Hunger hit och hunger dit
Det sägs att man inte ska handla på fastande mage eller när man är hungrig, för då åker det ner en massa onyttiga onödigheter i korgen som istället kunde ha fyllts med vettig föda. För mig stämmer inte det. Jag måste handla när jag är hungrig, annars hamnar ingenting i korgen. Inte vet jag vad det har med att göra, men när jag är mätt känns all mat där i hyllorna motbjudande, det trots att de producerande företagen måste ha gjort produkterna så inbjudande som möjligt för att locka till köp. Men jag kan inte förmå mig till att köpa dem utan att känna mig äcklad. Det är inte så att jag tänker på hur många kalorier det är i produkten eller att den kommer att hamna i min kropp. Det är produkten i sig som känns motbjudande. Jag vämjs och ställer tillbaka den. Samma skeende oavsett vilken produkt det handlar om. Det kan vara en vattenmelon likväl som en getost med 40% fett likväl som kycklingfilé. Ja, ni fattar. Det enda jag utan problem kan handla i mätt tillstånd är vatten, möjligen läsk och varor med 25% moms (alltså icke ätbara produkter som toalettpapper, schampo och suddgummin).
Det är ändå ett relativt skönt sätt att förlänga tiden mellan måltiderna, att inse att man är tvungen att vänta på hunger för att kunna göra det man ska och därför inte småäta något innan hungern infunnit sig och efter det matlös vänta tills man blir tillräckligt hungrig för att kunna ge sig iväg till affären. Vad handlar jag när jag väl är i affären, då - hungrig? Jo, jag följer min mentala, nedtecknade eller digitala inköpslista och överväger noga innan jag plockar ner något i min korg som inte finns med på den. Som jag antydde tidigare så är en hungrig hjärna på jakt efter snabba kolhydrater i första hand och blir någorlunda fundersam över att jag står och väljer mellan olika vitkålshuvuden istället för att stega direkt fram till hyllan med blandgodispåsar.
Men jag tycker att jag lyckades bra med matinköpen idag och en fördel med att röra på sig, som man måste göra när man handlar, är att man blir mätt efteråt. Eller iallafall så blir jag mätt av fysisk aktivitet. Dock är jag hungrig nu, 5 timmar efter att jag senast åt någon mat. Två physalis räckte uppenbarligen inte för att göra mig mätt igen, så jag funderar på om jag ska ta en skiva picnicbog ur kylen och försöka fixa något trevligt tillbehör till den. Hm, får se. Skadar väl inte att vänta en liten stund till.
Uppdatering om kornmjölsbrödet (sisådär 4 dagar sent)
Det kan bli lite så ibland. Är pojkvännen hemma och jag inte känner för att använda laptopen, så sitter vi ofta vid varsin dator i samma rum, vilket medför att om vi vrider på oss litegrann så ser vi vad som pågår på den andres skrivbord. Det gör mig lite nojig angående bloggandet, eftersom pojkvännen vet att jag har en blogg, men han vet inte vad den heter och jag vill inte att han ska varken råka eller "råka" få reda på det. Jag vill helt enkelt inte att han ska läsa den. Vissa tycker att man ska kunna dela allt med sin partner, men det tycker inte jag att man måste. En del tankar, känslor och kanske även händelser vill man inte berätta för pöjken sin. Kanske vill man dock slippa hålla det helt inne och därför delge det till vänner, någon familjemedlem eller sina bloggläsare istället.
Men åter till brödet, nu när jag är ensam hemma. Jag förvarnade min pöjk om att bröden troligen skulle bli en katastrof snarare än bröd. Hade ju ingen aning om ens vad för konsistens jag kunde förvänta mig att, vi kan kalla dem bakverken, skulle få. Efter gräddning såg de iallafall ut som bröd - knottriga bröd. Modiga som vi var bestämde både pojkvännen och jag oss för att smaka varsin bit och tur var väl det! Jag kan väl säga så mycket som att jag inte alls misslyckats med mitt brödbak, utan gjort något som smakade riktigt bra, hade en spännande struktur och mättade ordentligt. Enklast kan man nog beskriva brödet som en sorts grova tekakor, fast goda (jag gillar inte grova köpetekakor, de är svampiga i konsistensen och innehåller bara vetemjöl och lite tillsatt kli som ska få dem att verka nyttiga). Kornmjölet visade sig ha en smak som tilltalade oss båda, och pojkvännen verkade hugad på att använda det igen. Märk dock väl att jag inte tänker stå som garant för att konventionellt odlat kornmjöl är gott, men Saltå kvarns variant, som såklart är Krav-märkt, får tummen upp av mig.
Kornmjölsbröd eller fiasko - eller något helt annat?
Det får jag se om ett tag, efter andra jäsningen som pågår nu + gräddning och lite avsvalning. Men jag tror att jag idag, för första gången i mitt liv, kan ha misslyckats fatalt med ett brödbak. Vilken tur då att vi har ett paket jäst till i kylen... Men vi tar det från början.
Jag trodde jag hade koll, det trodde jag faktiskt. Visserligen hade jag aldrig bakat på kornmjöl tidigare, men jag läste på litegrann på internet och i kokböcker om hur man använde kornmjöl i bakning, just av den anledningen att jag inte ville stå där med ett platt fullkornsbröd som vägrade att jäsa. Bland annat informerade texterna mig om att det var en bra idé att använda minst en tredjedel vetemjöl i degen, för jäskraftens skull, så det rådet följde jag. Att det skulle ta längre tid för degen att jäsa än en vanlig vetemjölsdeg förstod jag väl också, det säger ju sig självt att det tar längre tid med mindre andel gluten i degen. Men när degen inte ens började närma sig dubbla storleken (fast den hade blivit större, dock, men inte så stor som den borde) efter 45 minuter, så bestämde jag mig för att baka ut den ändå. Jag ville ju inte att all jäskraft skulle gå förlorad i första jäsningen och få ett superkompakt slutresultat.
Behövde knappt röra degen innan den föll ihop när jag skulle ta den ur bunken. Visst ska man trycka ut luften ur degen när man bakar ut den, men det ska behövas lite mannakraft till arbetet, det är inte för inte som det heter att knåda en deg. Än mer skeptisk blev jag till mitt verk när jag började forma frallor av den så kallade degen. Den var helt grynig och verkade mest av allt bara vilja falla sönder. Hm?
Nu ligger degen i form av frallor iallafall på plåtarna och jäser återigen. De ska väl in i ugnen om sisådär 10-30 minuter, beroende på i vilken takt de behagar jäsa den här gången, och jag är sjukt spänd på att få veta hur det blir. Uppdaterar er också om det, om ni är intresserade av mina hemmafruinlägg. Är ni inte det kanske jag borde blogga mer om min matrelation istället, vilket var det ursprungliga huvudsyftet med den här bloggen. Dock handlar väl bakning om min matrelation det med, då ätstörda gärna lagar mat, om än då kanske helst till andra. Men det är väl det jag egentligen gör, för det är min man som helst vill ha brödet.
Kommentera gärna vad det är vad ni vill läsa om, om det är något ni vill ha mer eller mindre av, alternativt inte alls vill läsa om eller som ni saknar helt och som borde finnas med. Tips emottages tacksamt, så att säga.
Är man sjuk ska man ligga i sängen
Eller man ska iallafall inte, som jag, fara runt som en hoppjerka i lägenheten för att "bara göra än det ena och än det andra" och bli ännu sämre bara för att man uppenbarligen är totalt oförmögen att enbart ligga still. Naturligtvis tog det även sin lilla tid att inse att jag var sjuk. Vem kan inte få lite huvudvärk, liksom? Så jag testade med koffein, kanske att jag hade fått i mig för lite av den varan. När det visade sig att felet var något annat så försökte jag med vatten, vätskebrist är inte så ovanligt att drabbas av. Men inte heller det hjälpte. Insåg att jag inte hade ätit på 6-7 timmar, så fixade iordning en liten måltid. Efter det fick jag se mig slagen. Huvudvärken blev bara värre och jag började känna mig lätt illamående också. Så gick och la mig, men flög snart upp igen för att ta maxdos av Treo. Avskyr verkligen huvudvärk! Man kan inte göra någonting utan att det gör ont - inte läsa, inte prata, inte tänka, inte titta, inte blunda - ingenting! Allt gör bara ont.
Nu väntar jag på att tabletterna ska kicka in samtidigt som jag försöker få mig själv att förstå att sängläge är att föredra för tillfället. Så jag har bullat upp med en massa kuddar vid huvudändan av sängen, så jag kan halvsitta med min laptop i knäet. Även om det gör ont i huvudet att blogga. Hoppas verkligen att jag inte håller på att få migrän! Senast jag hade det var nog för 15 år sedan, så kommer inte ihåg det så väl, men det var nog ungefär såhär det brukade börja. Har för mig att min far brukade ta Treo mot migrän när jag var liten, så om de är ett anfall får jag hoppas på att det kommer av sig av tabletterna.
Dumt att jag skulle bli sjuk just nu också, när vi har nästan slut på bröd. Jag skulle ju baka mer idag, men nu får alltså inte min stackars man något nybakat bröd när han kommer hem från jobbet ikväll. Och inte hann jag dammsuga heller innan huvudvärken slog till. Får väl vara glad att jag iallafall hann diska en hel del, om än inte allt, så att jag åtminstone gjort någonting överhuvudtaget. Och nu vill hoppjerkan till HSL ner till entrén och hämta posten också, för det kom hon på att hon borde. Eller så ligger man kvar i sängen eftersom man är sjuk...
Vem bestämde att jag skulle äta skräpmat hela dagen?
Jo, pöjken min. Av någon anledning ville han ha en "skräpmatsdag" idag. Jag visste inte att det överhuvudtaget var ett begrepp och det är det nog inte heller, eller i vilket fall inte ett vedertaget sådant. Han fick iallafall för sig att det var en bra idé när vi satt i bilen på väg till ett köpcentrum efter frukosten. "Det här får bli en skräpmatsdag eftersom vi ändå ska äta pizza ikväll." Jahaaa? Förklara den logiken för mig, tack! Så det var vad jag helt sonika också bad honom göra, men jag tror att vi talade förbi varandra i den frågan. Och jag fick äta ute två gånger.
Dock sprang vi runt hyggligt mycket på nämnda köpcentrum under dagen, ont i både fötter, ben och rumpa(!) efter den strapatsen, så visst måste vi ha bränt en hel del på det. Fick också köpt en hel massa saker vi skulle ha, så det blev en produktiv dag ändå. Och ska man vara ärlig hade vi nog inte varken hunnit eller pallat att laga dagens mat själva. Vilket kanske inte hade varit helt fel det heller... Mycket kan lösas med kaffe, eventuellt lite nikotin och en bra inställning.
Samma visa dag ut och dag in
Även om dagarna mina skiljer sig åt tycker jag att de mestadels innehåller samma grundelement: diskning, tvättning, kaffedrickande som håller mig pigg, alert och mätt, bakande och matlagande till min man och utklurande av planer på hur jag ohungrig ska kunna genomleva dagen på så liten mängd mat och så lågt antal kalorier som möjligt. Det sistnämnda naturligtvis utan att pöjken min begriper detsamma. Men så länge jag bakar och lagar mat till honom så gissar jag att han tror att jag äter mer än jag gör. För man kan ju inte baka bröd utan att provsmaka en bit av det nygräddade, varma brödet så fort det svalnat till hanterbart. Eller kan man det...?
Att äta tillsammans är inte heller ett svårhanterbart problem, det är faktiskt ett riktigt bra drag. När man själv äter är man ofta mest fokuserad på sin egen mat, så när han ser att jag äter jag med, noterar inte hans hjärna mängden på min tallrik speciellt väl. Där är det alltså min disciplin som styr hur mycket som hamnar både på min tallrik och i min mage. Skulle jag däremot totalvägra att äta eller sitta och knapra på en brödbit medan han tuggar i sig en kalopsgryta, då skulle han börja fundera. Och troligen även börja kontrollera hur mycket jag lägger upp nästa gång jag äter i hans åsyn.
Kaffekonsumtionen är också, som jag nämnde ovan, en bra kompis i kampen mot hungern. Dricker jag bara av denna naturligt koffeininnehållande dryck vid rätt tidpunkt vet jag att hungerskänslornas inträde i mitt medvetande kommer att förlängas med ett par timmar. För hungrig, det vill jag inte vara eller i vilket fall inte känna mig. Till skillnad från många andra ätstörda, som ser hungern som något positivt och som ett styrkebevis, så är hungern min fiende. För mig leder hunger till att jag blir otrevlig och grinig mot min omgivning, att jag får huvudvärk, svårt att somna och andra dylika följder som jag hellre slipper. Dessutom vet jag att jag, om jag svälter ett par-tre dagar, löper en viss risk att hamna i ett hets och kompensationsbeteende. Hade problem med det under delar av 2009 och även en del av 2010, innan jag förstod hur jag kunde handskas med det. Den perioden föregicks av en relativt lång svältperiod och sedan ville kroppen uppenbarligen inte acceptera minienergiintag längre. Lagom är bäst, som det väl heter. Om det inte framgick så är lagom i mitt fall mindre än normativt.
Men nu tror jag att det är dags att baka bröd åt min pöjk som inte är hemma för tillfället. Vi börjar få slut på den varan, nämligen, och vi gillar eget bröd bättre än köpebröd. Dessutom är jag ju hemmafru, så något får jag väl ta och göra för uppehället, inte bara sitta här och knattra på tangentbordet. Bonusen i historien är att det även kommer hålla honom från misstankar om att mitt matintag skulle varit för litet under hans frånvaro och att jag får en distraktor från hungern som börjar komma smygande någonstans i magtrakten...
Rostfobi och blöt tröja
Om jag börjar med att försöka lugna ner mig själv med fakta: rost är en helt naturlig reaktion som uppkommer när metall (som kan rosta) reagerar med vatten. Typ. Tror inte salt måste vara med för att reaktionen ska kunna ske, men den påskyndar definitivt processen om den är närvarande. Bara som kuriosa.
Nej, det handlar inte om att jag plötsligt hittat ett stort rosthål i min bil som orsakats av att man i denna del av landet vintertid vräker ut tonvis och åter tonvis med salt på vägarna. Min bil är så rostfri och fin. Värre är det dock med diskstället. Det är otroligt tråkigt att ställa någonting på tork i diskstället en dag och sedan nästa morgon upptäcka att denna sak bildat ett lufttätt skikt mellan sig och diskstället, vilket i förlängningen på några få timmar medfört att diskställsjäveln har rostat och färgat av sig på den dumma, numera rostfärgade, diskade prylen! Att diskstället går att rengöra med en sådan där skrubbsvamp med slipmedel i, med repor i plåten, men eliminerad rost, som följd är nog allmänt känt. Men hur får man sin rostfärgade sak att inte vara rostfärgad längre? Man vill ju vanligen inte att ens redskap ska bli repiga och det blir de om man använder ovan nämnda svamp, men annars får man inte bort rosten... Är jag en bra hemmafru, eller?
Dessutom stör jag mig oerhört på metallredskap i "rostfritt stål" som rostar ändå... Vad var tanken med att skriva rostfritt på dem när de ändå inte egentligen är det, liksom? Gett mig i kast med några sådana under min disksession idag, vilket i princip bara medförde en irriterad tjej (jag), en stor, blöt fläck på tröjan på grund av för energiskt skrubbande och en konstigt sprutande kran samt fortsatt rostiga redskap i hon. Återigen, bra hemmafru, eller?
Halvpackad
Sitter på yttersta delen av min divandel i soffan, den som man egentligen ska ha fötterna på, med datorn i knäet. Den är varm som satan och jag skulle egentligen väldigt gärna ställa tillbaka den på skrivbordet. Dock har jag inget att sitta på framför skrivbordet, då jag skänkte bort min gamla skrivbordsstol till bror min för X antal dagar sedan och den nya står i den nya lägenheten. Japp, jag håller på att flytta! Och när man till hälften är nerpackad och till hälften uppackad i en annan lägenhet och till hälften är kvar i den gamla lägenheten (ja jag vet att det blev tre halvor nu och att det inte går ihop rent matematiskt, men nu är det ju inte logiken som bestämmer allt i min hjärna), då är detta smällar man får ta.
Tar dessutom gärna denna lilla smäll i utbyte mot att få bo ihop med min älskade pojkvän. Värre smällar än en kokhet dator har liksom redan drabbat mig/oss under flyttens gång och jag är för övrigt ganska stressad över hela projektet. Varför? Rent praktiskt är det för att jag ska packa ner de senaste fyra åren + sådant som medtagits hit från tidigare hem i en rasande fart samtidigt som jag ska bestämma vilka möbler som ska med, vilka som ska skänkas till välgörande ändamål, vilka som ska säljas, vilka som ska kastas och vilka som ska nyinförskaffas. Även om det dock inte är jag ensam som har bestämmanderätt i dessa frågor, så är det jag som bryr mig mest gällande det som rör dem. Vilket i förlängningen innebär att jag är ytterst ansvarig för beslutet, även om pojkvännen naturligtvis får säga precis vad han vill när han bryr sig. Och då spelar hans åsikt också in, såklart.
Men det är inte bara det och det faktum att man ska packa ner tusentals pryttlar i bruna kartonger som gör mig stressad. Det är den enorma dos av nostalgi som man lyckats samla på sig under alla dessa år och som man under packandets gång går igenom när man återfinner de fysiska symbolerna som frammanar den: "Ja, just det, det var ju den, den fick jag då... Nämen, titta, den där! Åh, den hade jag ju nästan glömt, låg den där?" och så vidare. Det blir, hur ska jag uttrycka det, ganska mycket känslor av olika slag i omlopp. Jag vet inte vad jag ska hitta i nästa låda och vilken stämning det kommer att försätta mig i. Spännande, kanske, men även stressande och oroande. För vad kommer jag hitta imorgon och hur kommer det få mig att må?
Håller dock humöret uppe med hoppet om och den kvalificerade gissningen på att allt kommer bli så mycket lugnare och skönare när vi väl flyttat in på riktigt. På söndag går det "stora lasset" med de skrymmande möblerna, som vid det laget måste vara innehållsmässigt nerplockade i lådor eller tömda på annat vis, eftersom vi då får låna bil med drag och även en släpkärra. Visst är det underbart roligt att sammanlagt ha fri tillgång till fyra bilar som inte har drag någon av dem?
Det kommer nog att ordna sig, det har en tendens att alltid göra det. Men det tar inte bort det faktum att jag är stressad och så troligen kommer att vara fram tills att jag är helt utflyttad härifrån, flyttstädad och klar, och börjat bo in mig i den nya lägenheten tillsammans med min första sambo. Åh, jag är så förväntansfull! Och lägenheten är sjukt fin! Måtte det bli bra!
Tar dessutom gärna denna lilla smäll i utbyte mot att få bo ihop med min älskade pojkvän. Värre smällar än en kokhet dator har liksom redan drabbat mig/oss under flyttens gång och jag är för övrigt ganska stressad över hela projektet. Varför? Rent praktiskt är det för att jag ska packa ner de senaste fyra åren + sådant som medtagits hit från tidigare hem i en rasande fart samtidigt som jag ska bestämma vilka möbler som ska med, vilka som ska skänkas till välgörande ändamål, vilka som ska säljas, vilka som ska kastas och vilka som ska nyinförskaffas. Även om det dock inte är jag ensam som har bestämmanderätt i dessa frågor, så är det jag som bryr mig mest gällande det som rör dem. Vilket i förlängningen innebär att jag är ytterst ansvarig för beslutet, även om pojkvännen naturligtvis får säga precis vad han vill när han bryr sig. Och då spelar hans åsikt också in, såklart.
Men det är inte bara det och det faktum att man ska packa ner tusentals pryttlar i bruna kartonger som gör mig stressad. Det är den enorma dos av nostalgi som man lyckats samla på sig under alla dessa år och som man under packandets gång går igenom när man återfinner de fysiska symbolerna som frammanar den: "Ja, just det, det var ju den, den fick jag då... Nämen, titta, den där! Åh, den hade jag ju nästan glömt, låg den där?" och så vidare. Det blir, hur ska jag uttrycka det, ganska mycket känslor av olika slag i omlopp. Jag vet inte vad jag ska hitta i nästa låda och vilken stämning det kommer att försätta mig i. Spännande, kanske, men även stressande och oroande. För vad kommer jag hitta imorgon och hur kommer det få mig att må?
Håller dock humöret uppe med hoppet om och den kvalificerade gissningen på att allt kommer bli så mycket lugnare och skönare när vi väl flyttat in på riktigt. På söndag går det "stora lasset" med de skrymmande möblerna, som vid det laget måste vara innehållsmässigt nerplockade i lådor eller tömda på annat vis, eftersom vi då får låna bil med drag och även en släpkärra. Visst är det underbart roligt att sammanlagt ha fri tillgång till fyra bilar som inte har drag någon av dem?
Det kommer nog att ordna sig, det har en tendens att alltid göra det. Men det tar inte bort det faktum att jag är stressad och så troligen kommer att vara fram tills att jag är helt utflyttad härifrån, flyttstädad och klar, och börjat bo in mig i den nya lägenheten tillsammans med min första sambo. Åh, jag är så förväntansfull! Och lägenheten är sjukt fin! Måtte det bli bra!
Ska jag säga som alla andra?
Det vill säga att "det var ett tag sedan nu". För det var det verkligen. Det var väl inte riktigt så att jag tröttnade på att blogga, utan mer att tiden inte räckte till för allt jag skulle, borde och ville göra. Och då bloggandet inte direkt påverkade mitt liv och dess framtid, så fick det stryka på foten. Dock får jag såklart sota för det nu, när jag vill börja dela med mig av min vardag igen, då hela min läsekrets med stösta sannolikhet har övergett mig. För även om en blogg kan ses som en betraktelse av mig, för mig, över mitt liv och tillika någon typ av dagbok, så är det kul att ha läsare. Annars skulle jag kunna skriva allt i just en rosa liten dagbok som jag sedan nogsamt låser med ett hjärtformat lås som såklart är absolut inbrottssäkert. Så hur samlar jag ihop folket igen?
Jag tänker, med tanke på vad den här bloggen ändå kretsar kring, att något som kan vara vettigt att börja med är att tala om hur mina matvanor ser ut just nu. Det är ganska simpelt. Jag äter oftast bara när jag är hungrig, men inte nödvändigtvis så fort jag blir hungrig. Ogillar att äta när jag inte är hungrig, eftersom det är totalt onödigt. Dock är jag inte längre välplanerad när det gäller min mat. Det blir liksom lite vad det blir och som inte är så jobbigt att tillaga, om jag nu orkar och vill. Ett ytterligare problem i detta är att jag har bestämt mig för att utesluta komjölksprodukter helt ur min kost. Inte med tanke på kossornas väl och ve, dock, utan bara för att jag mår bättre av att äta så. Laktosfritt funkar inte heller, vilket är lite synd. Jag gillar ju mejeriprodukter och ostar! Och alla mjölkfria smörsubstitut jag provat hittills är äckliga.
Vikten ligger kvar ungefär där den var när jag slutade blogga. Att jag varken går upp eller ner speciellt kan jag nog hålla mina slappa matvanor som ansvariga för. För de flesta skulle nog min kosthållning av idag resultera i viktuppgång, för det brukar en oregelbunden mathållning göra, men för mig funkar det. Visst vill jag fortfarande gå ner i vikt, men med heltidsstudier på agendan får man prioritera om man vill ha betyg också. Så vad göra nu när man bara kör på halvfart på sommaren? Tja, kanske ta sig tid att laga kalorisnål mat igen...
Jag tänker, med tanke på vad den här bloggen ändå kretsar kring, att något som kan vara vettigt att börja med är att tala om hur mina matvanor ser ut just nu. Det är ganska simpelt. Jag äter oftast bara när jag är hungrig, men inte nödvändigtvis så fort jag blir hungrig. Ogillar att äta när jag inte är hungrig, eftersom det är totalt onödigt. Dock är jag inte längre välplanerad när det gäller min mat. Det blir liksom lite vad det blir och som inte är så jobbigt att tillaga, om jag nu orkar och vill. Ett ytterligare problem i detta är att jag har bestämt mig för att utesluta komjölksprodukter helt ur min kost. Inte med tanke på kossornas väl och ve, dock, utan bara för att jag mår bättre av att äta så. Laktosfritt funkar inte heller, vilket är lite synd. Jag gillar ju mejeriprodukter och ostar! Och alla mjölkfria smörsubstitut jag provat hittills är äckliga.
Vikten ligger kvar ungefär där den var när jag slutade blogga. Att jag varken går upp eller ner speciellt kan jag nog hålla mina slappa matvanor som ansvariga för. För de flesta skulle nog min kosthållning av idag resultera i viktuppgång, för det brukar en oregelbunden mathållning göra, men för mig funkar det. Visst vill jag fortfarande gå ner i vikt, men med heltidsstudier på agendan får man prioritera om man vill ha betyg också. Så vad göra nu när man bara kör på halvfart på sommaren? Tja, kanske ta sig tid att laga kalorisnål mat igen...
Förkyld festprissa
Japp, nu är det bara ett par timmar kvar tills den drar igång. Höstens största overallsfest i den här staden. Och jag är förkyld som tusan. Jag råkade visst stifta bekantskap med det lilla viruset i typ tisdags och sedan dess har jag varit mer eller mindre däckad. Idag är det dock något bättre och allt mitt vett säger åt mig att jag behöver minst en dag till av vila och återhämtning innan jag kan ge mig ut på nya äventyr. En liten promenad till affären, med efterföljande vila, hur låter det? undrar mitt bättre vetande. Men festprissan i mig bara viftar bort den lilla försynta, men ack så klarsynta, kommentaren. Det är overallsfest så jag ska festa, därmed basta!
Däremot kanske jag inte kör lika hardcore som jag brukar. Eller, tja, det varierar väl hur hardcore jag brukar vara. Den årligen återkommande overallsfesten som jag ska på idag har jag varit på en gång tidigare, förra året, och då drack jag, om jag inte missminner mig, en öl och sedan var jag less på hela tillställningen och ville bara gå hem. Tilläggas bör kanske att den enda ölen tog flera timmar att dricka upp. En naturlig fråga att ställa då är varför i hela friden jag ska gå i år igen, om det var så tråkigt förra året. Jag antar att det handlar om att ge tillställningen en andra chans. Förra året spårade det hela ur så till den milda grad att jag inte fick en rättvisande bild av vad just denna overallsfestens tema innebär. Nog för att jag var uttråkad redan innan urspårningen tog sin fart, men men. Nu har jag bestämt mig för att se om det hela kan utveckla sig på ett bättre sätt och då är det en bra idé att gå dit.
Men tillbaka till "förberedelserna" som pågår för tillfället. Jag behöver troligen ta lite mediciner för att kunna gå - tabletta mig frisk, så att säga - och jag sitter just nu och filurar på vilka trevliga tabletter man ska ta och svälja ner innan man går. Treo är ganska given, för jag får sådan där blixtrande huvudvärk, som visserligen försvinner lika fort som den kom, när jag gör något ansträngande. Problemet är väl att en fest är ansträngande mest hela tiden, därför behövs det halva grammet acetylsalicylsyra som en Treo-tablett förser mig med. För jag hoppas att det räcker med en, vill inte ta två. Funderar på att även ta Sinova, en tablett som dämpar nästäppa. Den är inte lika effektiv som nässpray, men å andra sidan så är jag bara lite småtäppt och inte i behov av nässpray. Funderar avslutningsvis på att ta Bromhexin, som tunnar ut slemmet i halsen (intressenta och mysiga indirekta beskrivningar av mina sjukdomssymptom här...), men problemet med det är att jag inte vet om det är slemmet som orskar hostan eller om det bara är rethosta som faktiskt dämpas av slemmet. Skulle ju vara dumt att tunna ut slemmet om det är rethosta, som då bara blir etter värre av att jag faktiskt tar en tablett. Dock varken vill eller bör jag ta mina mycket effektiva Codeintropfen, som lindrar hosta direkt, för man få i sig alkohol på overallsfester, det får man, oavsett om man hade tänkt det eller inte, och på den tyska bipackssedeln avrådes det starkt från att kombinera den medicinen med alkohol. Tror att svenska Fass helt enkelt säger, om samma substans, att den inte alls ska kombineras med alkohol. Men har man köpt den i Tyskland så gäller väl den tyska bipackssedeln, haha.
Funderar på att inledningsvis ha med mig en hel termoskopp med pepparmyntste till festen. Det är gott, löser upp i näsan när man inandas det och det är skonsammare för en sjuk kropp än alkohol. När sedan de fyra decilitrarna som min termoskopp rymmer är slut, då kan man börja fundera på om man ska ha en vatten eller en öl. Lite alkohol, kanske, alltså. Jag ska iallafall ta med mig öl och vatten, tror jag. Fast det smartaste är nog att varva te med annan dryck, man kan nog behöva näsuppfriskande aromer under hela tillställningen. Hm, hoppas att plast klarar av värme ganska bra. För jag har bara plastmuggar hemma, eftersom jag bestämde att jag antagligen inte skulle klara av både livsmedelsbutiksbesök och fest idag. Tänkte ju köpa pappmuggar och ett gäng näsdukar. Men nu får jag klara mig med plastmuggar och de näsdukar jag har kvar. Tänkte att jag skulle sno ett gäng sådana där pappershanddukar på universitetet också på vägen. Så man inte helt plötsligt står utan med rinnande näsa. Overaller är ju så bra med alla dess fickor som rymmer multum...
Kaffeberoende, moi?
Ibland undrar man, alltså. Om man vaknar upp efter åtta timmars sömn och inte har sovit överdrivet dåligt varken den natten eller de närmaste nätterna dessförinnan, då borde man väl inte vara jätteseg från start? Förstår liksom inte vad det har varit med mig idag. Bara varit trött, trött och trött. Men inte trött som i vill sova mer, utan mer trött som i orkeslös. Fram tills att jag fick den eminenta idén att göra en kopp kaffe. Och sedan en kopp kaffe till. Kvicknade visserligen till redan under den första koppen, men jag ville ha något mer varmt att dricka och det verkade ganska dumt att dämpa den nyuppnådda vakenheten och alerta känslan med en kopp lugnande kamomillte, så det fick bli kaffe igen.
Nu är jag följdaktligen pigg och glad och borde för övrigt springa iväg till Ica innan det stänger, för jag har varken mjölk eller smör hemma, vilket i förlängningen innebär att jag, om jag inte avhjälper den bristen ikväll, kommer bli tvungen att göra en omelett till frukost imorgon. Inte helt fel, förstås, men jag vill väl ha lite valfrihet, antar jag. Fast det är bara fantasilöshet som påstår att jag inte har något mer att välja på. Jag kan äta två kokta ägg med tillbehör istället om jag hellre vill det. Eller en micrad smörgås med smält cheddarost på. Eller ett äpple med Keso till. Well, det får ta och lösa sig imorgon, för nu hinner jag ändå inte till Ica längre. Statoil har ju öppet dygnet runt, förstås, men vad tar de för en liter laktosfri mjölk? 20 kronor? 25? Är inte helt säker på att jag faktiskt vill veta...
Så om inte annat får jag väl börja morgondagen med endast en kopp kaffe och sedan springa iväg till affären på morgonkvisten och inhandla min frukost då. För kaffe, det är något som alltid finns i mitt hem.
Nu är jag följdaktligen pigg och glad och borde för övrigt springa iväg till Ica innan det stänger, för jag har varken mjölk eller smör hemma, vilket i förlängningen innebär att jag, om jag inte avhjälper den bristen ikväll, kommer bli tvungen att göra en omelett till frukost imorgon. Inte helt fel, förstås, men jag vill väl ha lite valfrihet, antar jag. Fast det är bara fantasilöshet som påstår att jag inte har något mer att välja på. Jag kan äta två kokta ägg med tillbehör istället om jag hellre vill det. Eller en micrad smörgås med smält cheddarost på. Eller ett äpple med Keso till. Well, det får ta och lösa sig imorgon, för nu hinner jag ändå inte till Ica längre. Statoil har ju öppet dygnet runt, förstås, men vad tar de för en liter laktosfri mjölk? 20 kronor? 25? Är inte helt säker på att jag faktiskt vill veta...
Så om inte annat får jag väl börja morgondagen med endast en kopp kaffe och sedan springa iväg till affären på morgonkvisten och inhandla min frukost då. För kaffe, det är något som alltid finns i mitt hem.
De där måsarna, alltså!
Nu är de igång igen, fast på ett annat ställe den här gången. Lika vettlöst omkringflygandes och lika otäckt nära marken som förra gången. Och nu som då finns det inget intressant under dem. Ingen mat de skulle kunna tänkas vilja skydda från inkräktare och i mina ögon är det ej heller någon parningsdans (om man nu kan dansa i flygande tillstånd) de ägnar sig åt. Möjligen en drogpåverkad sådan, då, helt omöjliga ska vi väl inte vara. Visste bara inte att fåglar hade börjat knapra spännande tabletter... Ändock är väl det den vettigaste förklaringen, då den här blandade måsflocken beter sig sjukt konstigt och olikt alla fåglar jag någonsin sett tidigare.
Hursomhelst så hindrar de mig effektivt både från att blåsa såpbubblor från balkongen och att gå till affären. Synd då att jag är sugen på bådadera. Hur är det man säger: Man vill ha det man inte kan få. Så naturligtvis lär såpbubbleblåsarviljan och matinköpslusten försvinna tillsammans med fåglarna.
Men vad är det egentligen de håller på med?
Hursomhelst så hindrar de mig effektivt både från att blåsa såpbubblor från balkongen och att gå till affären. Synd då att jag är sugen på bådadera. Hur är det man säger: Man vill ha det man inte kan få. Så naturligtvis lär såpbubbleblåsarviljan och matinköpslusten försvinna tillsammans med fåglarna.
Men vad är det egentligen de håller på med?
Äckelmåsar
Normal rubrik på det första inlägget jag skriver på över en månad. Men under en kort stund under min mycket korta promenad i det 30-gradiga solskenet kändes det som att jag var med i "Fåglarna", den där skräckfilmen av Alfred Hitchcock, ni vet.
I vanliga fall har jag inget emot måsar, eller fåglar i allmänhet heller, för den delen. Visst, måsar är väl inte de mysigaste fåglar man kan tänka sig, men de brukar inte vara läskiga iallafall. Så länge de inte är sjuka i huvudet, vill säga. För kan någon tala om för mig varför en rejält stor flock, på kanske en 50 fåglar, blandat fiskmåsar och skrattmåsar, helt plötsligt cirklar omkring på ett mycket litet område samtidigt? Och när jag säger cirklar så menar jag inte ett graciöst omkringsvävande på behaglig höjd, utan mer ett måsflaxande hitan och ditan ackompanjerat av de för måsar karakteristiska skrina. Men det otäcka i kråksången (eller okej, måssången) var att måsarna flög omkring på så låg höjd att de utan vidare hade kunnat flyga in i mig om de inte såg sig för - vilket de inte verkade göra. Och det var en sådan kvantitet av dem att det kändes läskigt att ha dem strax över huvudet på det viset. Dessutom vet man ju hur måsar är, skiter överallt och har säkert inga betänkligheter angående att skita bara för att någon råkar passera just under dem när behovet pockar på.
Hade det här måsbeteendet observerats över öppet vatten hade jag inte varit förvånad, men det här var mitt i stadsmiljön utan att jag såg någonting som skulle kunna verka attraktivt ur ett måsperspektiv. Så bevisligen hade jag ju då inte måsperspektiv.
I vanliga fall har jag inget emot måsar, eller fåglar i allmänhet heller, för den delen. Visst, måsar är väl inte de mysigaste fåglar man kan tänka sig, men de brukar inte vara läskiga iallafall. Så länge de inte är sjuka i huvudet, vill säga. För kan någon tala om för mig varför en rejält stor flock, på kanske en 50 fåglar, blandat fiskmåsar och skrattmåsar, helt plötsligt cirklar omkring på ett mycket litet område samtidigt? Och när jag säger cirklar så menar jag inte ett graciöst omkringsvävande på behaglig höjd, utan mer ett måsflaxande hitan och ditan ackompanjerat av de för måsar karakteristiska skrina. Men det otäcka i kråksången (eller okej, måssången) var att måsarna flög omkring på så låg höjd att de utan vidare hade kunnat flyga in i mig om de inte såg sig för - vilket de inte verkade göra. Och det var en sådan kvantitet av dem att det kändes läskigt att ha dem strax över huvudet på det viset. Dessutom vet man ju hur måsar är, skiter överallt och har säkert inga betänkligheter angående att skita bara för att någon råkar passera just under dem när behovet pockar på.
Hade det här måsbeteendet observerats över öppet vatten hade jag inte varit förvånad, men det här var mitt i stadsmiljön utan att jag såg någonting som skulle kunna verka attraktivt ur ett måsperspektiv. Så bevisligen hade jag ju då inte måsperspektiv.
Vad underbart livet är just nu...
NOT! Jag är bakis och orkeslös efter gårdagens fest, där jag för övrigt blev något för full inpå småtimmarna. Grattis till bortgörningen, HSL! Har idag hällt i mig först en Resorb, som inte hjälpte mot min helvetiska bakfylla, och sedan en Treo, som gjorde att mitt huvud iallafall blev till en beboelig plats för min hjärna igen. När sedan pojkvännen hade stekt bröd till frukost och gjort te kände jag hur livet började återvända till min kropp. Men jag är fortfarande seg som fan. Och när Treon släpper får jag säkert tillbaka min lilla fina huvudvärk igen. Punsch är farligt! Så gott och så lättdrucket, trots att det är så starkt.
Dessutom har jag inte fått sova ordentligt inatt. Vaknade efter fyra timmars sömn av att pojkvännen snarkade och kunde inte somna om efter det. Får väl hälla i mig en cola på väg till grillkvällen nu, så jag håller mig pigg, glad och alert. För koffeineffekten från Treon har avtagit för länge sedan. Känns som jag skulle kunna däcka i min säng i detta nu. Om det fanns några sängkläder i den, vill säga. Drog ur dem imorse och har inte orkat bädda i nya.
Som sagt, en fuckat trött och seg dag. Men kul med grillkväll iallafall, trots att jag kanske hellre skulle vilja sova. Men men, sova kan man ju som bekant göra när man dör.
Kan ju också meddela att det inte blev något skålande och skrålande på sektionspuben i fredags. Jag orkade faktiskt inte med det. Fröken Operfekt stannade helt sonika hemma och vilade upp sig inför gårdagens slottsfest. En fest som för övrigt var sjukt nice, bortsett från att jag blev för full på slutet, då. Men det var ju efter att klockan passerat tre, så största delen av tiden var jag glad, i festform och hade sjukt trevligt.
Dessutom har jag inte fått sova ordentligt inatt. Vaknade efter fyra timmars sömn av att pojkvännen snarkade och kunde inte somna om efter det. Får väl hälla i mig en cola på väg till grillkvällen nu, så jag håller mig pigg, glad och alert. För koffeineffekten från Treon har avtagit för länge sedan. Känns som jag skulle kunna däcka i min säng i detta nu. Om det fanns några sängkläder i den, vill säga. Drog ur dem imorse och har inte orkat bädda i nya.
Som sagt, en fuckat trött och seg dag. Men kul med grillkväll iallafall, trots att jag kanske hellre skulle vilja sova. Men men, sova kan man ju som bekant göra när man dör.
Kan ju också meddela att det inte blev något skålande och skrålande på sektionspuben i fredags. Jag orkade faktiskt inte med det. Fröken Operfekt stannade helt sonika hemma och vilade upp sig inför gårdagens slottsfest. En fest som för övrigt var sjukt nice, bortsett från att jag blev för full på slutet, då. Men det var ju efter att klockan passerat tre, så största delen av tiden var jag glad, i festform och hade sjukt trevligt.
Känns som att jag fått något gjort
Har just skickat iväg mitt utkast till första kapitlet på min C-uppsats inför morgondagens seminarium. Känns bra, speciellt med tanke på att jag 20 minuter innan inlämningsdeadline till slut kom ihåg vilken avgränsning jag skulle ha för en del av arbetet. Hade haft avgränsningen klar för mig för en halv vecka sedan, sedan försvann den ur huvudet och vägrade komma tillbaka. Fram tills då, alltså. Så det känns ju bra.
Har även läst igenom den uppsatsinledning jag ska opponera på och den såg väl bra ut. Tappade tyvärr koncentrationen efter en sida av tre, så jag kanske får ta och brygga mig en kopp kaffe och läsa igenom papperet igen. Något vettigt ska jag väl ha att säga, inte bara "Det ser bra ut". Det tar typ två sekunder, kanske fem om man säger det långsamt, och innehåller varken konstruktiv ris eller ros. Som den språkstruktur-Hitler jag är hittade jag dock - såklart - småfel som missande av stor bokstav på ett par ställen och referenser som kunde varit mer korrekt utformade. Men jag tror inte att formaliakorrigeringar är välkomna på ett utkastseminarium. Kanske om det är genomgående fomaliabriser, då kan man nämna att det förekommer just det. Att gå in på enskilda skrivfel är aldrig populärt, inte ens på slutseminarier. Och detta uppsatsutkast hade inte ens så många formaliabrister att det är nämnvärt imorgon.
Måste även iväg till universitetet och hämta mig en kurskatalog. Anmälningstiden till höstens kurser går ju ut om 9 dagar! Och jag har ingen aning om vad jag ska välja. Vill läsa matematik, men då måste man ha läst gymnasiets D-kurs i detsamma. Och det har inte jag gjort, har bara kommit upp till C-nivå där. Får se om jag kan charma någon på akademin som tillhandahåller matematikkurserna för att se om det kanske finns något sätt att lösa det på ändå. Hoppas går ju alltid. Annars vet jag inte vad jag ska läsa, faktiskt.
Och apropå kvällsinlägget igår, så ringde jag upp pöjken igen lite senare och då svarade han. Så jag blev lugnad och fick prata av mig lite. Vet fortfarande inte varför jag reagerade så starkt på att han inte svarade. Brukar jag inte göra annars.
Har även läst igenom den uppsatsinledning jag ska opponera på och den såg väl bra ut. Tappade tyvärr koncentrationen efter en sida av tre, så jag kanske får ta och brygga mig en kopp kaffe och läsa igenom papperet igen. Något vettigt ska jag väl ha att säga, inte bara "Det ser bra ut". Det tar typ två sekunder, kanske fem om man säger det långsamt, och innehåller varken konstruktiv ris eller ros. Som den språkstruktur-Hitler jag är hittade jag dock - såklart - småfel som missande av stor bokstav på ett par ställen och referenser som kunde varit mer korrekt utformade. Men jag tror inte att formaliakorrigeringar är välkomna på ett utkastseminarium. Kanske om det är genomgående fomaliabriser, då kan man nämna att det förekommer just det. Att gå in på enskilda skrivfel är aldrig populärt, inte ens på slutseminarier. Och detta uppsatsutkast hade inte ens så många formaliabrister att det är nämnvärt imorgon.
Måste även iväg till universitetet och hämta mig en kurskatalog. Anmälningstiden till höstens kurser går ju ut om 9 dagar! Och jag har ingen aning om vad jag ska välja. Vill läsa matematik, men då måste man ha läst gymnasiets D-kurs i detsamma. Och det har inte jag gjort, har bara kommit upp till C-nivå där. Får se om jag kan charma någon på akademin som tillhandahåller matematikkurserna för att se om det kanske finns något sätt att lösa det på ändå. Hoppas går ju alltid. Annars vet jag inte vad jag ska läsa, faktiskt.
Och apropå kvällsinlägget igår, så ringde jag upp pöjken igen lite senare och då svarade han. Så jag blev lugnad och fick prata av mig lite. Vet fortfarande inte varför jag reagerade så starkt på att han inte svarade. Brukar jag inte göra annars.
Från tristess till inte tristess
Jag hade ställt in mig på att helgen skulle bli skittråkig. Det kanske den blir också, det vet man aldrig innan. Men anledningen till denna deprimerande inställning var att en stor overallsfest går av stapeln här i stan på fredag och fortsätter på lördag. Som overallare borde jag vara glad för det, men till de stora overallsfesterna bör man anmäla sig. Och det hade jag ingen lust att göra, eftersom det var dyrt. Så jag hade ställt in mig på en helg med inget party. Sedan kommer då en kompis till mig och talar om att jag visst kan hänga lite där med lite roligt folk om jag har lust med det. Jag får bara inte vara med på lekarna och sittningen (för att förstå dessa två företeelser måste man vara overallare) och det är helt okej för mig. Lekarna går ändå mestadels ut på att supa ner sig och sittningen innefattar bland annat kalorimässigt okontrollerbar mat. Lite tråkigt bara att pöjken min anmält sig till overallsfesten, för då kommer jag kanske inte att se nästan någonting av honom under dessa två dagar.
Men party blir det till helgen för HSL om HSL vill! Ja, jag pratar om mig själv i tredje person, jag gör det ibland, när andan faller på. Men jag är inte det minsta schizofren för det.
Men party blir det till helgen för HSL om HSL vill! Ja, jag pratar om mig själv i tredje person, jag gör det ibland, när andan faller på. Men jag är inte det minsta schizofren för det.
Majsens mysterier
Ska man tro på allt man får reda på? Nej, det lär man sig ganska tidigt i livet att man inte ska. Iallafall om man är svensk. Men ska man då tro på detta: Kroppen tar inte upp några kalorier från majs. Mitt upplärt kritiska sinne säger omedelbart nej. Och med Jante-lagen inpräntad i huvudet svischar de välbekanta orden förbi - om något verkar vara för bra för att vara sant så är det också det. Men jag är ändå tveksam, trots det skenbart uppenbara svaret.
Var har jag då fått denna konstiga upplysning från? Tja, det var en teknolog som på sektionspuben kom med en kommentar om att kroppen inte tar upp kalorier från majs och jordnötter. Jag tyckte det verkade helt absurt och hade redan bestämt mig för att inte tro på det när en kille som läste biologi konfirmerade påståendet, iallafall majsmässigt. Det har fått mig att fundera. En biologistuderande borde inte uttala sig om att det är så om det inte är så. Om han vore osäker borde han snarare ha sagt att det troligen inte är så. Och nu sa biologikillen inte ens att teknologen troligen hade rätt, utan han sa att han hade rätt.
Om det stämmer betyder det att tortillachips skulle vara min lifesaver när pojkvännen vill att jag ska äta snacks med honom. För på påsen står det 500 kcal per 100 gram, men om man räknar bort kalorierna i majsmjölet så blir kalorimängden istället knappt 220 kcal per 100 gram. Men jag är så osäker. Vet inte vad jag ska tro. Låter det för bra för att vara sant så borde det vara för bra för att vara sant. Men varför skulle en biologistudent påstå att ett så absurt påstående stämde om det inte gjorde det?
Angående olika typer av beroende
Okej, det är lika bra att lägga korten på bordet: jag är beroende. För tillfället är det av socker och såpbubbelblåsning.
Kanske låter det konstigt att ett hälsofreak som jag skulle vara beroende av socker. Men sanningen är den att jag inte alltid varit ett hälsofreak. Och har man en gång hamnat i fällan riktigt rejält så kan man inte ta sig ur den. Jag skämtar inte. Under gymnasietiden kunde jag äta ett par-tre kilo godis i veckan i perioder. Inte mådde jag egentligen bra av att göra det, men min förbränning är superbra, så det resulterade inte i någon viktuppgång. Antar att godiset även fyllde något behov i min vardag, annars skulle jag väl inte ätit det. När jag sedan ville lägga om till sundare kosthållning sparkade min hjärna bakut - jag var beroende. Så om jag inte är jävligt försiktig med mitt sockerintag numera så fastnar jag i fällan igen. Det är det jag menar med att man aldrig kan ta sig ur det. För sluta kan man, det är inte grejen. Grejen är istället att man aldrig kan ha en normal konsumtion av ämnet man blivit beroende av igen, det skenar så fort man nyttjar det. Förutsatt att man inte har stenkoll och verkligen, verkligen bestämmer sig för att man får konsumera en viss mängd en viss gång och sedan återgå till deskonsumtionen.
Det andra beroendet är väl inte lika blodigt. Men till de av er som är rökare delges härmed ett tips: testa såpbubbelblåsning. Vet inte om det funkar för dem som verkligen har ett beroende, men för mig, som enbart röker för att stressa av när jag är hypersuperduperstressad och inget annat hjälper, så är såpbubbelblåsning ett faktiskt fungerande substitut. Inte riktigt lika verkningsfullt, kanske, men det är avstressande. Och jag är stressad.
Visst, jag är även beroende av träningen, men det torde framgått tidigare. Och nu vill min pojkvän att jag ska sluta knattra på tangentbordet och umgås med honom, så jag gör det istället för att ta upp också detta beroende på ett djupare plan för tillfället.
Det går... nedåt... snabbt...
Min stackars lilla mage! Jag vet inte vad det är med den, det enda jag vet är att den under den senaste veckan har varit snabb. Och då menar jag väldigt snabb. Snabb som i "kroppen hinner inte ta upp någon näring från maten du stoppar i dig, så du rasar i vikt". Jag är kluven till det fenomenet. På ett sätt är jag överlycklig över att jag faktiskt kunnat äta precis hur mycket som helst den gågna veckan och ändå droppa vikt. Men orkeslösheten som följer på ett obefintligt energiupptag är inte rolig. Känslan av att inte kunna ta ut sig på träningen, att med en suck trycka på stoppknappen på löpbandet utan en enda svettdroppe i pannan, bara för att man tröttnade på att springa så långsamt, men samtidigt inte kunde springa snabbare på grund av att det inte fanns någon energi i kroppen att använda sig av.
Det värsta är att jag inte vet varför. Är det en följdsjukdom till min jobbiga förkylning som i nuläget håller på att släppa greppet om mig? Eller har jag blivit känslig för laktos? För jag tror inte att jag ätit fel mat och dessutom är inte magen i stridsläge precis hela tiden. Idag har jag dock bara ätit väldigt lite mjölkprodukter, så får se vad som händer imorgon. Dock åt jag ganska lite mjölkprodukter igår också, men utan önskad magstabilisering.
Kanske ska avrapportera dagens matintag också, mina läsare brukar finna det intressant. Idag har jag faktiskt bara ätit frukost, men den var stor.
- ½ pannkaka med prästostsbitar i, åts med hemmagjord hallonsylt (max 200 kcal)
- 2 dubbla formfranska med fyllning av ost och kebabkryddad kyckling (max 300 kcal/styck, troligen mycket mindre...)
Så fram tills nu har jag inmundigat absolut maximalt 800 kcal idag. Ska även äta en portion havregrynsgröt med hemmagjort äppelmos nu strax, eftersom jag ska försöka komma iväg till gymmet imorgon. Om magen är på min sida... Så kommer väl hamna på cirkus 200 kcal till idag. Helt okej för mig. Jobbigt att äta när jag inte är hungrig, dock. Men jag får försöka ändå.
Det värsta är att jag inte vet varför. Är det en följdsjukdom till min jobbiga förkylning som i nuläget håller på att släppa greppet om mig? Eller har jag blivit känslig för laktos? För jag tror inte att jag ätit fel mat och dessutom är inte magen i stridsläge precis hela tiden. Idag har jag dock bara ätit väldigt lite mjölkprodukter, så får se vad som händer imorgon. Dock åt jag ganska lite mjölkprodukter igår också, men utan önskad magstabilisering.
Kanske ska avrapportera dagens matintag också, mina läsare brukar finna det intressant. Idag har jag faktiskt bara ätit frukost, men den var stor.
- ½ pannkaka med prästostsbitar i, åts med hemmagjord hallonsylt (max 200 kcal)
- 2 dubbla formfranska med fyllning av ost och kebabkryddad kyckling (max 300 kcal/styck, troligen mycket mindre...)
Så fram tills nu har jag inmundigat absolut maximalt 800 kcal idag. Ska även äta en portion havregrynsgröt med hemmagjort äppelmos nu strax, eftersom jag ska försöka komma iväg till gymmet imorgon. Om magen är på min sida... Så kommer väl hamna på cirkus 200 kcal till idag. Helt okej för mig. Jobbigt att äta när jag inte är hungrig, dock. Men jag får försöka ändå.
No way att jag tränade imorse!
Kan väl börja med att säga att ortorexin till slut vann över anorexin igår. Efter 6 timmar utan mat tillagade jag en portion havregrynsgröt med lite linfrön, som jag åt tillsammans med en ganska rejäl klick hemmagjort äppelmos (max 250 kcal). Så gårdagen slutade strax under 1000 kcal och jag funderar fortfarande på om jag ska se det som något positivt eller något negativt. Borde verkligen inte äta så lite... Men samtidigt, om jag inte mår dåligt av det och inte går omkring och känner mig svältande, trött eller orkeslös så är det väl bara bra? För innerst inne vill jag gå ner i vikt, det är ju självklart. Även om jag inför omvärlden låtsas vara på väg mot tillfrisknande.
För att knyta an till rubriken på detta inlägg så vaknade jag med feber, huvudvärk, snuva, nästäppa och andningssvårigheter på grund av slem i halsen. Då går man inte till gymmet. Så kan det gå. Lite skrattretande att jag mådde så när jag igårkväll trodde att jag kunde vara frisk till imorse. Dock var jag tvungen att lalla iväg till universitetet ändå, så efter en Treo (febernedsättande & smärtstillande), en Sinova (mot nästäppa) och en Bromhexin (slemlösande för halsen), så kände jag mig såklart jätte-fit-for-fight. Eller, sanningsenligt, kände mig stark nog att överhuvudtaget lämna huset. När jag kom fram till universitetet svettades jag dessutom som en gris (nej, grisar svettas inte, men man säger ju så...), eftersom Treon höll på att sätta ner min feber och när febern avtar blir man ju svettig. Och varm. Antar att det är typ så det känns att få sådana där värmevallningar när man är i klimakteriet...
Lyckades under dagens opposition/seminarium få reda på att morgondagens seminarium inte var obligatoriskt. Kändes skönt. För jag skulle svårligen ha orkat läsa artiklarna ikväll. Så jag skippar det seminariet. Måste ändå iväg och göra en intervju på eftermiddagen och min bönegrupp ska träffas på kvällen. Så man hoppas ju på att faktiskt få bli frisk till imorgon. Dock känns det inte speciellt troligt i nuläget, när medicinerna gått ur kroppen och jag sitter med exakt samma symptom som imorse.
För att knyta an till rubriken på detta inlägg så vaknade jag med feber, huvudvärk, snuva, nästäppa och andningssvårigheter på grund av slem i halsen. Då går man inte till gymmet. Så kan det gå. Lite skrattretande att jag mådde så när jag igårkväll trodde att jag kunde vara frisk till imorse. Dock var jag tvungen att lalla iväg till universitetet ändå, så efter en Treo (febernedsättande & smärtstillande), en Sinova (mot nästäppa) och en Bromhexin (slemlösande för halsen), så kände jag mig såklart jätte-fit-for-fight. Eller, sanningsenligt, kände mig stark nog att överhuvudtaget lämna huset. När jag kom fram till universitetet svettades jag dessutom som en gris (nej, grisar svettas inte, men man säger ju så...), eftersom Treon höll på att sätta ner min feber och när febern avtar blir man ju svettig. Och varm. Antar att det är typ så det känns att få sådana där värmevallningar när man är i klimakteriet...
Lyckades under dagens opposition/seminarium få reda på att morgondagens seminarium inte var obligatoriskt. Kändes skönt. För jag skulle svårligen ha orkat läsa artiklarna ikväll. Så jag skippar det seminariet. Måste ändå iväg och göra en intervju på eftermiddagen och min bönegrupp ska träffas på kvällen. Så man hoppas ju på att faktiskt få bli frisk till imorgon. Dock känns det inte speciellt troligt i nuläget, när medicinerna gått ur kroppen och jag sitter med exakt samma symptom som imorse.
