mig upp i halsen, så jag kan inte fysiskt hetsa just precis nu. Men det lär väl sjunka undan tids nog, vilket ju inte hetssuget verkar...

 

En tanke jag har är att kroppen tror att den vill hetsa för att den egentligen desperat försöker få i sig vätska. Jag tänker på det där med att törst ofta misstas för att vara hunger, så varför skulle inte hetslust kunna vara ett uttryck för uttorkning? Men som sagt så går det inte ner mer i magen för tillfället. Anledningen till att jag försöker hitta alternativa förklaringar till mitt sug är att jag inte brukar vilja hetsa längre. Senast jag hetsade var så länge sedan att jag faktiskt inte minns det på rak arm. Visst har jag fallit för sötsug och ätit ett par hundra gram godis å det senaste, men då har det ofta även varit hunger eller myskväll inblandat (eller både och) och det har skett på ett kontrollerat vis. Det jag nu känner för är att ohämmat trycka i mig en massa bös, bara för att. För att det går, för att jag vill, för att jag kan. Eller så fortsätter jag mitt intag av vatten och koffeinfritt (och därmed icke vätskedrivande) te så fort som magsäcken tillåter. Då kanske hetssuget försvinner av kroppshydrerande effekter. Man kan ju alltid hoppas, för annars kommer jag att hetsa.

Jag hade egentligen bara ett direkt mål idag - att dricka vatten. Mycket vatten. Jag behövde fixa iordning min efter nästäppan troligen uppfuckade vätskebalans genom att ge kroppen en ärlig chans att ta upp så mycket förlorad vätska som den tyckte att den behövde och låta resten av det överdrivna vattenintaget helt enkelt passera igenom. Riktigt så blev det dock inte. Dagen började med en kopp te till frukosten, en kopp som var minst lika stor som den mängd vatten jag fick i mig till samma måltid, och den efterföljdes av ännu en kopp vid datorn efteråt. Funderade på att dricka ytterligare en kopp nu på kvällen, men med tanke på att jag inte druckit många glas vatten under dagen så slog jag det förslaget ur hågen. Dock har jag inte behövt "lätta på trycket" så ofta som te normalt anbefaller, så kanske var jag så uttorkad idag att kroppen struntade i allt vad vätskedrivande substanser heter och gjorde allt i sin makt för att behålla den vätska den tillfördes. Vet att kroppen reagerat så tidigare någon gång, men det är ovanligt för att vara min kropp.

 

Annars tänkte jag berätta vad jag har ätit:

- 1 stark halstablett och 1 vingummi innan frukost

- 1 ägg med majonnäs och 2 knäcke med kokosolja och 1 stor kopp te till frukost

- 1 stor kopp te som fika/lunch

- En stor portion djupfryst oxpytt från Findus blandat med frysta ärtor till kvällsmål

- 3-5 starka halstabletter framför datorn på grund av djävulskt halsont

- 1 frökex som "kvällsmacka"

 

Kan ju börja med frukosten, som idag avsiktligt innehöll två knäcke, eftersom jag inte blev mätt efter ett knäcke och ett ägg, så då är det okej att äta två. Sedan stod jag mig länge, så länge att jag fann det för gott att hoppa över lunchen. Dock resulterade det i, om inte en utsvulten kropp, så väl en utsvulten hjärna vid middagstid. Därmed blev portionen då så stor att jag kunde ha haft halva till lunch och halva där och då och fått ett över dagen jämnare fördelat matintag. Som man säger: det är alltid lätt att vara efterklok. Men det är ju så lockande att hoppa över måltider när man kan... Halstabletterna på kvällen var nödvändiga, eftersom det verkligen gjorde sjukt ont i halsen. Trots att jag hade använt kodein för att dämpa hostan så var halsen helt sönderhostad och halstabletterna hjälpte både till att lindra smärtan och glesa ut hostattackerna. "Kvällsmackan", eller vad man ska kalla den, var dock inte nödvändig någonstans. Det var pöjken som åt kvällsmacka, jag gjorde honom sällskap, var lite småhungrig och åt därför en själv också. Vart tog disciplinen vägen där? Okej att jag kanske var hungrig, men då hade jag väl kunnat äta något som mättar. Eller, med min stora middag, kanske jag blankt borde ha struntat i hungerskänslorna. Just det, kom precis ihåg att jag faktiskt hade ätit något innan frukosten också, så jag la till det på listan. Anledningen till det intaget var att jag vaknade med värkande hals och det får därför ses som okej, men inte mer. Dock hade det hellre fått vara två starka halstabletter, av uppenbara anledningar.

 

Annars är jag vid bättre vigör än igår, precis som jag förutspådde under gårdagskvällen. Att nämna en sönderhostad hals och nödvändigt intag av starka receptbelagda mediciner kanske inte direkt leder tankarna till ett tillfrisknande, men febern verkar ha lämnat min kropp och jag känner mig piggare. Ett förbättrat allmäntillstånd, helt enkelt. Så trots att jag hostar så att det låter som att lungorna understundom är på väg ut ur kroppen, så är jag på bättringsvägen. Hoppas bara att den här förtretliga hostan lämnar mig någon ro inatt, annars blir det mer stark medicin. Och så hoppas vi på ett utvilat och friskare uppvaknande imorgon bitti - med en helare hals.

Känner mig just nu så eländig som jag tror att jag kan känna mig. Jag vet att det är fel, jag vet att jag kan känna mig än eländigare. Men nu när jag sitter med datorn i knät och hostar och hackar samtidigt som jag förtärs av en kyla som kommer inifrån, så känns det som att kulmen är nådd. Förhoppningsvis är den också det för den här gången. Antagligen är det just för att jag mår såpass dåligt just nu som jag när ett hopp om att må bättre imorgon. Alltså, det är inget som jag bara hoppas sådär random, utan det känns faktiskt som att jag kommer vara friskare imorgon. Och nu talar vi omedicinerat tillstånd. Får se om det blir så också. Hoppas hoppas hoppas!

 

Iochmed det somatiska måendet kan jag inte påstå att jag varit så sugen på mat under dagen och intaget har sedermera blivit litet. Alltid något!

- 1 ägg med majonnäs, 2 knäcke med kokosolja och läcköskinka och 1½ kopp kaffe till frukost

- 1 portionsförpackad sojadessert med vaniljsmak från Alpro soya till lunch. En kopp pepparmyntste på det

- En liten portion kycklinggryta med klyftpotatis och broccoli till kvällsmål

 

Att det är det hela gör mig faktiskt rätt så nöjd. Jag var sjukt missnöjd efter frukosten, eftersom jag hade ätit två knäcke fast det hade räckt med ett och inte höll jag mig mätt längre för att jag ätit ett extra. Sojadesserten kan väl kännas smått ogenomtänkt, men jag var sjukt hungrig och dessutom åt jag ju inget mer till lunch. Tilläggas kan att det inte är någon kaloribomb vi talar om, utan den ligger precis över 100 kcal i energimängd. Men, äh, jag måste inte anlysera allt i detalj, jag är nöjd och punkt på det. Tror det är dags att gosa ner mig i sängen snart och se om jag utifrån, med varma filtar, kan kväsa kylan som strålar ut från min kropp och får mig att känna mig som en levande isstod.

Egentligen kanske det är onödigt att lägga energi på att klaga på sådant som man inte kan göra något åt, som exempelvis vädret. I det långa loppet kanske jag rent indirekt kan göra något åt hur situationen utvecklar sig, iallafall om man får tro vissa växhuseffektsdomedagsprofeter. Dock tror jag inte på dem och hur som haver så gör inte mitt handlande just idag någon skillnad för hur vädret ser ut just idag. Och om det faktiskt skulle vara så att bilarnas avgaser är boven i dramat när det gäller väderutvecklingen så reagerar naturen på ett sjukt ineffektivt sätt. För om det hela tiden är risk för regn så tar man ju allt som oftast bilen när man ska någonstans eftersom "det kan ju börja regna".

 

Fast jag börjar seriöst lacka ur på det här vädret nu! Inte bara på grund av hur det sett ut idag och den gångna veckan, utan mot bakgrund av det minst sagt nyckfulla handlandet av vädergudarna hela denna sommar. Det är ju sååå kul med konstanta regnskurar hela sommaren när man precis fått en lagom stor balkong högst upp i flerfamiljshuset. Regnskurar som blöter ner tyget på utemöblerna och som gör att jag ändå inte kan sitta någonstans när solen väl behagar titta fram.

 

Lite fundersam över varför det ser ut som det gör blir jag också. Såhär häftiga och plötsliga skyfall är inget jag kommer ihåg från min barndom. Det stör likväl som det fascinerar (fast det stör absolut mer än det fascinerar). Igår såg jag något av det knepigaste jag varit med om i väderväg. Satt framför min stationära dator, där jag har utsikt över gatan utanför och sedan ett gäng kilometer bort. Det duggade lite och jag tyckte vädret var allmänt tråkigt. Sedan slog det om, på en sekund! Haglet vräkte ner utanför fönsterrutan så jag inte kunde se villorna på andra sidan gatan! Jag skämtar inte! 20 sekunder senare duggade det igen och efter någon ytterligare minut sken solen Vad i hela...? Så ska det ju inte gå till, liksom! Idag har solsken och moln varvats med kortvariga, häftiga störtskurar, precis som resten av sommaren. Har det verkligen sett likadant ut i resten av Sverige eller är det bara vi som har haft extrem otur med vädret just i år? Om inte så kommer en sådan här utveckling bara få oss redan väderfixerade svenskar att prata ännu mera om vädret...

Först gick det bra. Jag är inte överdrivet sugen på saker och ting när jag är förkyld. Visst blir jag hungrig med ojämna mellanrum precis som vanligt, men sug efter annat brukar vara lågt eller obefintligt. Idag var inget undantag, så det gör det bara ännu dummare med min tabbe. Men vi tar listan från början:

- 2 smörgåsar med kokosolja och skinka + 3 koppar kaffe till frukost

- 1 kopp pepparmyntste som förmiddagsfika

-  En mindre portion köttbullar, couscous och tacosås till lunch

- 1 kopp pepparmyntste som eftermiddagsfika

- En normalstor portion pasta carbonara till kvällsmål

- Cirka 100 gram chips av ingen anledning alls senare på kvällen

 

Varför åt jag chipsen? Jag var inte hungrig, jag var i princip inte sugen heller, de var inte speciellt goda när jag knaprade i mig dem... Det finns ingen vettig anledning till att jag åt dem! Jag hade tillochmed ätit lite extra carbonara till kvällsmål (det var därför det blev en normalstor portion) för att jag inte blev helt mätt av den ringare mängd jag plockat till mig från början. Ändå åt jag chips! Utan att vara sugen på dem. Suck! Det som hade gått så bra fram tills idag (för nej, jag har inte undvikit att blogga i flera dagar för att det har gått dåligt - för det har gått bra - utan som vanligt på grund av tidsbrist). Men en faildag förstör inte ett helt projekt. Det är bara att ställa sig på vågen imorgon igen, kolla om och isåfall hur mycket som blev förstört och sedan göra den nya dagen till en bättre matdag.

Inte har det hunnit att gå 20 dagar sedan min senaste förkylning så slår ett virus av likartad sort till igen! Det känns orättvist fast det säkert inte är det. Jag menar, det lär ju knappast vara Gud som sitter däruppe i himlen och bestämmer att jag ska bli sjuk på sjuk. Han vill väl att jag ska vara frisk och glad. Så otur känns mer realisktiskt än orättvisa. Sedan har jag ju inte heller gjort allt för att undvika förkylningar, jag skulle snarare ha blivit förvånad om jag sluppit undan den här veckan med tanke på vad min kropp blivit utsatt för under helgen. I fredags deltog jag i en 5 timmar lång tävlingsdag universitetssektioner och -föreningar emellan som ägde rum utomhus. Vädret under tiden var omväxlande uppehåll och regn men med ihållande snålblåst. Det innebar att jag frös rätt stor del av tiden och väl hemma var det en varm dusch som stod på schemat relativt omgående. Dagen efter var det fest och en betydande del av den, minst 2 timmar, spenderade jag utomhus utan jacka trots att jag frös. Och så igår, som kronan på verket, var jag och pöjken på snabbvisit hos en bekant som var rejält förkyld. Dock var vi tvungna att hämta en grej hos honom, så vi kunde inte undvika att träffa honom. Med tanke på inkubationstiden för förkylning tror jag ändå inte att det var han som smittade mig, för då hade det nog gått en eller två dagar till innan jag blev sjuk.

 

Trots allt det där så vill jag ändå inte skylla mig själv. Jag åt bra mat de dagarna, när jag väl åt, vill säga, och jag äter multivitaminer och extra c-vitamin varje dag. Extra motståndskraft, hallå? Och nej, jag kan inte ta sådan där echinacea, för jag är lite allergisk mot korgblommiga växter, vad jag vet. Sjukt irriterande, eftersom min mor säger att de funkar superbra om man tar dem som förpackningen föreskriver. Det jag istället gör för att kurera mig är att sitta insvept i en av pöjkens mysiga munkjackor, dricka pepparmyntste och allmänt göra ingenting, förutom att snyta mig med ett elefanttrumpetande lite då och då. Försökte diska förut, men det reluterade bara i frossa och djävulsk huvudvärk, så det lämnar jag åt någon annan att göra. Jag är ju sjuk och när man är sjuk sjukskriver man sig från sin sysselsättning, vilket i praktiken innebär att jag tar en kortare time-out från hemmafruandet tills jag är friskare. Och frisk önskar jag bli typ... nu nu nu!

 

En fundering poppade upp i mitt huvud alldeles nyss, precis när jag skulle börja skriva det här inlägget: vad är egentligen jobbigast, att veta att man ska uppleva något som är jobbigt och sedan göra det eller att veta att man ska vara med om något jobbigt, stålsätta sig inför det och sedan inse att man faktiskt inte behöver utsätta sig för det? Jag vet inte, den frågeställningen är svårare än man vid första anblicken tror. Anledningen till att jag kom att tänka på det var att jag skulle fika med min bönegrupp igår kväll och tjejen vi skulle vara hos hade bakat mjölkfria kakor. Eftersom det bara är jag som inte tål mjölk i den gruppen så vore det ju då ytterst oartigt av mig att inte ta en kakbit eller två, eftersom det var speciellt med hänsyn till mig som hon hade bakat mjölkfritt. Så jag förberedde mig ordentligt, åt en fånigt kalorisnål lunch, höll på att hungra ihjäl under halva dagen och bestämde mig för att cykla en mil bara för att inte kakan skulle spoliera någonting.

 

När det väl sedan kom till kritan visade sig kakan vara laktosfri... Kompisen trodde att den var mjölkfri också, men det kunde hon inte svära på, för hon visste inte om hon hade använt laktosfritt smör eller mjölkfritt margarin när hon bakade den. Om det är någon som inte hänger med här så innehåller laktosfritt smör fortfarande mjölkprotein, medan nämnda margarinvariant varken innehåller laktos eller mjölkprotein - och jag undviker bådadera. Så det blev ingen kaka för min del. Gött så, kan tänkas. Men jag hade ju planerat att äta den där kakan, så på något sätt kände jag mig snuvad på mina förberedelser, eftersom jag inte hade behövt lägga tid och ork på dem. Egentligen borde jag ju ha varit glad, men nej, jag hade ägnat hela (okej, halva) dagen åt att rättfärdiga ett sötsaksintag som inte blev av. När jag på väg hem från kompisen handlade lite mat, som jag lovat pöjken, köpte jag således även 125 gram naturgodis i lösvikt. Och vet ni vad, att äta det där naturgodiset när jag kom hem kändes bra! Det var cirkus 600 kcal extra, men på något sätt kändes det rätt. En synd om dagen håller frosseriet borta? Kanske att det är sant ändå.

 

Nu ska ni dock få hela listan på vad jag åt igår:

- 1 ägg med majonnäs, 1 knäcke med kokosolja och getost och en kopp te till frukost

- 1 kopp te och cirka 20 vindruvor till lunch. Ett sockerfritt tuggummi efteråt för att hindra ett akut uppblossande hetssug

- 2 smörgåsar med ägg och rädisor på bönegruppsfikat

- 125 gram blandat naturgodis bestående av torkade jordgubbar, kanderade jordnötter och rostade + saltade cashewnötter som kvällssnacks

 

Alltsomallt tycker jag ändå att intaget känns okej, särskilt med tanke på cykelturen som lär ha brännt en del. Det tyckte vågen också, eftersom den imorse fortsatte att ticka neråt.

Just den synen på när en dag slutar och nästa dag börjar fick jag av en kompis. Det var så han såg på det och jag tyckte det var väldigt vettigt och anammade det rakt av. Det var på den tiden när solen mycket väl kunde ha gått upp när jag gick och la mig för dagen och jag förvirrat undrade om det egentligen var väldigt sent på kvällen eller väldigt tidigt på morgonen när klockan var 05:00 (enligt det här sättet att se på världen så var det ju väldigt sent på kvällen). Anledningen till att jag nämner det just nu är att klockan tydligen har blivit över midnatt och att datumet därmed bytts. För mig är det dock fortfarande tisdag och jag ska tala om för er vad jag inmundigat under dagen.

- 1 ägg med majonnäs, en dubbelmacka gjord i smörgåsgrillen med senap, chilisås, köttfärskryddblandning, getost och läcköskinka och några klunkar kaffe till frukost

- Liten portion pastaskruvar med pastasås på bacon, champinjoner och kokosmjölk till lunch. Ett äpple efteråt

- Cirka 15 vindruvor och en stor kopp te till mellanmål

- Potatis-, korv- och svampfräs gjort på 2 potatisar, 2 kycklingkorvar av grillkorvsvariant, 3 champinjoner och någon tesked rapsolja till kvällsmål. Grönsallad och två frökex till, ett med Bregott och ett utan

- En portion havregrynsgröt med linfrön och en klick äppelmos alldeles nyss, eftersom jag blev hungrig igen

 

Fortsätter att äta mindre än rekommenderat, vilket är bra, särskilt med tanke på min höga grundförbränning. Ju större energiunderskott, desto bättre. Kändes skönt när jag steg upp på vågen imorse och hade gått ner ett kilo från igår. Ett kilo på ett dygn är väl i rimlighetens namn bara vätska, men det peppar. Hoppas att jag får se en ännu lägre vikt framträda på displayen imorgon! Kanske inte ska hoppas på för mycket iochmed den sena havregrynsgröten, dock. Hade känts bättre på flera sätt om jag inte hade behövt äta den nu, men jag hade ätit kvällsmålet för över 4 timmar sedan, så att magen ville ha mer var inte konstigt i sig. Det är ju det där med att jag verkligen inte trivs med att lägga mig hungrig längre... Men jag hoppas på att jag nu under en relativt kort period ska lyckas länga tiden mellan målen, minska hungerskänslornas roll i min vardag och även mina portionsstorlekar. Att gå från normalätande tillbaka till det man hade görs inte på en natt, men det går och ibland till på köpet snabbare än man tror.

Ibland undrar man. Jag tyckte det fanns ordentligt med tid till allt jag hade tänkt göra idag, inklusive att gå och handla. Men det känns som att inget blivit gjort. Det behöver diskas mer, men jag ledsnade på det innan diskstället var fullt. Tvättkorgen är mer än full och den skulle bli halvtom om jag bara fick tummen ur och startade en maskin. Golven behöver moppas, men jag tröttnade på att dammsuga efter två rum, så inte ens grundjobbet/dammsugningen är klar. Flera återvinningsinsamlingar är fulla, så deras innehåll behöver förflyttas till soprummet. Det känns som att jag ändå borde ha gjort alla de sakerna när jag inte ens kom iväg till affären.

 

Affären är en historia för sig, såklart, det är den väl alltid. Först hade jag tänkt att jag skulle gå till affären nästan direkt när pöjken åkt till jobbet, men då var jag mätt, så det gick inte för sig. Väntade in hungern och vad händer då? Jo, det börjar blåsa som skam. Jag kan säga att den vinden skulle inte jag vilja gå omkring och streta med en påse i. Det var seriöst halv storm. Efter att det stormat en liten stund kom såklart också plötslig blåsts följeslagare: regnet. Gick in på SMHIs hemsida för att försöka få några ledtrådar om när det skulle sluta, vilket jag också fick, och insåg att det skulle bli i ganska rimlig tid innan affärerna stängde. Men vad händer under tiden som jag väntar ut regnet? Jo, jag börjar fantisera. Om hur gott det ska bli med godis... eller kanske en påse chips... nej, förresten, godis ska det bli... Fuck it! Inte en chans att jag går till affären med de tankarna snurrandes i skallen! Jag skulle köpa ägg, korv och knäcke. Om jag känner mig själv rätt hade mina chanser att komma hem med just de tre varorna och inget mer varit ganska små med de fantasierna i huvudet redan innan jag lämnat hemmet. Det är väl ungefär där jag är nu, och affären som jag hade tänkt gå till stänger alldeles snart. Visst finns det de som är öppna både till 22 och alla dygnets timmar i närheten av den, men de ligger längre bort.

 

Jag borde inte gå ut nu ändå, för övrigt. Råkade falla till föga för ett kex med Bregott på och jag kan inte äta Bregott. Ofta går det bra om jag bara äter det på ett kex, men ibland tycker min mage att det är trevligt att plötsligt påminna mig om att jag egentligen inte kan äta mejeriprodukter. Och lika bra är väl hemmastannandet, då jag fortfarande sitter och fantiserar om godiset jag inte ska ha.

Inte superbalanserat, kanske, men mindre än vad som sig "bör" och jag är mätt nu när dagen lidit ganska mycket mot sitt slut.

- 1 ägg med majonnäs, 1 knäcke med kokosolja och läcköskinka och en kopp kaffe till frukost

- 2 kycklingkorvar av grillkorvsvariant, 2-3 potatisar, sås och grönsallad till lunch

- Cirka 15 vindruvor till mellanmål. Sedan 6 "små koppar" kaffe för att sluta äta av vindruvorna (vindruvor och kaffe är ingen lyckad smakkombo)

- Först 1 banan och sedan 4 dl havremjölk med fruktmüsli till kvällsmål. 1 sockerfritt tuggummi efteråt

 

När jag tittar på det sammanfattade intaget tycker jag att det ser bra ut. Visserligen har jag inte skrivit några tider vid de olika målen, så man ser inte hur ojämnt fördelat över dagen intaget är. Merparten ligger ganska tidigt på dagen, vilket innebar att jag var riktigt orolig när jag skulle äta mitt kvällsmål. Hade just varit ute på en rask promenad då, en promenad som snarare kändes som en 40 minuter lång hungervandring genom villaförorten. På flera ställen hade villaägarna ställt ut lådor med äpplen utanför staketet till vem som nu ville ha, men jag var stark och tog inget. Inte tusan vet jag varför jag tyckte att det var starkt att nobba äpplen, men min hjärna är inte riktigt i fullt bruk när den är hungrig. Men när jag kom hem från promenaden tog jag iallafall bananen medan jag funderade på vad jag skulle äta. Det var svårt att bestämma sig, för eftersom jag inte hade ätit på så länge var jag rädd att jag skulle börja hetsa ifall jag tog fram "fel" mat. Att då ta fram bland det kolhydratrikaste som finns i skåpen låter inte som en så bra idé, men det gick bra. Jag åt en tallrik och sedan var jag nöjd. Skönt!

 

Nu tror jag att jag ska ta en dusch innan pöjken kommer hem från jobbet. Det är kallt här i den 25-gradiga lägenheten, jag fryser som sjutton!

När vi satt i bilen på väg hem från köpcentret igår mer än antydde pöjken att han tyckte att mina matvanor var någorlunda dyra. För dyra, rentav. Ingen av oss gillar att prata om pengar, så samtalet blev relativt obekvämt. Problemet låg i att jag helst äter svenskt, ekologiskt och gärna även rättvisemärkt. När man har vill ha de där fina symbolerna på varorna man bär hem hamnar också slutnotan vanligen över vad som skulle betalats för utländska och konventionella produkter. Men jag tycker att det känns så mycket bättre när jag vet att mitt val av produkt gör att gulsparven - och andra fåglar också, naturligtvis - överlever, eftersom skadeinsekterna de äter fortfarande får flyga omkring över obesprutade sädesfält. Jag tycker om att veta att grisen jag äter har fått gå utomhus och böka i riktig jord på sommaren (om den är ekologisk) eller iallafall har fått ha knorren kvar (om den inte är ekologisk, men svensk) när den levde. Och att människorna runt ekvatorn slipper dö av bekämpningmedelsrelaterade sjukdomar bara för att jag tvunget ska köpa billigt kaffe och giftiga bananer.

 

Den själviska delen av det hela är att jag som bonus minskar mängden restpartiklar av bekämningmedel som jag får i mig (glöm att det räcker att skölja av produkten, även plantan tar upp gifterna via jorden, så de hamnar i det man äter också) och att jag slipper många ohyggligt otrevliga E-ämnen, eftersom de är förbjudna i mat som ska kallas ekologisk. Ekologisk mat smakar också oftast mycket bättre, eftersom den inte är genmodifierad till att bli större med resultatet att den blir näringsfattig och smaklös. Jag är väldigt skeptisk mot jättemajs och så kallade amerikanska blåbär - för de smakar inte ett jota. Och har man en gång insett hur mycket och gott ekologisk kött smakar föredrar man det framför den konventionella köttbiten i framtiden - även om den också är god, men med så mycket mindre och annorlunda smak i jämförelse.

 

Det förfarande jag ägnar mig åt och åsikterna bakom detta tyckte dock min pojkvän att var för kostsamt. Jag tyckte dock att både min och grisens (maten, alltså) hälsa var viktigare än vad hans plånbok tyckte och sa helt enkelt att om jag inte fick äta vad jag ville så skulle jag inte äta alls. Det var visserligen lite oschysst spel från min sida, eftersom min pojkvän vet att om jag inte vill äta, så äter inte jag, och det hotet vill han verkligen inte att jag ska göra verklighet av, så iochmed den kommentaren var slaget vunnet. Men vad skulle jag ha gjort? Jag vill inte stoppa i mig bös, jag vill att maten jag äter ska hålla hög kvalitet, vara god och påverka natur och människor på ett så positivt sätt som möjligt. Det tycker jag inte är för mycket begärt.

Visst känns det lite falskt att bara rapportera mina matintag på dagar som gått bra. Häromdagen, till exempel, lovade jag er en matintagsrapport senare samma dag eller eventuellt nästa dag. Kom det någon rapport? Nope. Och där anses jag naturligtvis ha failat, skämts och "glömt bort" vad jag hade utlovat. Kanske kan den misstanken vara rätt såtillvida att dagen inte gick riktigt som jag hade önskat i matväg, men den riktiga anledningen till att ni inte fick veta vad jag ätit den dagen var tidsbrist. Jag hann inte rapportera intaget innan detsamma fallit mig ur minnet.

 

Nu ska jag dock nämna vad som intagits idag, men jag skippar kaloridelen, mest för att jag inte vet exakt vad det jag äter innehåller. Om jag alltid åt sådant som kom från mataffären med en prydlig ruta som talar om dess näringsvärden, då skulle jag kunna räkna på det, och antagligen så också göra. Men nu kan jag inte det. Jag bakar exempelvis mitt eget bröd och jag vet inte hur mycket olja jag hade i degen eller hur mycket mjöl jag hällde i innan den fick "rätt konsistens". Sedan blir ju inte degbullarna lika stora när jag lägger ut dem på plåten. Samma sak med köttbullar, jag vet väl vad jag har i dem, men när de väl är trillade och nedfrusna så vet jag inte hur många kaorier som var och en av bollarna ruvar på. Och så vidare med all möjlig mat.

 

Idag har jag iallafall ätit som följer:

- 1 ägg med majonnäs, 1 knäcke med kokosolja och skinka och ett par små koppar kaffe till frukost

- 1 mjölkfri Max Originalburgare (vilket bl a innebär att osten är borttagen) utan tomat och en liten kopp kaffe till lunch

- Hemmagjord sallad huvudsakligen bestående av sallad, gurka, champinjoner och majs, men även lite pastskruvar, quornbitar och getostkuber, till kvällsmål. Hemmagjord Rhode Island-dressing till. En tjock skiva getost efteråt

- 3-4 champinjoner som kvällssnacks

(- Det kan ha blivit någon Fisherman's Friend under dagen också, jag är osäker. Har haft ont i halsen stora delar av dagen, men försökt hålla mig ifrån halstabletterna. Dock kan det ha slunkit ner någon som jag inte kommer ihåg just nu)

 

Jag är nöjd med frukosten, eftersom jag vanligen äter två smörgåsar till frukost, trots att jag i princip alltid är mätt efter en - om jag äter ett ägg också. Men idag kände jag att nä, jag är ju mätt, så vad ska jag ha en till för? Bara för att det är gott? Onödigt, jag får ju en ny imorgon, så. Bra där! Lunch på Max var förkastligt av flera anledningar, men tja, det fick bli så. Att ränna på ett shoppingcenter både bränner kalorier och gör människor förbannat hungriga. Eller, det gjorde mig hungrig idag, så Max var faktiskt mitt förslag, men med bemötandet vi fick där kunde det ha varit... Salladen är jag också okej med, eftersom en hemmagjord sallad med pasta i inte innehåller 50% pasta som de färdigförpackade av någon dum anledning gör. Getostskivan var för att pöjken åt riskakor och osten frestade mig. Men det finns värre synder än en skiva, definitivt. I det stora hela ser det fint ut, om än vissa onödigheter. Jag har inte ätit de rekommenderade kalorierna för en kvinna i min ålder idag och tror att jag kan våga kliva upp på vågen imorgon bitti igen.

Hur kan man ha en sådan glupande aptit? Det känns som att i princip det enda jag gjort sedan mitt senaste inlägg är att äta. Och så att äta, då. Och att äta lite till, naturligtvis. Känns som att jag äter för två - eller möjligen tre - trots att jag inte är gravid. Varför jag äter då? Tja, inte är det för att någon halvt om halvt tvingat i mig en massa mat, inte har det varit för att undanröja någon typ av misstankar eller för att vara snäll mot någon som lagat någonting till just mig eller vad som helst som hade varit en förmildrande omständighet i sammanhanget. Jag har bara helt omdömeslöst och av fri vilja stoppat i mig godis, chips och vanlig mat i portionsstorleken medium/large. Varför? Varför, varför, varför? Att jag, som sagt, bara har mig själv att skylla gör ju inte saken lättare att bära. Jag vågade inte ens ställa mig på vågen imorse av rädsla för vad den skulle kunna komma att visa, och jag kommer inte våga göra det imorgon bitti heller. Även om jag borde. Jag borde tvinga mig själv att se vad det här överdimensionerande matintaget har haft för fysisk effekt på min kropp, ta de psykiska konsekvenserna av vågens siffror och återigen kliva upp på rälsen som jag, om jag vore ett tåg, spårat ut från det senaste dryga dygnet. Skärpning nu, med andra ord!

 

Den här kvällen har ändå sett någorlunda bra ut i jämförelse. Sallad till middag, om än en stor portion, men hemmagjord sallad är bra såtillvida att man kan göra den nyttig utan att få övriga som ska äta den att knorra. En sallad ska ju vara fräsch, right? Så en sallad kan man äta mycket av utan att det blir samma katastrof som om man skulle ha ätit mycket av säg en hämtpizza - även om det inte är optimalt. Men jag tänkte att jag kan skjuta det nya startskottet nu. Tåget är i spår igen, med förnyade avåkningsskydd, och nu ska här kämpas!

Flera dagar i rad har jag börjat dagen med en kopp svart te. Egentligen har väl inte det varit planen varje gång, men eftersom det inte har funnits något kaffe sparat till mig när jag stigit upp så har te varit enda alternativet. Tja, förutom att helt enkelt brygga en ny sats kaffe, men det är ju jobbigt. Eller inte. Jo, jag kanske har varit lite sugen på te ändå, när allt kommer omkring.

 

Jag försöker inte påstå att alla regerar som jag på te, ej heller att jag alltid reagerat som nu på den här trevliga drycken. Det är svåruteslutbart att en placeboeffekt kan ha ett finger med i spelet, men jag tror inte att det har det iochmed att jag inte hade väntat mig den här effekten. Men när jag börjar dagen med en frukost innehållande bland annat en kopp svart te så blir jag så oerhört effektiv undet många timmar. Kaffe, med sin långt högre koffeinhalt, ger mig inte alls samma effekt. Så mysteriet är fortfarande olöst när jag skuttar omkring i lägenheten, plockar, donar, städar, kastar skräp, flyttar på saker som ligger fel etcetera. Fast ibland kanske man ska ta och vara nöjd med sitt kringskuttande och sin nyvunna energi istället för att söka svar och anledningar.

 

En väldigt positiv bieffekt av min tegenererade energi är att jag känner att jag på något sätt förtjänar den försörjning jag får som hemmafru. För om jag pysslar och donar och gör hemmet fint, precis som en hemmafru ska, då har jag ju uppfyllt kriterierna för att förtjäna mitt uppehälle. När jag dimper ner på skrivbordsstolen 2 timmar efter frukost och jag vet att det finns massor av ogjorda hemmasysslor som jag skulle kunna fixa med istället, då känner jag mig inte som att jag riktigt fullgör mitt uppdrag. Som att sitta på Facebook på jobbet, ungefär. Fast jag har ju inte Facebook, men ja, ni fattar. Om jag istället gör allt jag kommer på att behöver göras, fixar det och sedan sätter mig vid datorn eller whatever, då har jag gjort rätt. Att göra rätt inkluderar i det här fallet också att i sittande/vilande ställning återigen resa på sig om man kommer på något nytt som behöver fixas. Hm, varför känns det som att te är min nya drog?

Att jag inte bryr mig om tecknen på att jag är sjuk, utan istället försöker att medicinera bort symptomen, det vet alla som läst min blogg en tid. Anledningen till det är väl att det är så sjukt tråkigt att ligga i sängen och att jag, när jag väl ligger där, inte har någon ro att ligga kvar utan först "bara ska fixa det och det och det". Det som är mindre smart med att leva på sin prestationsgräns vid sjukdom är ju att man blir än sjukare när sjukdomen väl brottar omkull en. Man blir golvad och däckad snarare än lite omkullknuffad och placerad i soffan. Allt det där vet jag, men likväl begriper jag det uppenbarligen inte.

 

Redan i torsdags skrev jag ju att jag var sjuk och inte ville knarka halstabletter. Ändå såg jag inte till att det blev en lugn fredagshemmakväll med film och lite värmande te dagen därpå. Nej, nej, full rulle till favoritsektionspuben för att se hur nollningen framskred kändes mer som min melodi. Väl där var det festa järnet halva natten som gällde - såklart. Lördagen blev dock en lugn historia, antagligen mest för att pojkvännen blev så bakis att han var likblek halva dagen och hade ont i huvudet andra halvan och absolut inte ville göra något som gjorde det värre. Jag, däremot, mådde bättre än jag förtjänade med tanke på vad jag druckit kvällen innan, och jag hade mycket väl kunnat tänka mig att festa den kvällen också. Men eftersom han mådde så dåligt så valde jag att stanna hemma och pyssla om honom istället. Söndagen var det dock full fart på oss igen och det var veckohandling på schemat och sedan ett besök hos ett par bekanta på kvällen.

 

Igår när jag vaknade mådde jag fortfarande rätt så bra, även om jag hade en diffus strävhet i halsen, så som man får när man är torr i halsen för att man inte druckit tillräckligt, men det gick inte bort även fast jag drack en massa vatten. Halvvägs in på dagen tyckte tydligen förkylningen att det till slut var dags att genom en offensiv på bred front påminna mig om att den faktiskt existerade. Precis som i torsdags var det halsen som attackerades och under kvällen tog jag, så ofta som de olika bipackssedlarna påbjöd, både den ena och den andra lokalbedövande läkemedelsklassade halstabletten, fast med olika verksamma substanser för att inte överdosera. Man får säkert inte göra så... Trots det gjorde det ont, vilket resulterade i ett kontinuerligt halstablettsmissbruk också. Och som om inte det skulle vara nog tog de slut vid 11 på kvällen, så att min stackars pojkvän fick åka till Statoil för att köpa fler.

 

Vad händer om man trycker i sig så sjukt mycket sötningsmedel på en dag som de där sockerfria halstabletterna innehöll, då? Jo, kom igen, det vet ni, det är inte bara jag som har det problemet, och dessutom avslöjar baksidestexten på askarna precis vad som kan hända, men tror ni jag tänkte på det i min lindringsiver? Okej att jag märkte att magen blev uppsvälld och att jag kände mig stor som om jag vore i fjärde månaden, men det var först imorse som jag insåg att vissa sötningmedel "kan verka laxerande" (läs: ge rännskita) vid överdriven konsumtion. Yeah! Trevligare sätt att börja en dag på finns, om man säger så. Efter en Imodium lugnade allt dock ner sig och jag kunde äta frukost. Vad jag åt då tar vi dock i ett senare inlägg, ett matintagsinlägg. Vet inte om jag kommer kunna publicera det ikväll, eftersom pöjken kommer hem från jobbet när som helst nu. Annars kommer det upp imorgon.