Tjejen med styrkan

Utan att avslöja för mycket - eller i realiteten nästan ingenting - så kan jag säga att jag de senaste veckorna har haft fullt upp. Så fullt upp att mitt datoranvändande, med undantag för några få gånger, inskränkt sig till att kolla huruvida jag fått några nya intressanta mail (för nya mail har man ju alltid, av någon anledning, fått en hel drös av) och, om tidens makter så tillåtit, hunnit kika in på några av de bloggar jag följer. Det kanske kan tyckas att jag borde förvarnat er om att min blogg skulle gapa tom på nya inlägg en tid framöver innan det hela drog igång, men jag visste faktiskt inte om det. Från en dag till en annan blev jag indragen i ett jätteprojekt som spände över en betydande tidsrymd, iallafall sett ur ett bloggare-som-uppdaterar-varje-dag-perspektiv. Nu försöker jag alltså inte göra anspråk på att vara en bloggare som vanligen uppdaterat varje dag en innan det här uppehållet, men de av mina läsare som kommenterar min blogg brukar uppdatera varje dag och då blir det ur deras perspektiv sett inte en dålig uppdateringsfrekvens i den här bloggen, utan de lär numera se den som i stort sett död.

 

I realiteten är den ju dock inte det, eftersom jag, när tid finnes, gärna tar och skriver ner lite vad som händer i mitt liv och vad jag tänker och känner. Om inte annat så för att själv kunna gå tillbaka och titta, minnas och förstå hur jag tänkte när jag har lite distans till ett visst skeende. Naturligtvis vill jag även gärna ha läsare, kommenterande eller ej, annars hade jag ju lika gärna kunnat ha ett Word-dokument, eller varför inte en gammal, hederlig dagbok, för nedtecknade av dylikt istället för en blogg.

 

Kanske kan det vara intressant att också få en statusuppdatering angående mitt förhållande till mat. Det skiftar ju som bekant över tid. Vad skönt det skulle vara om det inte gjorde det, om man alltid skulle ha ett stabilt förhållande till mat som ett (förhoppningsvis) välsmakande bränsle för kroppen. Jag har fått för mig att det är de som ser mat på det viset som har lättast att hålla en hälsosam vikt dessutom. Personligen står jag också relativt still på en hälsosam vikt, men mina matvanor ser ut som skrutt. Inte så att jag skurit ner på näringsintaget i hopp om att tappa kilon, utan man skulle kunna kalla det för att jag, eh, omstrukturerat det, ifall man vill få det att låta fint. Om man inte har den intentionen så heter det dock att jag ersatt alldeles för många måltider med godis eller chips och att om jag faktiskt dristat mig till att äta mat så har det blivit "något gott" efteråt allt som oftast. Det är inget som jag är nöjd med och jag vill absolut förändra det. Att äta måltider bestående av vad en måltid bör bestå av borde vara det enda alternativet förutom i undantagsfall. Och om jag är sugen på något efter maten så är både kaffe och te goda drycker som många intar vid just jämförbara tillfällen. Tillbehör som kaka ej nödvändigt. Dock hellre en kaka än en halv påse godis.

 

Det stora problemet i mitt fall är nog ändå suget. Den där i skuggorna smygande, diffusa känslan av att något är fel, att man inte har gett sin kropp allt den behöver (läs: allt den är van vid att få). Sedan inser man att det är godiset det det felar på och iochmed den insikten blir man så ohjälpligt sugen att man letar upp en påse i skafferiet, alternativt åker iväg till affären om det inte finns någon hemma, och sedan sitter man där och stoppar i sig ett gäng godisbitar väl medveten om att man inte lyckades bryta den dåliga vanan den dagen heller. Men imorgon... suget blev ju så starkt just idag... det blir det inte imorgon... Yeah, right! Så trots att jag luskat fram vilket grundproblemet är och vet att det är där krutet ska läggas, så vet jag faktiskt inte hur jag ska göra mer konkret för att få till en förändring. Någon som vet? Här behövs hjälpande tips.

Att göra rätt är svårt när man fortfarande står och famlar efter säkerheten. Säkerheten som består i att veta hur frisk man de facto är och sedermera då kunna agera därefter. Är jag tillräckligt frisk för att kunna äta när jag känner fysisk hunger istället för på fastställda tider som ska vara gällande oavsett vad kroppen anser just då? Är jag tillräckligt frisk för att hoppa över någon måltid då och då för att den föregående var stor och jag därför inte blev hungrig alls när jag annars skulle ha blivit det? Jag är beredd att svara ja på bägge de frågorna, men jag vet ju inte om det är så. Tänk om jag bara lurar mig själv. Det är inte en omöjlighet eller sprunget ur en absurt nojig konspirationteoretikers tankar att det skulle kunna vara ätstörningen som insett mina nya planer och därmed lismar sig in även bland dem. Att den gått från att säga "du är redan tillräckligt fet och mer därtill, ät inte" till att säga "men du har ju kontroll, du är ju frisk men just för tillfället inte hungrig, därför ska du låta bli att äta just nu, det är inte friskt att äta "bara för att", det är faktiskt tillochmed ätstört". Och jag sväljer det med hull och hår. Jovisst är jag frisk, då ska jag äta som en frisk person också och en sådan gör såhär, halleluja!  

 

Men abret är att jag inte är frisk, även om ätstörningen försöker tuta i mig det för att få en ny chans att växa sig stark. Förut visste jag dock vilka tankar som var de ätstörda och vilka som var mina egentliga. När jag var som djupast inne i ätstörningen kanske de flöt samman, men på min väg bort från ätstörningsavgrunden har jag ändå haft förmågan att se vad som kan anses vara friska tankar och vad som är ett foster av ätstörningen och dess idéer om hur jag ska leva. Om nu ätstörningen byter taktik, iklär sig skepnaden av friska tankar och därmed infiltrerar mitt sinne som den lömskaste fiende, då vet jag inte hur jag ska agera längre. Hur ska jag då ha någon som helst möjlighet att veta när den är väck, när de av mig uppfattat friska tankarna enbart är just friska? Vilka är oddsen för att jag vid rätt tillfälle ska kunna släppa de kontrollerade, planerade måltidstillfällena? Det är skittråkigt att hålla på och äta när man bör istället för när man vill och behöver, så den här fasen kan jag gissa att alla och envar som kämpar mot en ätstörning vill komma igenom så snart som möjligt för att kunna lämna militäriskt strikta måltidstider och -planeringar bakom sig, helst för all evighet. Men om man slutar för tidigt faller man tillbaka och då får man börja om från mycket längre bak än man var när kontrollen sakta släpptes på, i ett läge som man trodde var säkert. Jag vill inte vara en måltids-Hitler under hela mitt vuxna liv, men hur ska jag veta när det är säkert att kapa trossen?

Hur det kunde gå så lätt att bli av med motviljan att dricka alkoholfria kalorier, det är för mig ett mysterium. Dock är det samtidigt ett faktum, och ett glädjande sådant. Julen kan ha haft ett finger med i spelet iochmed all julmust och all saftglögg som erbjuds överallt och hela tiden mellan cirkus första advent och tjugondedag Knut. Är man ett sällskap och alla andra ska dricka en specifik dryck så gör jag vanligen detsamma. Jag tänker att den eviga (okej då, 1½-månadslånga) exponeringen för och därav följande måttliga intaget av dessa drycker med en samtidigt stillastående/nedåtgående viktkurva tar udden av rädslan för att dryckerna ska generera viktuppgång. Onödiga och ickemättande kalorier i all ära, men vad är väl det mot vad jag fått i utbyte? Jag känner en sådan frihet av att inte fundera på om jag ska "offra" "en massa" kalorier på en icke kalorifri dryck eller välja vatten när jag vill ha en törstsläckare, utan istället välja utifrån vad jag just då vill ha. Vad jag oftast dricker är ändå vatten och det vill jag mena är sunt. Vi vet alla att det inte är bra att dricka mängder med läsk, både av allmänna hälsoskäl och för tandhälsans skull. Men att som ätstörd kunna dricka kalorier för att det lyfter en måltid eller för att Trocadero är så himla gott, det är en seger mot sjukdomen så stor som aldrig den.

 

Dock är det inte bara sol på min friskhetssträvanshimmel. Min vikt har nämligen bestämt sig för att dippa, från en vägning till en annan. Närmare bestämt har jag tappat ett kilo på kort tid, vilket kan tänkas vara ganska lite egentligen. För mig spelar det dessvärre ingen roll om det är lite eller ej, den nya vikten har hängt sig kvar ett par dagar nu och det gör att jag 1) inser att det inte bara är vattenvikt, eftersom jag inte går upp ett endaste dugg igen av att försöka fylla på eventuellt lågstående vätskedepåer, och 2) triggas att medvetet försöka minska vikten ytterligare några kilo, inte vet jag varför, utan bara att. Just tvåan i ovanstående resonemang stör mig något så oerhört, eftersom jag för ett par veckor sedan faktiskt lyckats ändra mina matvanor från frukost och ett huvudmål på kvällen när sambon kommit hem från jobbet till frukost och två huvudmål - ett på dagtid och sedan ett på kvällen med sambon. Jag kan säga att det inte var helt lätt att få in det där extra målet i min matvärld och jag vill inte förlora frukten av en så jobbig kamp bara på grund av ett enda jävla litet tappat kilo!

Jag vet att julen är många ätstördas stora skräck; ett till brädden sprängfyllt matbord med allehanda rätter där man blir påtrugad att ta om det som man inte redan tagit av både en och tre gånger. Fast man inte vill. Fast man inombords dör av att stoppa i sig en tredje prinskorv under sin ömma moders överinseende. Men som vanligt funkar inte jag som alla andra. Jag har ingenting emot julen, den är mysig, familjeumgängescentrerad och allmänt trevlig. Dock skulle jag och sambon för första gången fira jul tillsammans, vilket innebar en del bilande, eftersom vi ena dgen skulle till min familj och nästa dag till hans. Och våra respektive familjer bor inte nästgårds i förhållande till varandra, om man säger så. Men om man bortser från bilresor i snömodd så har jag haft en sådär där jultrevlig jul.

 

Något som jag inte begriper är även det där med att människor, både ätstörda och icke ätstörda, går upp i vikt över julen. De gör det ju bevisligen, med tanke på att nyårsnatten fylls av löften om att "jobba bort den där julskinkan som satt sig på plats x på kroppen". Att vissa går upp under december som helhet är väl begripligt med adventsfikor hit och glöggkvällar dit och allt vad det må heta, men under julen? Jag går ner. Alltid. I år har inte varit något undantag. Kanske är det för att jag har en inställning som säger mig att om det står 12 rätter på bordet så kan jag inte äta 12 portioner mat. Jag kan äta en eller kanske två tallrikar, sedan är jag mätt respektive proppmätt. Det är inte vettigt att äta tills magen står i femtioelva hörn, bara för att det finns möjlighet till det med ett dignande julbord framför ögonen. Då blir man bara däst och får halsbränna + ont i magen och det låter inte som den trevligaste jul man kan ha i mina öron. Så jag fortsätter att vägra fatta varför folk överkonsumerar julbordets alla läckerheter och husmanskostvarianter. För ärligt talat, om man gillar köttbullar så kan man äta mycket av den varan som huvudsaklig rätt vid en annan måltid en annan dag. Rödbetssallad kan man röra ihop alternativt köpa i affären vilken dag som helst på året. Revbensspjäll är absolut inte en rätt som juletiden tagit patent på. Och du, det är faktiskt tillåtet att laga en Jansson precis vid den tidpunkt som du råkar bli sugen på den.

 

Gör ett tankeexperiment nu. Kom på en enda rätt som bara går att tillaga just vid jul och tala om för mig vilken det är. Jag kommer bli mäkta förvånad om du kommer på någon.

Insikten att jag får göra det och inte minst att jag kan göra det, den är så skön att ha. Det började i fredags när jag tänkte att det skulle vara gott med julmust till middagen med pöjken, så det unnade jag mig. Någon lightmust hade vi inte, så det var den vanliga eller ingen alls som gällde. På lördagskvällen kände jag också för julmust, kanske för att maten vi skulle äta då var ganska lik den vi hade ätit kvällen före. Efter ett snabbt, tyst resonemang med mig själv kom jag fram till att det var okej, att man faktiskt får dricka läsk två dagar i rad även om epitetet "light" råkar vara frånvarande på den aktuella flaskan. Berättade för min sambo senare på kvällen, när vi var på väg till en fest, hur stolt jag var över att jag faktiskt bestämt mig för att jag fick dricka av läsken även den dagen, bara för att jag ville. Han verkade rätt glad över det faktumet, han blir alltid glad när han märker att att mitt leverne ändras mot det friskare. Kvällen fortsatte sedan med vin och drinkar, men det räknar jag till en annan kategori av drycker, även om drinkar i allra högsta grad brukar innehålla helt ordinär läsk.

 

Vad äter man på söndagen, då? Tja, man kan äta lite vad som helst, men ibland äter man söndagsstek. Ej svåruträkneligt efter den kommentaren är att vi åt just det i söndags. Pöjken min skulle använda lite enebärsdricka till såsen och tyckte därför att det var en bra idé att dricka upp resten av flaskan (den var bara på 65 cl) till maten. Jag tvekade och bestämde mig sedan för att nej, han fick dricka av den om han ville, men det som blev över kunde vi ställa tillabaka i kylen. Jag hade redan druckit sockersötad läsk två dagar i rad, det fick räcka så, jag skulle dricka vatten till maten. Här passar jag på att skjuta in en kort presentation av enebärsdricka för er som inte känner till den: det är en dryck som är gjord på vatten, socker och enbär + lite annat smått och gott. Smaken påminner lite om julmust, den är kolsyrad och kalorimässigt väldigt nära vanlig läsk. Så det är typ en läsk, bara att den har en lite vettigare innehållsförteckning. Men nu återgår vi till söndagskvällen med enebärsdrickan och mineralvattnet stående på bordet tillsammans med maten. Då sträckte sig min arm oväntat mot flaskan med enebärsdricka och jag hörde mig själv säga något om att det var jag som bestämde om jag skulle dricka enebärsdricka eller inte. Så det blev enebärsdricka även i mitt glas den kvällen. Behöver jag säga att jag är sjukt nöjd med mig själv?

 

 

Efter ett antal om och men bestämde jag mig för att ändå följa med till svärföräldrarna. På något sätt kändes det som att vågperspektivet fick alltför stora proportioner i sammanhanget och i mitt huvud var det nästan självklart att jag skulle stanna hemma så att jag kunde väga mig. Att vara utan en tillförlitlig viktförändringsuppdatering på över en halv vecka går ju verkligen inte för sig! Men just för att vågen tog sådan jävla stor plats i den inre debatten var jag tvungen att slå den på fingrarna. Så trots att jag hade flera andra, vettiga argument till att stanna hemma så satt jag några timmar senare i bilen på väg till pöjken mins föräldrahem.

 

Kunde jag hålla mig ifrån vågen under detta veckoslut, då? Nej, så duktig skulle jag bevisligen inte komma att vara. Även om jag inte vet hur samstämmiga min och svärföräldrarnas vågar är, så visade den de har ett resultat som skulle kunna stämma och som gjorde mig lugnare i min viktoro och -ovisshet. Dock vågar jag inte glädja mig på riktigt åt viktnedgången förrän jag stämt av med den egna vågen vad jag faktiskt verkligen väger imorgon. Dessutom lär det ju vara diffande i vattenvikt om något faktiskt har skett. Man rusar inte i vikt åt något håll på en halv vecka bara för att man inte väger sig och jag vet det. Ändå vägrar jag släppa greppet. Visst, det är inte längre som det var när jag var som allra värst vågberoende. Då var det vägning morgon och kväll varje dag - om jag var hemma, alltså - och missade jag någon gång var det naturligtvis inte alls bra. Numera har kontrollen sakta minskat till att omfatta i snitt kanske fem morgonvägningar i veckan. Kvällskonferenser med vågen förekommer så knapphändigt att jag tycker mig kunna säga att de inte sker. Tror inte jag har genomfört en enda kvällstida vägning innevarande år, vilket är en framgång.

 

Jag funderar på att ta ytterligare ett steg och försöka att bara väga mig varannan dag. Att fasa ut vågen långsamt ur sitt liv låter sig nog lättare göras än att helt plötsligt lägga om till vägning en gång i veckan, det skulle generera för mycket ångest. Nej, myrsteg är vägen att gå för mig och jag hoppas att jag någon gång under 2013 kommer kunna vara nöjd och trygg med att väga mig bara en gång i veckan. Men är det bra? Hur ofta ska man väga sig? Hur ofta ställer sig en frisk person på vågen?

Vet inte vad jag ska säga om detta. Att inte väga mig igår var inte så farligt, jag råkar glömma av det eller hoppar över någon dag då och då och min mentala värld går inte under för det, jag tänker bara som så att jag vet vad jag vägde dagen innan och dagen därpå kommer jag få en ny viktuppdatering. Så långt allt gott. Men så missade jag att väga mig idag också och nu känns det inta alls lika bra längre. Okej att jag vet vad jag vägde i förrgår, men det är ju i förrgår, det är ju "jättelänge" sedan. Vikten borde inte ha diffat ett jota sedan dess, men i bakhuvudet ligger tanken på lur att den kan ju ha gjort det, den kan ju vara högre nu än vad jag vill kännas vid. Om jag ändå bara visste! Men det gör jag ju inte. Och det faktumet lämnar mig ingen ro.

 

Jag skulle kunna avfärda allt med att jag tar tjuren vid hornen och väger mig imorgon och får min "dom" då (om jag inte skulle gå och glömma det igen, vill säga...). Men jag vet inte om jag kommer vara hemma då. Sambon ska iallafall åka till sina föräldrar idag och jag har inte bestämt mig för om jag ska följa med dit eller inte. Om jag följer med så innebär det två nätters övernattning och lika många morgnar utan min våg. Visst har svärföräldrarna också en våg, men den är ju inte min. Den kanske visar vad jag väger, men den visar eventuellt inte den korrekta viktförändringen jag genomgått sedan min senaste vägning här hemma. Kanske att min våg inte visar helt korrekt vikt, det har jag inte stenkoll på om den gör, men den bör åtminstone visa differensen mellan två tillfällen korrekt. Att byta mellan vågar är ett gissel, man vet ju inte om de är exakt likadant inställda, om underlagen inverkar på fjädringen i dem på olika sätt, om jordskorpans sammansättning skiljer sig mellan de olika platserna (jo, tjena, som att det skulle ha något med saken att göra, men som ätstörd kan man tydilgen dra till med vad orimliga nojor som helst för att falsifiera olika vågars eventuellt skiftande resultat).

 

Vad jag vet är iallafall att jag inte vet vad jag väger och att jag, om jag följer med till mina svärföräldrar, kommer att ha en vågpaus från min egen våg på minst fyra dagar. Osäkert om jag kommer klara att hålla mig ifrån svärföräldrarnas våg isåfall, jag tror inte det... Dock får jag inte låta mina missade vägningar bestämma huruvida jag ska med till dem eller inte. Det är inte enbart på grund av avsaknaden av den egna vågen där (för nej, det är inte ett alternativ att ta med den, jordskorpan kan ju ändå ha en annan sammansättning där än här) som jag tvekar när det gäller att följa med. Jag har, som vanligt som inför nästan allting, en massa argument både för och emot medresande. Det som stör mig är att vågtillgången har blivit en punkt på listan. Det borde den inte ha blivit och det borde den inte få vara.

Nyss, när jag satt längst ut på divanen på soffan och sörplade i mig en kopp te med ganska imponerande hastighet, slog plötsligt en tankegång ner i mitt huvud. Det lär ha haft att göra med att jag, för varje klunk te jag tog, kände mig törstigare och törstigare och därmed började tänka på vatten. Vatten, som är så kristallklart, rent och fräscht och inte innehåller en enda kalori. Att dricka mycket vatten är viktigt, fortsatte tankarna, på så sätt gör man sig av med slaggprodukter och - viktigast av allt, ladies - man håller sig mätt och belåten! Att låta bli att äta är egentligen inte svårt, det är bara att hålla magen fylld, förslagsvis då med vatten. Då går det inte att äta rent fysiskt. Visst, man kan känna sig yr och orkeslös, men då finns koffeinet där för att stötta en, som en naturlig delmängd av den vätska man fyller magsäcken med. Fast, och här kommer det viktiga i kråksången och anledningen till min rubrik, vad är självändamålet med det? Vad är det som säger att det bästa valet är att hindra sig från att äta? Jag leddes i tanken snabbt fram till den retoriska frågan som hade innebörden att om man kan välja att äta eller att inte äta, men att viktresultatet ändå blir detsamma, varför väljer man då att inte äta? Det finns naturligtvis massor av vettiga anledningar till att låta bli, exempelvis att det är billigare att inte äta än att göra det och att man genom avstående av mat slipper ångest. Men, märk väl, man lever inte så mycket längre från dags dato räknat om man faktiskt inte äter ett jota. Människokroppen är inte gjord för att låta bli att äta, det är därför vi inte i princip kan stänga av energibehovet tillika ämnesomsättningen och gå i dvala. Vi behöver mat/energi, annars tar kroppen stryk. Därför bör vi äta, oavsett om vi vill gå ner i vikt eller ej. En viktnedgång tar rent teoretiskt sett längre tid om man väljer att göra kloka matval istället för att följa en svältdiet. Och väljer man det förstnämnda alternativet följer hälsan med på köpet! Väljer man det andra får man en kropp i kondition som ett vrak vid målsnöret. Om man ens kommer så långt.

 

Och till er som undrar: Nej, jag drack inte initialt teet för att det var kaloifritt och innehöll koffein, utan det handlade bara om att jag ville ha mig en kopp te. Att sedan tankekedjan gick igång under tedrickandets gång hade ingen påverkan på valet av dryck, eftersom den låg i den outgrundliga framtiden när beslutet togs.

Avslutade mitt förra inlägg så käckt med att jag hade planer på att öka frekvensen på mitt bloggande. Det hade väl också varit uppnåbart, om inte den här bloggportalen fått för sig att det var en herrans rolig idé att motarbeta den ambitionen hos mig. Varenda gång jag har kommit på ett uppslag till ett inlägg och loggat in så har sidan helt abrupt loggat ut mig igen så fort jag försökt byta flik i menyraden. Inte så uppmuntrande. Samtidigt har jag kunnat följa hur ni andra bloggat på precis som att inte den där dumma kon (ni vet vilken) poppade upp på någon annans skärm än just min!

 

Idag kom jag dock in på inläggsvyn, men jag är ganska tom på uppslag. Anledningen till att jag loggade in just i detta nu var bara för att få konfirmerat att det inte funkade idag heller, men då gör det såklart det. What to do? Tja, jag skulle ju kunna dela med mig av min oerhört intressanta dag hittills som innefattat påtvingad, oplanerad extrapromenad (kommer ändå få min promenadkvot fylld ikväll när vi ska ut och därmed kommer gå till city, så den var inte helt nödvändig), en uppvisning i vad som kan hända vid för snabba svängningar i kroppens koffeinhalt och en glad överraskning vid konferensen med vågen imorse. Dock misstänker jag att ni kanske inte är så intresserade av en mer ingående beskrivning av de händelseförloppen, så jag lämnar det därhän. Däremot kan jag i mitt stilla sinne notera inför framtiden: om man är trött som tusan och tänker på kaffe så fort man vacklande närmar sig en hägrande Pressbyrån-skylt, då bör man inte lämna den affären utan en rykande kopp i handen. Oavsett i vilket ärende man kom dit. För man ångrar sig alldeles för mycket efteråt.

I förrgår, tror jag det var, satt jag och började knåpa ihop en lista till er över vad jag hade ätit dagen innan. Att minnas var inte svårt, men medan jag satt där och plockade fram alla intagna livsmedel ur minnet, så började jag fundera. Det slutade med att jag raderade det ofärdiga inlägget och loggade ut. Tankarna som började susa handlade nämligen om varför jag skriver matlistorna. Vad är det jag vill bevisa och för vem? Vill jag vara duktig inför någon och isåfall, återigen, inför vem? Vill jag peppa mig själv till att äta mindre dagen efter, för att jag ska känna att det går åt rätt håll, vilket jag väl är väl medveten om att det då inte gör? Att glatt konstatera att man åt mindre än 2000 kcal när man har en grundförbränning som är högre än så, och sedan planera att äta än mindre dagen därpå, det är inte att vara på väg åt rätt håll. Det är snarare att vara på väg käpprätt åt helvete, och att så är fallet märker man inte förrän man är där - igen. För "den här gången klarar jag att se när det börjar bli överdrivet och kan sluta i tid". Jo, för det kunde jag ju senast. Och gångerna dessförrinnan också. "Men den här gången är jag starkare, nu vet jag vad som gjorde att tankarna slant tidigare." Ja, det stämmer, jag vet precis varför tankarna gick in i de sjukare, välkända banorna senast. Det är för att svält fuckar med kroppens funktioner, inkluderande hjärnans! Att tänka så klart och rationellt och vara bombsäker på att man inte kommer att hamna i anorexins klor igen när man återigen påbörjat svält, är så självklart vid starten. Men om man vet vilka av kroppens hormoner som omsätts vid svält så vet man också varför det kommer gå åt helvete ytterligare en gång. Att det inte är någon mening med det. För man förlorar alltid.

 

Jag vet iallafall inte om det är funderingarna som startade den tankeharangen som är orsaken till att jag skriver mina matlistor. Och så länge jag inte vet anledningen till varför jag skriver dem, så låter jag bli, eftersom jag insett att en på ytan så betydelselös sak kan skada mig. Blogga kommer jag dock fortsätta göra, troligen i lite större omfattning än idag, så ni får gärna fortsätta följa mig. Men några matlistor kommer ni inte se röken av på ett tag framöver.

 

Nu är det ganska många dagar sedan jag fick en kommentar från TicTacToe där hon bland annat undrade hur jag såg på kaloriinnehållande dryck. Vanligen svarar jag på kommentarer jag fått i kommentarslämnarens blogg, men i det här fallet tog det så lång tid innan jag fick tummen ur att jag filosoferar över frågan här istället.

 

Egentligen klarar jag av att dricka kalorier, det är inte så att jag har stora problem med det. Däremot känns det så sjukt onödigt. Om jag äter en måltid och dricker juice eller vin till den så är tanken genast där, att nu fick jag i mig x antal extra kalorier som jag hade kunnat unvika om jag istället druckit vatten till maten. Får jag för mig att blanda till en varm choklad innan jag myser ner mig i soffan föregås det av en mental kamp där jag framlyfter te och kaffe som fullvärdiga alternativ - även fast det är varm choklad jag vill ha. Men te och kaffe är ju snudd på kalorifria... Ett mycket bättre val, med andra ord. Står jag i valet och kvalet mellan vanlig saft och lightsaft så vet ni ju redan vad utslaget blir.

 

Däremot finns det ett fall där kalorierna i dryck inte besvärar mig. Det är till fest. Då kan jag dricka alkohol till eventuell mat och sedan sippa på drinkar, öppna nya cider och öl och shotta kvällen igenom utan att fästa alltför stor vikt vid att den dryck jag får i mig innehåller kalorier. Alkoholen gör väl sitt till för att det ska kännas i det närmaste ångestfritt att dricka mer av den varan, men jag får inte ångest av den första drinken heller. Det är något med festandet i sig som gör att det går lättare. Varför vet jag inte, men jag är tacksam för det. Visst kalkylerar jag alkoholintagets kalorisumma nästa dag, men det är mer ett kallt konstaterande än en källa till dagen-efter-ångest.

Nu har pojkvännen åkt till jobbet, så nu kan jag låta tårarna flöda fritt. Ändå gör de inte det, trots att jag försöker och trots att jag behöver det. Ögonen borde hota med översvämning, eftersom jag känner mig så frustrerad. Men nej, det bästa jag kan åstadkomma är en något ökad tårproduktion, men inga salta droppar förmår rinna ner längs min kind. Jag klarar alltså uppenbarligen inte ens av att gråta. Hur fail är inte det? För det är inte för att jag inte är ledsen som jag inte gråter, för det är jag. Att känna att allt är halvgjort i ens liv och att man inte ens klarar av att vara en perfekt hemmafru, det tär. Jag kan diska, städa, tvätta, stryka - men blir aldrig klar, för det kommer alltid mer. Min universitetsexamen står och stampar utanför dörren, men ändock utom räckhåll, eftersom jag inte gör ditten och datten, det enda lilla som behövs för att få den.

 

Som jag ser det har jag två huvudval: Antingen tar jag mig i kragen och lägger ner heltid på den där jävla uppsatsen så länge det behövs (troligen typ 8 veckor eller något) eller så ser jag till att lägga den där heltiden på hemmet. Halvtid på uppsatsen och halvtid på hemmet är inget bra alternativ, seriöst. Det resulterar bara i en tankeverksamhet i stil med "Det är försvarligt att hemmet inte är perfekt, eftersom jag jobbar med uppsatsen också. Att uppsatsen står i stå är också begripligt, eftersom jag ägnar tid åt hushållsarbete också." Frågan är alltså vad som ska göras först, uppsatsen eller transformeringen från en hemmafru med brister till en perfekt dito. Att skaffa ett jobb låter som en bra idé, då slipper jag välja och kan samtidigt känan mig duktig på någonting. Men först är det dags för en cigg, min första på över en månad, för att försöka bringa lugn i mitt känslokaos på kemisk väg.

Jag slog mig ner på en stol vid köksbordet, tittade ut över villaförorten och lät samma tanke mala om och om igen i mitt huvud: "Vad hände med den lilla duktiga anorektikern? Vart fan tog hon vägen?" Svaret lyste dock med sin frånvaro. Ville jag ens ha ett svar? Det hade jag inte reflekterat över, eftersom jag inte förväntade mig att få något. Anledningen till tankegången var att jag just kollat igenom kyl, frys och skafferi på jakt efter något ätbart (6 timmar sedan jag åt senast), bara för att inse att det enda som lockade mig var den färdiglagade pytten från Findus. Laxfiléerna och den hackade spenaten, som skulle kunna bli lax med stuvad spenat, var väl inte heller så pjåkigt, men orka laga till det? Nej, som vanligt hade jag ignorerat hungern så länge att när jag väl bestämde mig för att äta något skulle tillredningsprocessen gå fort, fort, fort. Men jag ville inte ha pytten, inte egentligen, jag var bara sugen på den. Samma sak med chipsen, och med pizzan som jag skulle kunna traska hem med från pizzerian 100 meter bort om någon kvart. Jag är sugen på det, men vill egentligen inte ha det. Och jag vet det. Så jag låter bli att införskaffa/inmundiga det.

 

Problemet kvarstår dock, jag vet fortfarande inte vad jag ska äta. Tog en tugga av ett päron från fruktskålen, bara för att inse att det var övermoget. Och de två övriga frukterna som för tillfället finns i detta hushåll, äpplen, är tänkta att vara ingrediens i brödet jag tänkte baka igår - eller idag - eller imorgon. Förhoppningsvis idag. Men jag vill liksom äta något först, något som varken är pizza, pytt eller chips. Och så halvtomhalvt lovade jag pöjken att gå och handla mer frukt idag, vilket betyder att jag borde gå och handla nu, medan jag fortfarande är hungrig. Fast just nu känner jag mig för hugrig för att promenixa ända till affären. Men om jag äter nu kan kan jag troligen inte gå och handla idag, för jag blir nog inte hungrig igen i tid. Moment 22.

 

Det roligaste med den här ambivalensen är att under den tid som det tar att sitta och fundera på vad jag ska äta, skriva blogginlägg om detsamma, dissa alternativ som inte lockar och framför allt dissa alternativ som tar för lång tid att laga, så skulle jag hunnit laga just det där alternativet som poppade upp i början av tankekedjan, men dissades på grund av tidsåtgångsaspekten. Jag får inte bättre mat i slutändan för att jag sitter och värderar och ratar. För det jag ratar är den bra mat som jag faktiskt borde äta istället för den panikmat som det i slutändan blir till följd av den tilltagande hungerns rationalitetstänkandeminskning. Därför undrar jag var anorektikern är. Hon som tog förnuftigare måltidsbeslut än de jag tar idag; hon som inte brydde sig om hungern utan lagade det hon ville laga när hon ville laga det; hon som gav blanka fasen i om hennes fasta fortskred en timma extra, den hade ju redan pågått i 30 timmar, så varför inte en timme till och få bra mat istället för något av hunger förblindat hopkomponerat bös? Jag säger inte att jag vill ha tillbaka det anorektiska, men jag vill ha tillbaka den rationella kontrollen jag hade då. Kanske att det inte var hundraprocentigt rationellt, men det var iallafall kontroll. Det är väl ungefär det jag behöver nu. Tror jag.

Ibland förstår jag mig på min mage. Oftast inte. Idag är en vanlig magdag, det vill säga att jag inte begriper mig på magen min och dess reaktioner. Utan att gå in på detaljer som ni ändå inte vill ha, och jag för min del ej heller vill delge er, kan jag lämna det vid ett konstaterande om att den just idag inte mår bra och att jag inte begriper varför. Visserligen har jag vid det här laget vant mig vid att man, när man har IBS, inte vet på förhand hur magen ska reagera på någonting i matväg och att problemets lösning är att leva på vatten. Grejen är bara att man vid totalt anammande av den lösningen inte lever särskilt mycket längre. Ett par månader på sin höjd, men sedan får man nog se sig som trillad av pinn. Därför äter jag ändå, och jag dricker utöver vatten även kaffe och te, ibland lightläsk eller lightsaft och än mer sällan lite juice, sockersötad saft eller sockersötad läsk. Allt nämnt påverkar min stackars mage på något vis och jag har bara att acceptera. Det suger!

 

För vad kan man göra när magen inte vill vara med på noterna? Kan man gå på promenad? Vi skippar den rent teoretiska delen och säger att nej, det kan man inte, ifall magen helt plötsligt skulle yrka på en dejt med en toalett - pronto! Kan man åka till city för att uträtta ärenden, kan man åka hem till en kompis för lite trevligt umgänge, kan man åka till vårdcentralen för att träffa en läkare på grund av en jävla förkylning som vägrar släppa? Ja, det kan man uppenbarligen, eftersom jag gjort det med konstrande mage under de senaste dagarna, men inte utan oro för magreaktioner. Jag är bara så less! Varför kan inte magen bete sig normalt så att jag kan få bete mig normalt? Vad gör man åt en sjukdom som inte "går" att bota?

Klart man blir lite ledsen och besviken när en kimono som var fin när man köpte den helt plötsligt ändrar färg i första tvätten. Från att ha varit röd med vita bårder (heter det så även på kläder?) så har den nu blivit röd med rätt kraftigt rosa bårder. Iochmed det känner jag att jag inte riktigt vill ha den längre, eftersom den numera är "fel i färgen". Ska se om någon av mina väninnor vill ha den, trots att jag inte kan garantera huruvida den kommer att färga i nästa tvätt också eller ej. Är dock glad att jag valde att enbart stoppa in röda textilier i samma maskin. Och nej, det var inte de andra tygerna som färgade av sig, för dem har jag tvättat med blå kläder tidigare utan att det resulterat i en dragning mot lila hos de kläderna.

 

Men som vanligt när något går mig emot så blir jag så sugen på att äta/hetsa. Jag vet att det är en dum reaktion och att jag inte bör, men jag vill. Eller, i ärlighetens namn så vill jag väl inte heller, men ja, ni fattar. Dock är jag väldigt fokuserad på att jag inte ska hetsa ändå, trots "viljan" att göra det. Har som en första nödåtgärd blandat ett glas med den där mindre goda lightpäronsaften som jag berättade om i ett tidigare inlägg - eftersom ingen av er kunde/ville/iddes ge mig ett tips på någon godare. Så nu sitter jag och dricker den och hoppas på suglindring i takt med bukfyllnaden. Jag som hade ätit för bara en timma sedan! Hur ska jag få plats med det här stora glasets innehåll i min mage på det? Jaja, det är bara att kämpa på. Alla sätt är bra utom de dåliga och att göra det fysiskt omöjligt att hetsa, genom att fylla magen, känns som ett ganska harmlöst ett.

 

Funkar inte det så finns sockerfria tuggummin att ta till. Vill käkarna mala så ska de få, jag är förberedd! Men oavsett vad så är jag fortfarande purken över min omfärgade kimono. Jag var ju så fin i den när jag provade den och nu får jag inte visa mig i den fina kimonon för någon - för den finns inte mer.